Polisreform nu!

Historisk har statsmakten och främst polisen varit ett verktyg för att försvara de rika och dess egendomar mot de fattiga. Polisens raison d’etre var inte att skydda och tjäna folket, utan att kuva det. När så demokratin successivt infördes i våra länder förändrades polisens roll utåt, samtidigt som en stor del av polisens ursprungliga uppgift återstod. Det har blivit allt mer uppenbart, särskilt i ljuset av de mycket kontroversiella polisinsatserna under det senaste decenniet, att polisen måste genomgå en radikal reform för att tillmötesgå ett demokratiskt samhälles krav på öppenhet och rättssäkerhet.

Först och främst bör polisen avpolitiseras. Att ha en polis som gör prioriteringar på politiska grunder är oförenligt med en modern rättsstat. Det innebär att polisen inte bör rikta in sina resurser på att övervaka, trakassera och misshandla demonstranter och fackliga aktivister. En demonstration är inte ett ”potentiellt orosmoment” utan en demokratisk rättighet med en självklar plats i det offentliga rummet. Det finns inga skäl att ha den polisnärvaro som de flesta demonstrationer dras med. Att vissa demonstrationer kan bli våldsamma är bara ett svepskäl. Om våld vore ett legitimt skäl för polisnärvaro, skulle Göta Källare, Spy Bar och Kvarnen (populära men mycket våldsamma hak i Stockholm) vara fullproppade med poliser varje lönefredag.

En annan aspekt som präglar polisens prioriteringar är en djupt rasistisk kultur inom poliskåren. Stora resurser läggs på att spåra upp, bevaka och utvisa människor som visserligen bor illegalt i vårt land, men som inte är brottslingar. Likaså använder sig polisen av en implicit ”racial profiling” i sin dagliga verksamhet. Denna form av rasism är i ett samhälle där en stor del av medborgarna är av icke etniskt svensk bakgrund ett stort problem. Den undergräver allmänhetens förtroende för polisen, och staten.  Det finns idag många väletablerade vetenskapliga tester för att mäta hur rasistisk en person är. Dessa tester mäter personens känslor när de interagerar med personer av en annan etnicitet. Dessa tester borde göras på samtliga poliser och de som inte får godkänt bör omedelbart avskedas.

Att polisen har ansvar för trafikregler är besynnerligt. Trafiköverträdelser är förvisso ett stort samhällsproblem, men inte ett som poliser borde ägna tid och resurser åt. En särskild myndighet med personal med kortare utbildning och mer begränsade befogenheter borde inrättas för att ägna sig åt trafiken. Kostnaden för denna myndighet bör i någon mån bekostas av bilisterna. På sikt kan denna kostnad bli marginell, tack vare en snabb utveckling inom övervakningsteknologi. Snart kommer automatiska hastighetskameror att kunna bötfälla fartsyndare automatiskt, och obligatoriska alkolås kommer säkerligen att installeras på samtliga bilar, om incitamenten är de rätta.

Om vi tar bort polisens politiska och rasistiskt motiverade verksamhet och trafikövervakningen, vad återstår då? Kanske det som många uppfattar borde vara polisens kärnverksamhet: att förebygga och beivra brott. Här bör fokus vara på den förebyggande aspekten, som är långt mer kostnadseffektiv och human. Ökad polisiär närvaro på gator och torg, mer kontakt med vanligt folk och information om polisens verksamhet är typiska åtgärder som ökar allmänhetens förtroende för polisen, något som är avgörande för att brott ska kunna förhindras eller utredas.

Säkerhetspolisen bör genomgå en liknande reform. Idag ägnar SÄPO större delen av sina resurser och manskap åt att kartlägga, övervaka och kränka mörkhyade personer, ofta utan att en konkret misstanke riktats mot dem. Det är svårt att tänka sig en mer kostnadsineffektiv och meningslös verksamhet. Liksom den ordinära polisen ägnar SÄPO också en stor del av sina resurser på att trakassera och bevaka den så kallade utomparlamentariska vänstern. De summor som läggs på att bevaka en liten klick ungdomar, ofta naiva anarkister och idealister, är helt omotiverade.

Istället bör SÄPO:s resurser helt koncentreras på att bekämpa organiserad brottslighet. Det sistnämnda förtjänar att utvecklas. Polisen och SÄPO, så som de är organiserade idag, saknar möjlighet och förmåga att bekämpa detta hot. Den organiserade brottsligheten opererar ofta från mindre orter och utnyttjar polisens oförmåga att arbeta nationellt och SÄPO: s ointresse för riktiga brottslingar. Detta är skandalöst och i förlängningen mycket farligt. Erfarenheten visar att där den organiserade brottsligheten fått etablera sig, blir den snart en del av samhället. Dess pengar korrumperar lokala politiker och näringsliv och dess organisation blir en del av samhällets gråa ekonomi. På relativt kort tid, en eller två generationer, kan den organiserade brottsligheten få samhället att ruttna inifrån. Detta är på sikt långt farligare för demokratin än vad AFA, Svenska Motståndsrörelsen, Al-Quaida eller någon annan utomparlamentarisk organisation är.

Ett exempel på hur polisiära övergrepp kan te sig, och ett exempel på hur rättsväsendet blundar för problemet.

4 kommentarer

  1. Intressanta förslag. Men jag är inte säker på att jag förstår vad som menas med en ”avpolitiserad” polis; det är ju i grunden den politiska majoriteten som bestämmer vilka lagar som skall gälla i landet, och vilka metoder som polisen får använda. Jag har inga problem med att man gör ”prioriteringar på politiska grunder” om med det menas att polisen skall fokusera på brott som vi för tillfället anser vara angelägna. För övrigt verkar det lite konspiratoriskt att hävda att polisnärvaron vid demonstrationer är ”svepskäl”. Vilken är då det verkliga skälet till deras närvaro?

  2. Våra myndigheter är enligt lag avpolitiserade i den meningen att regeringen eller riksdagen inte får direkt styra verksamheten. Detta är mycket bra, anser jag. Men polisen har en politiserad kultur och riktlinjer som uppmanar till politisk förföljelse av människor med vissa åsikter. Detta är oacceptabelt.

    Det verkliga skälet för den mycket dyra och omotiverade närvaro vid demonstrationer är att det finns en kultur och en uppfattning inom polisen, både på gatunivå och på ledningsnivå, att demonstrationer utgör ett stort hot mot samhället. Denna uppfattning är problematisk, dels för att den är totalt ogrundad, dels därför att den är djupt odemokratisk och härstammar från den tid då demonstrationer faktiskt var ett hot mot det dåvarande icke-demokratiska privilegiesamhället.

  3. Läste du min text om permanent kris?
    http://interactingarts.org/blogs/index.php?title=permanent_kris

    Håller verkligen med om att polisen måste reformeras. Ingripandet vid Systembolagets lager är ju bara det senaste i raden av missriktad polisaktivitet. Vill påminna om Walter Benjamins visdomar från 1921:

    Uppgiften att ge en kritik av våldet låter sig omskrivas som en framställning av dess förhållande till rätt och rättvisa.
    /…/
    Påståendet att polisvåldets målsättningar alltid är identiska eller åtminstone förbundna med den övriga rättens är alltigenom osant. I stället betecknar polisens ”rätt” i grunden den punkt där staten inte längre förmår tillförsäkra sig de empiriska mål, som den till varje pris vill uppnå, enbart med rättsordningens hjälp, om det nu beror på vanmakt eller på de immanenta sammanhangen inom varje rättsordning. Därför ingriper polisen ”för att trygga säkerheten” i otaliga fall där det inte föreligger något klart rättsläge, när den inte utan varje samband med rättsmålsättningar som en brutal förolämpning åtföljer medborgaren genom ett av förordningar kringskuret liv eller helt enkelt bevakar honom. I motsats till rätten, som i det till tid och plats fixerade ”utslaget” erkänner en metafysisk kategori, genom vilken den blottar sig för kritik, finner man vid studiet av polisinstitutionen ingenting substantiellt. Dess våld är diffust liksom hela dess ingenstans gripbara, överallt utbredda spöklika existens i de civiliserade staternas liv. Och om också polisen i det enskilda fallet är sig lik överallt, så kan man till sist dock inte bortse ifrån att dess mentalitet är mindre förödande när den i den absoluta monarkin representerar härskarens våld, i vilket legislativ och exekutiv maktfullkomlighet försonas, än i demokratier där dess existens, olegitimerad av en dylik relation, vittnar om våldets maximala urartning.

    Walter Benjamin, Zur Kritik der Gewalt, 1921 (Försök till en kritik av våldet, ur Bild och dialektik, övs Carl-Henning Wijkmark, Cavefors, Staffanstorp 1969, s. 19 & s. 30)

  4. Det lär, enligt källor som jag tror på, finnas två falanger inom Stockholmspolisen. En som tycker att demonstrationer är legitima verksamheter, ungefär som fotbollsmatcher, och att polisens uppgift är att se till att trafiken fungerar (samt givetvis finnas på plats där det råder folksamlingar, bara för att kolla läget). Och en som tycker att alla som sticker upp ska slås ner. Om det blir bråk eller inte på en demonstration beror enligt samma källor på om befälhavande chef kommer från falang 1 eller falang 2.

Vad tycker du?