Det gör ont när bubblor spricker

Kinas otroliga exportframgångar har grundat sig delvis på en undervärderad valuta. Tack vare att den kinesiska valutan är så undervärderad har konsumtionsartiklar varit billiga för oss att köpa. Denna subvention har betalats av kinesiska arbetare. Det är deras konsumtion av utländska produkter som gjorts dyrare, och deras köpkraft som hållits nere för att maximera exportföretagens vinster och hålla vår inflation låg. Men den kinesiska valutans undervärdering har också orsakat de globala obalanser som ledde till den finanskris som tvingat västvärlden ner i recession. Billiga kinesiska produkter höll inflationen nere under större delen av 2000-talet, trots att tillväxten var mycket god. Detta innebar att räntorna var låga samtidigt som folk hade mer pengar i plånboken. Konsekvensen blev en fastighetsbubbla som drog med sig en finanssektor som tappat greppet om verkligheten.

Vad vi ser nu är en smärtsam korrigering av dessa obalanser. Amerikanska och Europeiska konsumenter kommer att tvingas spara mer och se sin köpkraft minska. Det innebär att vi i väst kommer att få dras med en relativt lång och smärtsam period av ekonomisk stagnation, med hög arbetslöshet och social oro som följd. Samtidigt firar kinesiska konsumenter nya köpfester. Bilförsäljningen var 70% högre än förra året. Industriproduktionen ökade med 11%. Men Kinas valuta är fortfarande relativt billig. Men inte länge till. Kinesiska politiker och teknokrater har gett tydliga signaler att de kommer att låta valutan stiga i värde relativ dollarn och Euron. Och faktum är att den redan har stigit kraftigt sedan 2007. Faktum är att den inflationschock som drabbade västvärlden under 2008 orsakades delvis av den kinesiska revalveringen gentemot dollarn, i och med den ökade köpkraft för kinesiska konsumenter som detta medförde mitt i en brinnande högkonjunktur.

För oss i väst kommer en kinesisk kursändring i valutapolitiken att betyda att en del av de kinesiska produkter som varit löjligt billiga kommer att bli relativt dyrare. Men andra varor kommer också att öka i pris. Framförallt kommer ökad köpkraft för kinesiska konsumenter innebära ökad konsumtion av bensin ,råolja, gas och andra importerade naturresurser. För att inte tala om kött och mejeriprodukter, som snabbt blivit mycket populära hos den exploderande kinesiska medelklassen. Förhoppningsvis kan detta innebära att Kina får enklare att växla från kol till oljeeldade kraftverk. Men sannolikt kommer kinesernas starkare finansiella muskler även att innebära högre priser för oss. Ökad inflation kommer att sätta ett golv på hur låga räntorna kan bli, och därmed göra hämma vår potentiella tillväxt. Vi kommer att längta tillbaka till åren då vår konsumtion subventionerades av kinesiska arbetares vedermödor.

Publicerad torsdag, augusti 13th, 2009 i ekonomi, Kina, politik.

3 kommentarer

  1. Några funderingar … det har väl knappast varit någon köpfest för tiotals miljoner kinesiska arbetare som åkt ut i arbetslöshet, eller för de fattigaste bönderna (hur många är de, några hundra miljoner?).

    Om man följer en analys à la Marx så ser utvecklingen konstig ut. De låga kinesiska varupriserna var ur USA-kapitalisternas synpunkt bra. Produktion kunde läggas över till Kina och därmed produceras billigare, och när de såldes tillbaka till USA kunde det innebära att kapitalisterna kunde kapa åt sig större såväl absolut som relativt mervärde. Man kunde ju strunta i löneökningar och låta låga varupriser och kreditköp försörja folk så länge det nu varade.

    Ur den synvinkeln borde kapitalisterna i USA beordra sina politiker att knipa käft om den kinesiska valutakursen och köra diverse skenfrågor i stället. Kan man kräva att kapitalisterna skall avstå från en del av det mervärde man kan pressa ut? Och vad har de kinesiska ledarna för intresse egentligen? Att använda sina dollarreserver till att bygga upp det egna landet innan allt missnöje utlöser en jätteexplosion?

  2. westholm skriver:

    Kommer det inte alltid att finnas en sådan ‘lågprisjätte’, även om den inte kan mäta sig med Kina under 00-talet?

  3. Kinas privata konsumtion av varor och tjänster har ökat med tvåsiffriga belopp de senaste 10 åren. Den materiella standarden har ökat dramatiskt, även bland bönderna och de fattigaste fabriksarbetarna. Det senaste stimulanspaketet har till stor del gått till att öka just dessa människors köpkraft.

    Jag tror inte att de alltid kommer att finnas en ”lågprisjätte”. Om hundra år kommer att fattigdomen som en sådan kräver vara ett sällsynt fenomen. Det kommer helt enkelt inte att finnas tillräckligt med folk som är tillräckligt fattiga.

Vad tycker du?