Sri Lanka och Pakistan – krig och fred

Dessa två länder har varit skådeplatser för krig under 2009. I båda fallen handlar det om en skara militanta förespråkare för en viss minoritets rättigheter och status. Talibaner och Tigrar är inte så olika som man kan tro. Båda har visat enastående stridsduglighet, envishet och grymhet. De har i vissa fall stark folklig förankring hos den minoritet de försvarar, och de är lika avskydda hos de dem mördar och skändar.

Tigrarna kontrollerade en gång en tredjedel av Sri Lankas territorium, tack vare stöd av stormakten Indien. Talibanerna kontrollerade för inte så länge sedan Swatdalen, ett tätbefolkat och rikt område i nordvästra Pakistan. Där dessa grupper har haft inflytande har drakonisk och godtycklig rättsskipning införts och en brutal terror har använts för att totalt dominera befolkningen.

Lika lite som den Singalesiska majoriteten på Sri Lanka kunde tolerera att fanatiska terrorister höll en tredjedel av landet gisslan kan nu Pakistans centralregering tolerera att Talibanerna tar över provins efter provins. Det är en sak att de lever vilt i de nordvästra gränsterritorierna, som alltid varit autonoma och perifera. Det är en helt annan sak när de annekterar en provins som Swat.

Krig är fruktansvärda. Och dessa krig har varit och är fruktansvärda. Fjärran från CNN:s och Aljazeeras kameror regnar artillerigranater ned i tätbefolkade områden. Genom fönster, i marknader, hinduiska tempel och muslimska moskéer, skomakarens butik, det lokala kaféet och grannens gård. En artillerikanon är ett verktyg som kan skjuta en granat varannan sekund ungefär. Om du har tusen kanoner, så blir det femhundra per sekund. En granat sliter sönder ett trähus som om det vore gjort av stickor. Och den sliter sönder människor lika lätt.

Det som sker nu i nordvästra Pakistan och det som skedde i Sri Lanka är en ofattbar tragedi. Men den är kanske en nödvändig sådan. Vilka är alternativen? De grupper som de demokratiskt valda regeringarna i Colombo och Islamabad var tvungna att handskas med är inte grupper som från en styrkeposition någonsin skulle acceptera ett fredsavtal. Fred för Talibanerna innebär bara en möjlighet att expandera på andra håll, på samma sätt som Tigrarna vägrade ge upp förrän de förintat arje fiende i deras mytologiska hemland, Elam.

Sri Lanka har nu för första gången på flera decennier fred, även om det var en dyrköpt sådan. Nu kan bygga upp ekonomin, lätta på förtrycket av den tamilska minoriteten och åter bli en demokrati. Kanske kommer Pakistan att kunna gå samma väg när Talibanerna innanför deras gränser krossats. Än så länge är det för tidigt att uttala sig om detta. Men om dessa länder lyckas ta fred, välfärd och utveckling till de gator som nu ärras av bombkratrar kommer vi då att säga att kriget var ett nödvändigt men inte tillräckligt ont.

Publicerad tisdag, juni 2nd, 2009 i filosofi, politik.

3 kommentarer

  1. Det är svårt att komma förbi den fula roll som engelsmännen spelat. När de inte kunde erövra hela Afghanistan såg de till att gränsen mellan Brittiska Indien och Afghanistan gick rätt genom pashtunernas land. Därigenom fick man ”lyckan” av en instabil gräns (det är alltid en god ursäkt för nya krigsäventyr) och de afghanska talibanerna är därmed också stamförvanter med gränsfolket i delar av Pakistan. Engelsmännen skeppade över tamiler för att jobba på Ceylon, kineser för att jobba i Malaya, indier för att jobba i Östafrika, de skapade Irak, ställde grupper mot varandra på Cypern och i Palestina. Överallt har det blivit elände. Kan man inte säga att ”från Irland till Fijiöarna – lyckas engelsmännen ta sig in så bryter helvetet loss och sedan tar det aldrig slut”?

  2. Det går an att hävda att en regering aldrig kan tolerera att någon annan grupp använder våld inom dess territorium. Det ställer jag upp på. Men att utifrån detta hävda att ”kriget var nödvändigt” tycker jag är att sträcka begreppen för långt.

    Det är inte nödvändigt att ge nån sorts moraliskt godkännande till vad regeringar hittar på. Regeringar är, som Charles Tilly har hävdat, egentligen bara maffior som har blivit erkända av andra maffior: det finns ingen sociologisk skillnad mellan en vanlig maffia och en stat. Uppenbarligen finns det eller har funnits ett visst stöd för utmanarmaffiorna, annars hade de inte fått den framgång de har haft, och antagligen finns det skäl för detta stöd – inte för att utmanarna har varit några änglar utan för att staterna har varit gangsters.

    Varför ska man stödja ena parten i ett gangsterkrig?

  3. Till Jan:

    på samma sätt som det är skillnad på stater och stater, är det skillnad på maffior och maffior. Även om staten är som en maffia, vilket jag i viss mån håller med om, är det ändå en viss skillnad mellan vissa stater och vissa maffior. Av samma skäl som jag hellre regeras av Alliansen än av Hell’s Angels, så vill en majoritet av Pakistanarna hellre regeras av sina folkvalda politiker än av Talibanerna.

    Och jag är övertygad om att de har goda skäl att föredra sina politiker, hur korrupta och inkompetenta de än är, framför Talibanerna.

Vad tycker du?