Den största mördaren

Alla människor bär på en genetisk sjukdom. Sjukdomen är kronisk, obotlig, och dödlig. Även om man kan lindra dess symptom en tid, så leder den oundvikligen till döden. Den död som den förorsakar är sällan smärtfri. Först genomgår kroppen en process av gradvis försvagning. Muskler stelnar och förlorar sin styrka, organen bryts ned och fungerar allt sämre, hjärnans funktioner; minne, intelligens, motorik, koncentration och balans försämras gradvis, tills den sjuke slutligen hamnar i ett förnedrande tillstånd av vanmakt när denne inte längre kan gå, stå, röra armar och ben eller kontrollera utsöndringar av avföring.

Sjukdomen drabbar alla som lever tillräckligt länge för att den ska träda i kraft. Sjukdomen jag talar om är åldrandet. Trots att åldrandet dödar långt fler än alla krig, pester och pandemier tillsammans och trots att det orsakar vidsträckta hav av lidande, så ser vi inte åldrandet som en sjukdom. Vi ser åldrandet som ”normalt”.

Men föreställ er att vi inte åldrades, och att detta fenomen, att individer av en viss ålder börjar försvagas och dör, plötsligt uppstod, hos alla individer. Det är ingen tvekan om att vi skulle uppfatta detta fenomen som det största hotet mot mänskligheten. Vi skulle samla alla våra resurser för att besegra detta monster, denna sjukdom som utplånar oss, en efter en.

Bara för att ett tillstånd är normalt innebär det inte att det är ett oproblematiskt tillstånd. Det var ”normalt” förr i tiden att kvinnor dog i barnsäng. Men ingen kan rimligen påstå att det var bra att kvinnor dog i barnsäng. AIDS är numera ett normalt tillstånd i vissa byar i Afrika. Skulle nån vilja påstå att AIDS är oproblematiskt?

Det är naturligt att dö, men det finns inga skäl i sig att tillåta naturliga fenomen existera. Det är också naturligt att föda barn på ett jordgolv, men jag tror att få skulle tycka att det var en bra idé.

Det finns givetvis en evolutionär anledning till att vi, liksom många andra livsformer, åldras och dör. Efter att vi reproducerat oss och försäkrat oss om vår avkommas möjlighet att reproducera sig har vi inga skäl, i evolutionär mening, att leva. Därför börjar kroppen att förstöras tills vi dör.

Men i det moderna samhället behöver vi inte bry oss om dessa evolutionära anledningar. Av samma skäl som preventivmedel är absurt ur evolutionens ”perspektiv” (dess syfte är ju trots allt reproduktion) men rationellt i våra samhällen, är ett botemedel mot åldrandet rationellt.

Varje människa som dör tar med sig mängder av kunskaper och färdigheter i graven. Varje symptom av åldrandet fråntar oss en smula värdighet, skönhet, intelligens eller fysisk förmåga. Åldrandet ger inte livet mening, det plundrar det på mening. Det fyller oss med rädsla, vanmakt och sorg. Den oundvikliga döden skapar behovet av irrationella föreställningar om ett liv efter detta och lika irrationella levnadsregler som måste följas för att kunna leva vidare i en ”annan värld”. Den ofrivilliga döden skapar kortsiktiga människor och samhällen, fixerade i nuet och helt oförmögna att ta ansvar för framtiden.

Publicerad måndag, november 2nd, 2009 i etik, filosofi, politik.

4 kommentarer

  1. Jan Wiklund skriver:

    Å andra sidan, Karim, skulle ett avskaffat åldrande tvinga med sig att barnafödandet måste upphöra. Annars skulle jorden förr eller senare bli full. Barnen är ju ersättning för oss. Dvs den sexuella fortplantningen är en mekanism för att förnya individerna och kompensera för åldrandet.

    Jag kan på min arbetsplats redan se en av konsekvenserna av ditt drömtillstånd. De flesta har varit anställda i tretti år. Följaktligen kommer ytterst sällan några nya idéer. Och de som kommer motarbetas genom att de ignoreras. ”Det där försökte vi med redan för tretti år sen och det fungerade inte.”

    Jag ser det alltså inte som något otvetydigt positivt med stagnation.

  2. Kristján Tjörvason skriver:

    I dagens samhälle upplever många, det att ha ett arbete, på många sätt värdefullt. Inte bara ekonomiskt utan också psykiskt och socialt.
    Resultatet av en brittisk undersökning (tyvärr ej källa) tyder starkt på att de som fortsätter att arbeta efter uppnådd pensionsålder får bättre hälsa.
    Ändå presenterades en lag mot ”åldersdiskriminering” 1 jan 2009, som inte förhindrar att duktiga anställda kan ‘godtyckligt’ åldersdiskrimineras och sägas upp om de har levat i 67 år och arbetsgivaren (kanske av hemliga skäl) vill bli av med dem. Jag känner en mycket duktig yrkesperson, friskast i ett offentligt företag på över 400 anställda, som trots överklagande till DO, av detta skäl tvingas till pensionering.
    På detta sätt påskyndas åldrandet i Sverige med riksdagens hjälp.
    Förutan att värdefulla resurser kastas på sophögen och de ungas försörjningsbörda ökas.

  3. Jan: Jag tror att om vi hittade ett botemedel mot åldrandet, så skulle folk fortfarande dö. Jag tror inte att folk vill leva för evigt. Så även om andelen mycket gamla skulle vara mycket högre än idag, så skulle fortfarande folk dö och lämna plats för nya människor.

    Dessutom så finns det ingen given övre gräns för hur många människor det kan existera. Om man tänker i ett längre perspektiv, säg 100 år så är det sannolikt att vi koloniserat närliggande himlakroppar.

    Att det råder stagnation på vissa arbetsplatser är, som du påpekar, ett problem redan idag. Frågan är om det är möjligt att lösa på andra sätt, t ex genom att luckra upp LAS, att underlätta för anställda att ta tjänstledigt och vidareutbilda sig, att öka A-kassan och avskaffa karensmånaden vid egen uppsägning, och underlätta för strukturomvandling i ekonomin.

    Kristján: Jag håller med. Pensionsåldern måste öka och hållas flytande i förhållande till medellivslängden. En rimlig gräns är att man ska få ett decenniums pension i förhållande till medellivslängden. Dvs om den förväntade livslängden är 100 år så bör pensionsåldern vara 90.

  4. Jan Wiklund skriver:

    Tänkbart, Karim. Även om jag inte tror på det där med kolonisering av andra planeter, sånt gick att tro på när vi trodde oss ha obegränsat med billig olja. Men i framtiden blir energin dyr och måste sparas med. Och då verkar det inte särskilt genomförbart att skicka så många att det skulle märkas så långt.

    Men apropå stagnation: De flesta människors ståndpunkter är mer eller mindre etablerade vid 25. Vad skulle det ha inneburit om odödligheten redan hade varit här vid 1500-talets inbrott? Skulle vi fortfarande hålla på att utkämpa religionskrig mellan katoliker och protestanter? Sannolikt, ingendera sidan skulle vilja ge upp sin status. Nu blev det deras barnbarnsbarn som gav upp projektet 1648 för att de inte hade så mycket status investerat i det. Det är inte otvetydigt positivt att bestå i evighet, gamlingarna skulle fortsätta slåss för sina käpphästar i samma evighet och allt nytt skulle ha otroligt svårt att slå igenom.

Vad tycker du?