Pigouviansk skatt

Vissa marknadsaktiviteter orsakar sidoeffekter som är dels negativa och dels så diffusa att de marknadsaktörer som orsakar sidoeffekterna inte betalar priset för dessa. Den här typen av sidoeffekter kallas för negativa externaliteter på ekonomijargong.

Ett exempel på en sådan negativ externalitet är den ohälsa som förbränning av tobak i nära anslutning till människors lungor orsakar. Denna ohälsa kostar samhället pengar i form av ökade kostnader för sjukvården och försämrad produktivitet. Därför är det rimligt att beskatta tobaksvaror i enlighet med de kostnader som konsumtionen av dessa varor medför. Detta får två effekter. Dels dämpar man efterfrågan på tobaksprodukter, dels kompenserar man samhället de negativa externaliteterna som tobaken orsakar.

Den här typen av skatt, som avser att korrigera marknadsmisslyckanden, heter pigouviansk skatt, efter ekonomen Arthur Pigou. Det finns en hel rad negativa externaliteter i samhället som, om det skulle beskattas, så skulle samhällets allokering av resurser bli mer effektivt, det innebär att samhällsnyttan skulle öka. Nedan följer ett par exempel på negativa externaliteter som borde beskattas:

Transfett, animaliskt fett, socker: Fet och söt mat är dåligt för hälsan. Men vi är genetiskt programmerade att gilla sådan mat, därför konsumerar vi gärna för mycket fett och socker. Matproducenter betalar inte kostnaden när vi får diabetes, trasiga knän eller hjärtproblem till följd av det fett de sålt. En skatt på onyttigt fett och socker skulle kompensera för de kostnader som detta medför, och minska konsumtionen av produkter som innehåller dessa skadliga ämnen.

Trängsel: I storstäderna är det ont om parkeringsplatser och vägyta i förhållande till efterfrågan. Därför kan trängselavgifter och parkeringsavgifter effektivisera användningen av dessa ytor.

Vatten: I Sverige har vi gott om vatten, men i många länder är vatten en bristvara. Genom att beskatta vattenanvändning så ger man vattenkonsumenter (bönder) incitament att effektivisera sin vattenkonsumtion, kanske främst genom att byta till grödor som är mindre törstiga.

Luftföroreninger: Ett alternativ till att förbjuda vissa former av luftförorenande marknadsaktiviteter är att beskatta dem i proportion till de negativa externaliteter de orsakar.

Växthusgaser: Är kanske den mest aktuella negativa externaliteten. Eftersom kostnaden på växthusgasalstrande marknadsaktiviteter är osynliga, så subventioneras dessa aktiviteter i realiteten. Därför anses kolkraftsel vara billig. Men den är bara billig eftersom den inte bär sina kostnader. Skulle man genom en pigouviansk skatt prissätta fossilel, skulle den bli mycket dyrare än förnyelsebar el. Därmed skulle kapital allokeras mycket mer effektivt.

Det finns två problem med pigouviansk skatt. Dels är den regressiv, dels kan den innebära läckage, i form av smuggling respektive flytt av utsläppsintensiv industri. Det förstnämnda problemet kan enkelt åtgärdas genom att den pigouvianska skatten görs omsättningsneutral, genom att dela ut de insamlade pengarna i form av checkar eller höjt grundavdrag på inkomstskatten.

Problemet med läckage är svårare att göra något åt. Om det finns en stark efterfrågan på en viss produkt, och skattenivån på denna produkt är drakonisk, så kommer smuggling respektive utallokering att förekomma. Men alternativet till pigouviansk beskattning är förbud eller regleringar, och även dessa kommer att i motsvarande mån uppmuntra till läckage. Därför förutsätter en pigouviansk skatt en stark, välfungerande rättsstat och internationellt samarbete över gränserna.

För övrigt kan man säga att en tämligen namnkunnig samling slutit sig samman i en klubb som förespråkar introduktionen av pigouviansk skatt på fler områden.

Publicerad tisdag, juni 9th, 2009 i ekonomi, filosofi, klimatet, politik.

4 kommentarer

  1. Albin skriver:

    Ett annat intressant exempel är byggnadsbranschen. Idag är det billigare för byggherrar att bygga långt ut i förorten, trots att samhällskostnaderna blir mycket högre. Både på ett direkt plan: man måste dra vägar, vatten, busslinjer m.m. till bostäderna. Men även på ett indirekt plan: perifert byggande uppmuntrar/framtvingar massbilism, vilket medför stora miljökostnader.

  2. Joakim Lundborg skriver:

    Effekten på läckage är nog snarare en fördel hos pigouvianska skatter (och andra ekonomiska styrmedel). Man kan nämligen få en bra balans mellan att något är förbjudet och tillåtet. Om man beskattar något oönskat litegrann, får man (givet en lämplig konsumtionselasticitet) en liten minskning av konsumtionen. Om man gör det här i lagom takt kommer behovet av varorna inte vara så stort att läckaget ökar allt för mycket. Det här kräver dock långsiktigt agerande från politikernas sida;
    om man vill fasa ut koldioxidanvändningen kanske man måste garantara stegrande koldioxidskatter under en 10 eller 20-årsperiod.

    För att få motsvarande balans inom ett regelsystem behövs graderade tillstånd och noggrann övervakning, vilket är dyrt att administrera och på det hela taget inte tillför någon samhällsnytta i sig, vilket man ju kan få genom att använda inkomsterna från den pigouvianska skatten på ett lämpligt sätt.

  3. Du verkar ha missuppfattat vad negativa externaliteter innebär. Om A köper en viss vara som ger denne både en viss nytta och vissa kostnader, så är inte dessa kostnader någon externalitet. Dessa uppstår nämligen endast när de drabbar någon annan än köparen eller säljaren av en vara eller tjänst. Som wikipedia sammanfattar det:

    ”In economics, an externality (or transaction spillover) is a cost or benefit, not transmitted through prices,[1] incurred by a party who did not agree to the action causing the cost or benefit. A benefit in this case is called a positive externality or external benefit, while a cost is called a negative externality or external cost.”

    http://en.wikipedia.org/wiki/Externality

    Att godisproducenterna inte betalar skadan som godisätarna åsamkar sig när de får diabetes är alltså inte ett problem som Pigouianska skatter är tänkta att lösa.

    Givetvis, om man vill argumentera för att kostnaden tillfaller andra genom det skattesubventionerade sjukvårdssystemet, kan man argumentera för att det skapas negativa externaliteter. Men dessa följer inte av godisätande (och dylikt) i sig, utan av det i en välfärdsstatsmiljö. Men här, som med rökning, måste man bevisa att de som drabbas av detta verkligen blir extra skattekonsumenter – genom ökade sjukhusräkningar – och inte extra skatteproducenter – genom att de dör i förtid pga sina sjukdomar. Och lösningen är dessutom inte uppenbarligen att man ska beskatta de som föräter sig, när den negativa externaliteten försvinner snabbare genom att avskaffa skatterna som upprätthåller det statliga välfärdssystemet. (Det är en mycket bättre lösning då den även tar bort den negativa externaliteten som skattesystemet i sig är.)

Vad tycker du?