Om koltariffer och frihandel

Läsare av denna blogg känner till att den länge förespråkat en hög men gradvis införd skatt på växthusgaser. Inget policyinstrument är fritt från problem, och detta gäller även en klimatskatt. En av dessa problem är det så kallade läckaget av växthusgaser som skulle uppstå.

Läckage innebär att kolintensiv varuproduktion flyttar från Sverige till andra länder, och att skattens effektivitet därmed minskar. En ännu större risk är att den ekonomiska aktiviteten avstannar i vårt land, vilket orsakar fattigdom och arbetslöshet, och att skatten därmed gör oss fattigare utan att ha gjort planeten grönare.

Som tur är så kommer läckaget aldrig att vara totalt. Vissa näringar kan helt enkelt inte flytta, som brytning av järnmalm och pappersproduktion. Dessa kommer att tvingas bli mer energieffektiva och deras innovationer kommer sannolikt att spridas till andra näringar i liknande positioner.Småskaliga utsläpp av koldioxid kommer sannolikt att minska mest. En kraftig ökning av bensinpriset ger som bekant helt andra typer av körbeteenden och ökar efterfrågan på kollektivtrafik och cykelbanor. Sådan efterfrågan kan relativt snabbt omsättas i ökade investeringar i denna typ avinfrastruktur

Men en viss sorts läckage är oundvikligt. Betänk cementproduktion, som är en stor utsläppskälla. Givet en lämplig beskattning av utsläpp av växthusgaser kommer sådan produktion att bli mycket dyr. Då kan det vara lönsamt för cementproducenten att tillverka cement som ska konsumeras i Skåne i till exempel Danmark, och sen köra det till byggplatsen.

Ett annat exempel på detta är köttproduktion. Nötkött är mycket populärt i Sverige, men kor råkar vara stora utsläppskällor av metan, en kraftig växthusgas. En beskattning av nötkött som skulle prissätta dessa utsläpp skulle sannolikt radikalt minska nötpopulationen i Sverige. Men om denna minskning skulle ersättas av ökad djurhållning i Frankrike eller Irland så skulle bönder blivit arbetslösa i onödan.

Låt mig för tydlighetens skull erbjuda ett tredje exempel. En del av de fordon vi tillverkar i Sverige exporteras, men en icke oansenlig del konsumeras här hemma i Sverige. Volvo har fortfarande ett starkt grepp om den svenska marknaden. Om produktionen av fordon skulle beskattas i enlighet med de utsläpp som de ger upphov till, skulle dessa bilar bli långt mindre konkurrenskraftiga än bilar som importeras från andra länder. Detta skulle tvinga våra fordonstillverkare att flytta utomlands. Istället skulle produktionen av bilari andra länder öka.

Jag behöver inte tillägga att det politiska priset för att driva igenom denna typ av beskattning skulle vara omöjligt högt.

Men det finns en möjlighet att åtgärda åtminstone en del av dessa problem. Koldioxidskatten skulle kunna införas samtidigt som klimattariffer införs. För läsare av denna blogg, kanske detta förslag kommer som en chock. Politisk Filosofi är en varm anhängare av frihandel och globalisering och har i en rad inlägg kraftfullt argumenterat för rivandet av handelsbarriärer.

Men koltariffer skulle skilja sig i ett viktigt avseende: de skulle inte påföra en godtycklig och orättvis börda på andra länder. De skulle inte bestraffa en komparativ fördel som dessa länder har, utan en dold marknadsstörande subvention på växthusgaser som varje land i världen de facto gör sig skyldig till. Låt mig förklara vad jag menar.

Priset på en vara bestäms av kostnaden för att producera den och efterfrågan på den varan. Men vissa varor orsakar så kallade externa kostnader, eller negativa nyttor, som vare sig konsument eller producent betalar för. Denna form av marknadsmisslyckande kallas för negativa externaliteter. En producent vars vara orsakar en negativ externalitet men som inte betalar för denna suvbventioneras i själva verket av de som måste bära kostnaden för de skador som externaliteten medför. I de allra flesta fall är det staten eller det offentliga som bär kostnaden.

Ett klassiskt exempel på detta är en fabrik som kan tillverka en kemikalie billigare än andra, konkurrerande, fabriker eftersom denna fabrik dumpar sitt avfall i en flod. Staten måste därmed rycka in och sanera floden och betalar en stor kostnad för detta. Om fabriken tillåts fortsätta producera kemikalier innebär det de facto att staten subventionerar fabriken på ett sätt som ger den otillbörliga fördelar gentemot sina konkurrenter.

Ett företag som släpper ut koldioxid eller någon annan växthusgas, men som inte åläggs att betala för de kostnader som denna koldioxid orsakar allmänheten blir på ett analogt sätt subventionerat. Om vi börjar gradvis att avskaffa dessa subventioner i Sverige (genom en klimatskatt), kommer de länder som behåller sina subventioner att få merkonkurrenskraftiga industrier. Men denna ökade konkurrenskraft kommer sig inte av att dessa länder har komparativa fördelar gentemot oss. Och eftersom vår försämrade konkurrenskraft inte kommer sig av att vår industri skulle vara mindre effektiv än industrier i andra länder, så är det tillbörligt och i enlighet med enfrihandelsfilosofi att påföra tariffer på varor i enlighet med den klimatpåverkan som produktion och transport av den varan orsakat.

Detta innebär att brasiliansk nötkött skulle beskattas när de inträder landet, liksom cementen från Danmark och bilarna från Slovenien. Denna beskattning skulle följa klimatbeskattningen i Sverige och därmed eliminera risken för en viss sorts läckage. Visserligen skulle vår kolintensiva exportindustri fortfarande skadas, men då industrin för den inhemska konsumtionen inte skulle få incitament att flytta, skulle deras energi och uppfinningsrikedom riktas mot att effektivisera sin energianvändning och reducera sin klimatpåverkan, vilket skulle förstås vara optimalt.

Dessutom skulle vi får ett visst mått av ”omvänt läckage”. Företag som önskar exportera till oss skulle få starka incitament att reducera sin klimatpåverkan för att konkurrera med de inhemska bolagen.

Dessutom så får vi inte glömma att för varje land som införa klimatskatt, så blir det lättare för dess grannländer att i sin tur införa motsvarande skatter. Eftersom vårt handel med andra EU-länder är omfattande kan en radikal koldioxidskatt här få stora konsekvenser i vårt närområde.

New York Times ledarsida är lite inne på samma spår, liksom ekonomen Paul Krugman.

3 kommentarer

  1. Joakim Lundborg skriver:

    Intressant om koldioxidskattens konkurrenseffekter, men det verkar finnas lite problem med denna lösning.

    För det första är det inte en pigouviansk skatt som rättar till ett marknadsmisslyckande om kostnaden inte används för att rätta till eller motverka den skada som orskakas av marknadsaktiviteten. Om svenska staten lägger beslag på pengarna utan att göra något med dom för att motverka utsläpp är det tveksamt om det verkligen är koldioxiden man beskattar, och det är alltså svårt att skilja från klassiska protektionistiska handelstullar.

    För det andra är ett stort problem med koldioxidskatt att det är svårt att se till att företag verkligen betalar för den mängd koldioxid dom genererar; det skulle vara väldigt svårt att göra oberoende mätningar av utsläppen i närområdet (dvs inom Sveriges gränser). Men att även göra det här i avlägsna produktionsanläggningar, inklusive transporter verkar ogenomförbart komplicerat. Enda möjligheten verkar vara att man har något schablonsystem, vilket skulle ge tariffen ännu mer av karaktären hos en klassisk tull.

  2. Politisk filosofi förespråkar en så kallad omsättningsneutral klimatskatt. En sådan innebär att alla pengar som tas ut vid bensinpumpen eller elräkningen betalas tillbaka till medborgare i form av platta skatteavdrag. Skälet till att detta är nödvändigt är att skatten måste vara väldigt hög för att få någon som helst effekt. Minst fem gånger högre än vad bensinskatten är idag och den måste drabba samtliga sektorer lika mycket. En sådan skatt är politiskt omöjlig om den inte i någon form återbetalas till skattebetalarna. Dessutom skulle en sådan extremt hög skatt vara mycket orättvis, eftersom den skulle vara delvis regressiv. Fattiga och rika betalar ju lika mycket för varje kg CO2-e. För att mildra denna orättvisa bör därför skatten delas ut som platta avdrag på inkomstskatten, det vill säga samma skattesänkning i kronor för varje skattebetalare.

    Därför kan inte skatten användas till att åtgärda de problem som växthusgasutsläppen orsakar. Men det är inte heller tanken. Skatten i sig minskar utsläppen på effektivast möjliga sätt, då varje enskild aktör får mycket starka ekonomiska incitament att ändra sina konsumtionsmönster och investeringsbeslut. Det finns gott om pengar som staten idag investerar i fossil infrastruktur, som statsstödet till ”miljöbilar”, till fordonsindustrin, till motorvägar, till det fossilintensiva fisket och jordbruket och till flyget som kan och bör dirigeras om till statliga investeringar i grön infrastruktur. Främst bör sådana satsningar rikta in sig på transport och energisektorn, med fokus på kollektiva trafiklösningar, smarta elnät och isolering av offentliga byggnader. Det finns gott om pengar redan till gröna satsningar. Det gäller bara att våga prioritera om.

    Jag tror inte att det är så svårt att ge en ungefärlig bedömning av hur mycket växthusgaser produktionen av en vara genererat. I Sverige har klimatmärkning av otaliga produkter redan genomförts. Det finns redan massa information om hur mycket klimatpåverkan olika industriella processer ger upphov till. Det enda som krävs är en myndighet som sammanställer informationen, och uppdaterar den när så är nödvändigt. För att ytterligare gynna andra länder som inför en klimatskatt bör företag som redan betalat den skatten där kunna dra av den från den skatt som de annars skulle ha varit tvungna att betala i Sverige. Därmed skulle man kunna förstärka bilden att det inte rör sig om en tull, utan snarare en enhetlig och sammanhängde klimatskatt som snarast bör jämföras med vår moms, som ju som bekant även beskattar importerade varor.

Vad tycker du?