Kan demokratin rädda planeten?

Folk är av naturen konservativa. Det finns åtskilliga studier som visar att offentligt stöd för politisk förändring infinner sig när och endast om förändringen upplevs av allmänheten som nödvändig. Ju större förändringar, desto större måste krismedvetenheten vara.

Sverige är ett litet land, med relativt välutbildade medborgare som har stor tilltro till politiker, medier och vetenskapssamhället. Ingen annan demokrati har lika goda förutsättningar att driva igenom de radikala förändringar som klimathotet kräver av oss. Ändå sker i princip ingenting. Regeringen har inte vågat ta ett enda beslut som innebär att vi måste lägga om vårt sätt att äta, leva och resa. Det politiska priset är för högt.

I ingen annan fråga är klyftan mellan vad som bör göras och vad folk anser bör göras så stor som i klimatfrågan. Den allmänna uppfattningen om vad som bör göras och det vetenskapliga konsensus om vad måste göras för att rädda planeten är enorm i Sverige. Och än större är den i andra demokratier. Detta är ett problem.

Kan en politiker i Polen fyrdubbla elräkningen över ett år för sina medborgare? Kan en politiker i Tyskland stänga ned landets bilfabriker? Kan en politiker i Frankrike avskaffa subventionerna till mjölkbönder och fiskare? Kan en politiker i England tiodubbla priserna på flygresor? Inte om de är demokratiskt valda och förväntar sig att väljas om. Ingen politiker har ett sådant mod idag, och sannolikheten att politiker i samtliga EU-länder med demokratiska medel kan göra vad som krävs går mot noll.

I USA ser situationen ännu dystrare ut. Där är många tongivande politiker i kongressen och senaten klimatförnekare. Miljontals amerikaner tror att klimathotet är en bluff. Och hela deras livsstil måste läggas om på mindre än ett decennium. Är det möjligt att en demokratiskt vald president och representanthus, kan övertyga 90 % av befolkningen att skrota sina bilar och börja åka buss eller tåg? Är det ens tänkbart att en sådan förändring kan ske inom ramen för det demokratiska systemet?

Som jag ser det finns det två lösningar på problemet. Den bästa lösningen vore att bilda breda blocköverskridande koalitioner i både USA och de EU. Dessa skulle kunna tillsammans driva igenom de mycket impopulära beslut som krävs för att rädda planeten från att kokas. Denna politiska lösning är tyvärr mycket osannolik. Det skulle krävas en ordentlig klimatrelaterad katastrof för att göra den politiskt möjlig, och när sådana börjar inträffa är det redan för sent.

Det andra, mycket sämre alternativet är att på ett institutionellt plan tillfälligt avdemokratisera beslutsprocesser som är klimatrelaterade. Inom EU skulle man kunna bilda ett energi, transport och jordbruksdepartement som får exceptionella befogenheter och vars beslutsfattare är ett gäng anonyma och oavsättbara teknokrater. Dessa skulle kunna genomdriva de drakoniska åtgärder som krävs. På motsvarande sätt skulle man i USA kunna bilda ett energi, transport och jordbrukssekretariat med opolitiska beslutsfattare med makt att besluta och driva igenom lagar utan att de först vattnats ut av kongressen.

Det andra alternativet är, trots att det låter långt mer extremt och osannolikt än det första, förmodligen mer sannolikt än den politiska enighet som nationella och federala samlingsregeringar skulle kräva. Som tur är, är EU redan en mycket odemokratisk och svårgripbar som relativt enkelt skulle kunna förses med de nödvändiga institutionella redskapen.

I USA är läget desto svårare. Dess demokratiska institutioner är gamla, stabila och tämligen transparenta. Här är den typ av institutionell diktatur mycket svårare att implementera, liksom är en bred politisk enighet att handla kraftfullt i klimatfrågan. Det är inte osannolikt att USA:s demokrati och dess klimatskeptiska opinion kommer att orsaka den moderna civilisationens slutgiltiga fall. Mycket ironiskt.

Publicerad onsdag, juli 22nd, 2009 i klimatet, politik.

9 kommentarer

  1. En grupp ”vars beslutsfattare är ett gäng anonyma och oavsättbara teknokrater” tycker jag låter som den liberala drömmen om den ”oberoende” centralbanken. Och en sådan finns ju i EU. Fast inte har den typen av institutioner varit så bra på att behandla kriser. I själva verket fungerar den nog bäst när det inte är kris och osäkerhet och när resoluta och snabba och kanske bevärliga beslut är av nöden.

    Höjda energipriser är nog det bästa medlet för att få amerikanarna att sluta slösa, och det har ju redan i viss utsträckning skett. Om de fyller präriestaterna med vindsnurror så har de täckt sitt energibehov flera gånger om och kan sluta trakassera omvärlden med oljekrig, Där skulle vi ha en flerfaldig klimatvinst.

  2. PS. En kommentar till första stycket i din bloggpost. ”Folk är konservativa” kan väl lika gärna uttryckas som att ”Folk är realistiska (eller praktiska) och ändrar inte gärna på något som ser ut som ett vinnande lag”. Dessutom har vi väl en befogad misstänksamhet mot överhetens påbud om förändringar att ta hänsyn till. Förändringar som skall vara nödvändiga ”för oss alla för vi sitter i samma båt” kanske visar sig vara bäst mest för de som redan har det bra, exempelvis.

    Men i sakfrågan håller jag med om att det borde sopas rent stenhårt på klimatfronten innan det går åt helvete för mänskligheten!

  3. Det stora problemet med detta resonemanget är grundantagandet att det är de konservativa väljarna som hindrar de progressiva politikerna som ”egentligen” vill göra vad som behövs.

    Den krassa verkligheten är att sammanblandningen med politik och näringsliv är en stor faktor som hindrar en radikal miljöpolitik. Det är politikerna själva som driver på denna riktningen, och som även stödjer det ekonomiska system som drivit på klimatproblematiken.

    Eller för att säga det på ett annat sätt: andledningen till att politikerna inte driver genom en radikal miljöpolitik är för att det inte ligger i deras ekonomiska intresse att göra så. Min gissning är, i alla fall i en Svensk kontext, är att en stor del av väljarkåren är för en långt mycket mer radikal miljöpolitik än den som drivs av regeringen.

  4. MJE har rätt. Trafikpolitiken i Stockholm går ut på att ösa in tiotals för att inte säga hundratals miljarder i motorvägar. Trots att gallupar i åratal har sagt att en stor folkmajoritet hellre skulle lägga pengarna på kollektivtrafik. Inget annat än fåtalets egenintressen kan förklara detta – i detta fall förmodligen en kombination av förorternas villaägare och byggbolagen.

    Ju mer antidemokratiska ogenomskinliga expertvälden vi har, desto mer styr dessa till förmån för sig själva. Enda sättet att få folk att ta ansvar är att ansvar kan krävas ut. Det kan det inte i ett odemokratiskt expertvälde av det slag Karin efterlyser.

  5. Karl Persson skriver:

    Skrev inte filosofen Ingmar Persson om detta i förra numret av Tidskrift för politisk filosofi?

  6. Svar till Jan & MJE: Ingen påstår att politiker generellt sett skulle vara särskilt upplysta eller progressiva. Men om politiker, eller politiskt inflytelserika teknokrater, skulle vara det, så skulle de ha stora svårigheter att driva igenom de smärtsamma politiska beslut som klimatfrågan kräver.

    MJE: Din gissning är lika god som min. Folk, i Sverige, är möjligen mer progressiva i klimatfrågan än regeringen. Men det beror delvis på att folk inte har förstått att en klimatomläggning kommer att kräva att de gör personliga uppoffringar.

    Även detta är en spekulation. Men inte en ogrundad sådan. Tänk själv, vad tror du att folk skulle säga om kilopriset på nötkött fyrdubblades, om bensinskatten skulle höjas till 15-20 kr/liter och en resa till Thailand skulle bli ca 10 000 kronor dyrare?

    Jan: Jag håller helt och hållet med om att trafikpolitiken är rutten i Stockholm. Men den lokaltrafikpositiva folkmajoritet du talar om bor bara i Stockholms stad. Om man tar hänsyn till hela landstinget, där villaägarna är en väsentlig andel, så är situationen annorlunda. Och trafikpolitiken bestäms i stor utsträckning på landstingsnivå, inte på kommunal nivå.

    Angående antidemokratska expertvälden: vissa är mycket riktigt korrupta. Andra styrs av ideologiska agendor. Men vissa är helt enkelt kompetenta tjänstemän som gör sitt jobb. Jag är inget fan av ECB, som mycket riktigt är en helt odemokratisk institution. Men de har lyckats skapa förtroende för Euron som valuta under mycket svåra omständigheter. Man kan inte påstå att de har gjort ett dåligt jobb, även om jag anser att de varit onödigt hökaktiga under den senaste krisen.

    Svar till Karl: Jag har missat det senaste numret av TPF. Tack för tipset.

  7. Karl P skriver:

    BTW: TPF 2008/3

  8. Karim: Din modell har testats, i Kina, i hundratals år. Den konfucianska statsteorin bygger på att en samling ”moraliskt högstående” ämbetsmän styr landet. I verkligheten korrumperades de alltid eftersom det inte fanns något sätt att kräva ut ansvar. Till slut blev de så korrumperade att bönderna måste göra uppror för att överleva. Detta upprepades gång efter gång och de lärde sig aldrig. Sist hände det på 40-talet – en ny samling moraliskt högtstående ämbetsmän tog kontroll; det tog bara en generation så hörde de till de mest korrupta i världen.

    Demokrati är kanske inte ett perfekt system, men det finns inget som är bättre.

    Demokratiska modeller kan dock vara mer eller mindre bra. Ju mindre inblandade medborgarna är i styret desto mindre förståelse får de för kollektiva angelägenheter och desto mer egoistiskt beter de sig. Detta förstod redan Alexis de Tocqueville, en liberal demokratiteoretiker i början av 1800-talet, som också hade ett botemedel: deltagande i folkrörelser. Ju mer människor deltar styrningen av samhället desto större förståelse får de för sammanhang och desto klokare blir de.

    Det är också mitt förslag. Ditt förslag Karim leder bara till korruption, mitt kan leda till att vi förstår följden av våra egna handlingar och handlar därefter.

  9. Karim: Jag är helt enkelt frågande inför antagandet om att det är medborgarna som står ivägen för en radikal miljöpolitik. För det antagandet förutsätter att medborgarna blir tillfrågade om saker och ting. Så är det inte.

    Rent krast sett så är det nuvarande klimatproblemet till en stor del en produkt av vårt ekonomiska system som förutsätter oändlig tillväxt och konsumtion. Det ekonomiska systemet och dess ramverk är lagt bortom den demokratiska politiken och administreras av teknokrater, bla i ECB.

    Och jag håller med Wiklund om att en bredare demokratisering är den enda vägen att gå. Med ansvar och medinflytande medföljer en större acceptant för de åtgärder som är nödvändiga. Nu vill jag inte låta som en optimist, för det är jag inte. Men de flesta jag pratat med verkar vara helt på det klara med att den ekonomiska standard och det levnadssätt vi har vant oss vid, är något som vi kommer att på vänja oss av med. Vetskapen finns där. Men lösningen måste vara politisk och demokratiskt.

Vad tycker du?