Sverige är ett land där den individuella friheten har en central plats i samhällets institutioner. Våra lagar är återhållsamma, och det sker en ständig prövning av dem. Vi har kloka politiker, som allt mer sällan drivs av fördomar och inskränkthet. Men en frihet respekterar vi ännu inte. Vi tillåter inte den som vill bo i vårt land att göra det, såvida inte vissa särskilda villkor är uppfyllda.
Den som bosätter sig här måste vara anhörig till någon i vårt land, eller vara flykting. Och det blir allt svårare att uppfattas som vare sig anhörig eller flykting. Men jag förespråkar inte en generös flyktingpolitik i det här inlägget. Jag förespråkar avskaffade gränser. Att få bo var man vill är en självklar rättighet för alla i vårt land, ändå är det en rättighet som vi förvägrar utlänningar. Men rättigheter slutar inte gälla vid våra gränser. För rättigheter är universella, de gäller var och en, oavsett var man bor. Så det finns ett starkt moraliskt argument för att låta alla utlänningar som vill få bosätta sig i vårt land. Rätten att bo där man vill beror inte på vad det står i mitt pass.
Men det finns starka pragmatiska skäl till att släppa invandringen fri. Vi har en åldrande befolkning. Och detta gäller hela EU. Vi kan inte förvänta oss att några unga människor från Spanien eller Polen kommer att komma hit och jobba när en stor del av svenskarna är gamla och oförmögna till arbete. Inte heller kan vi öka nativiteten nämnvärt. Sverige har redan en av EU:s högsta befolkningstillväxt, främst tack vare utmärkt föräldravård, höga barnbidrag och god tillgång på dagisplatser. Det finns inte mycket mer vi kan göra för att få familjer att skaffa fler barn. Inte så att de spelar någon demografisk roll i alla fall. Vi behöver tiotusentals, ja hundratusentals människor som kan komma hit och jobba, bilda familj och hålla vår välfärd under armarna. Vi har inte råd att vara utan invandring.
Det finns ett skäl till att tillåta fri invandring. Vissa utlänningar som kommer hit har andra uppfattningar om världen och andra värderingar än vad vi har. Det innebär att vi kan lära känna människor som kan ha uppfattningar som har en långt större spännvidd än vad våra förfäder hade möjlighet till. De levde i små, inåtvända, traditionella samhällen. Där hade alla samma åsikter och samma verklighetsuppfattning. Utlänningarna kan ge oss sin bild av världen. Vi behöver inte tycka om den, men att höra en åsikt som vi inte delar är alltid berikande. Det tvingar oss att tänka på våra egna värderingar. Att pröva dem, att diskutera dem med våra vänner. Utlänningarna gör oss till rikare människor. Och vi berikar även deras liv, genom att berätta om våra uppfattningar, och våra värderingar.
Det finns ett tredje skäl till att öppna dörrarna till omvärlden. Sverige är ett stort land, men vi har en liten befolkning. Våra städer är små och glesa. Vår kultur är förvisso tilltalande men vår kulturella scen är liten och provinsiell. Våra universitet håller god standard men saknar globala ambitioner. Våra institutioner är välfungerande men häpnadsväckande nationella (varför finns så få blanketter på engelska?). Vi behöver helt enkelt fler människor i det här landet för att vår kulturella scen ska blomstra, för att kvalitén på universiteten ska skärpas, för att skapa institutioner med internationell karaktär. Vi skulle behöva vara 30-50 miljoner i det här landet, med minst 10 miljoner i Stockholm. Då skulle jag verkligen bo i mina drömmars stad.
Särskilt tack till Jimmie Åkesson, som inspirerade mig att skiva den här artikeln.
Hej hej!
Jag vet inte hur andra nationer fixar att identifiera sig själva som just nation. Som jag tolkar det hela verkar vi i Sverige ha svårt att visa stolthet för vårt land (kanske finns inget att vara stolt över numera?)
Och, vad ÄR svensk kultur? Svenska oskrivna levnadsregler, typ ”så här gör vi här, jag kan visa dig om du vill”. I stället vill vi visa upp oss som jätteliberala med budskapet att allt är möjligt i Sverige: ”gör som du vill och som du trivs bäst med och är mest van vid.”
Hur ska man som nyinflyttad till t.ex. Sverige veta vad som gäller om alla svenskar lägger sig platta för att inte ”kränka”? Svenskar är ju (?) ett lättkränkt folk och kanske tror att alla folk av alla nationaliteter är lika lättkränkta som vi?
Det blir en tröttsam gissningslek att greppa svensk kultur och vardagsliv som nyinflyttad till Sverige, tror jag.
Att greppa skrivna lagar är ingen match, men det är alla dessa oskrivna som tar tid att lära sig, tid att förstå (jag som infödd svensk förstår själv inte alla oskrivna lagar).