Vänstern och postmodernismen

Den socialistiska idétraditionen har historiskt alltid varit ett barn av upplysningen. Liksom liberalismen har man förvaltat vissa upplysningsideal. En av dessa ideal är uppfattningen att vi kan rationellt förstå och representera världen, och att det är meningsfullt att göra detta. Följaktligen har man alltid haft stor tilltro till den vetenskapliga metoden, till modernismens framsteg och till det generella civilisationsprojektet. Detta har även inneburit en stor skepsis mot religion, mysticism, astrologi, kvacksalveri och annan pseudovetenskap.

Men så hände något för ungefär 30 år sedan. I ljuset av kolonialismens och kommunismens grymheter och möjligen påverkade av en ny sorts progressiv nyandlighet började socialister och vänsterliberaler flörta allt mer med tidigare obskyra läror som var radikalt motsatta upplysningstraditionen. I denna disparata grupp, vars enda gemensamma nämnare var opposition till delar av eller hela upplysningsprojektet, kom snart postmodernisterna att positionera sig som den ledande intellektuella kraften inom vänstern.

Postmodernismens radikala filosofer ifrågasatte inte bara vedertagna läsningar av Shakespeare och Wittgenstein, utan själva fundamentet för det moderna samhället: vetenskapen. Det påstods att vetenskapen bara var ett ”paradigm” som inte kunde bedömas utifrån ”objektiva” eller ”externa” kriterier. Och att religion, häxkonst och schamanism hade lika stora anspråk på att beskriva världen som det vetenskapliga ”paradigmet”.

Det som tidigare varit vänsterns styrka, att man kunnat leverera klara, begripliga och relevanta samhällsanalyser baserade på vetenskapliga och rationella resonemang, beskrevs som en ”modern dogm”. Rationalismen beskrevs som ”mental kolonialism”. Klarhet avfärdades som ”ointressanta förenklingar”. Sanning och rättvisa reducerades till ”myter” eller begrepp ”utan universell karaktär”.

Det är föga förvånande att denna mycket olyckliga utveckling varit förödande för vänstern. Det har alienerat de forskare som traditionellt bidragit till vänsterns idéutveckling och visionära arbete och istället skapat en klass av självutnämnda intellektuella som formulerat dunkla ”kritiker” i böcker som ingen annan än de själva kunnat läsa och begripa. Dessa verk har ofta uttryckligen haft ambitionen att vara så svårlästa och så snåriga att de omöjligen kan kritiseras för sitt innehåll. I många fall varit oklart om det ens funnits ett sådant.

Den postmodernistiska vågen har i än större grad alienerat de vars intressen vänstern påstått sig försvara, arbetarklassen. Istället för att tala om hur det liberala välfärdssamhällets löften om att ”alla ska ha samma möjligheter” inte infriats, eller om ökande inkomstklyftor och hur en liten elit berikat sig genom att förstöra planeten för oss andra, har man ägnat energi åt att ”dekonstruera” begreppet ”kön”, att tala om problemen hos det ”monogama, hetronormativa samhället” och att göra ”diskursanalyser” kring hur ”den Andre” definieras. Inte undra på att arbetarrörelsen förlorar medlemmar! Ingen vanlig människa förstår längre vad vänstern, i den mån den talar för arbetarrörelsen, vill.

På sätt och vis ser vi nu en silverkant i molntäcket. Och jag tror att vänstern paradoxalt nog kan tacka George W. Bush för det. Han blev en personifikation för hur illa det kan gå om man väljer från att helt bortse från verkligheten som den är och istället fokusera på det som man själv uppfattar som ”sanning”. Högerns brutala framfart mot vetenskapssamhället har återigen fört forskare och vänstern närmare.

En hel del forskning har gjorts om hur inkomstskillnader påverkar samhället negativt. Vänsterintellektuella inser att för att någon ska lyssna på deras argument så måste de veta hur växthusgaser interagerar med komplexa ekosystem. Aktivister har börjat läsa nationalekonomi igen, och många av de tongivande nationalekonomerna har börjat kalla sig aktivister. Detta är gott. Postmodernismen var en medeltid i vänsterns intellektuella idéhistoria. Dess definitiva tillbakagång är ett faktum. Välkommen till renässansen.

Uppdatering (2010-01-12) : Sedan ett par månader tillbaka diskuteras dessa frågor i vänsterns främsta debattforum (DN Kultur, Arena & Aftonbladet Kultur) Politisk Filosofi anser att Josefsson & Suhonen har en poäng, även om kritiken mot Arena går lite väl långt, är för svepande och för kategorisk.

22 kommentarer

  1. Briljant analys!!!!! Jag instämmer till 100 %!

  2. Hej!
    Hittade hit via Eriks blogg och kan enbart fylla i ”jublet”.

    Det är ungefär som man när hittar ett musikstycke som man älskar.

    Man vet att man inte är ensam jorden. Det finns i vart fall två. Jag och den som spelar.

    En känsla av gemenskap.

    MVH

  3. Mycket bra. Jag hittade också hit via Erik.

    Men jag undrar om inte arbetarrörelsen och en del andra folkrörelser av icke-akademisk natur bidrog till den här utvecklingen genom att den blev alltmer byråkratisk och toppstyrd och slutligen hamnade i någon sorts marknadsliberal position? Några miljoner fackaktivister, miljöaktivister och andra hade väl kunnat neutralisera något tusental akademiker med konstiga teorier genom att i stället föra fram egna krav på samhällsförändringar? Att det blivit mer liv i den akademiska kritiken idag är bra, men först när det blir riktigt liv och rörelse bland de arbetande (och de som sparkats ut från arbetet) kan vi hoppas på påtagliga förändringar tror jag.

  4. Hoppingivande! Har tänkt i ungefär samma banor ett tag, men inte formulerat det så här väl. Tycker dock att man kan se det som att den postmodernistiska vågen inte kom utan anledning, och att det finns några saker värda att lära av i den. Ser den som ett nyttigt korrektiv till upplysningen och modernismen, inte mer. Jag tror att många är inne på liknande spår just nu, bland annat den briljanta brittiska journalisten Owen Hatherley: http://www.o-books.com/product_info.php?products_id=563

  5. Mycket bra skrivet, och även jag hittade hit via Erik Svenssons blogg. Ska omedelbart lägga in en länk hit i min länkrulle och börja följa din blogg.

    Jag har varit kritisk till vänsterns glidande ut i det relativistiska träsket ända sedan början av 90-talet, och ansågs då, bland mina kolleger inom området vetenskapsteori, var ganska knäpp.

    Mycket uppmuntrande att läsa ett inlägg från en filosof som är av samma uppfattning som jag alltså.

    Och förresten, jag är gammal nog att ha varit med när det hände, då för 30 år sedan, och jag förfördes själv först av uttolkarna av Kuhn (även om jag var delvis kritisk till hur han förstods/missförstods och användes redan då), Feyerabend och ”Det starka programmet” då, men kom att ändra min inställning radikalt i början av 90-talet, som sagt.

  6. Jag undrar hur populärvetenskaplig postmodernism skulle se ut.

  7. Postmodernismen har varit en mycket nyttig rörelse och det finns en fara att man kastar ut barnet med badvattnet genom att ensidigt kritisera den. Postmodernismen är t.ex. inget hinder för att ta klar politisk ställning; att man dekonstruerar andras tänkande betyder inte att man inte sedan kan re-konstruera något nyttigt och användbart. Den som skall argumentera för något gör gott i att först upptäcka bjälken i sitt eget öga…

  8. Mikael Olsson:
    Jodå, kritiken av positivismen, som det började med på 50- och 60-talen, hade sina poänger och var förvisso viktig, men det gick enligt mening för långt till slut. Om man börjar att förneka existensen av en oberoende verklighet, må den sedan vara svår eller omöjliga att kartlägga exakt, så tappar man liksom vitsen med vetenskapen. Då kommer denna bara att handla om en strid om ord, om vem som är bäst på att övertyga andra. Då är man ute i ett intellektuellt moras.

  9. Tack för alla uppmuntrande kommentarer. Till Mikael Olsson:

    På sätt och vis kan man klandra den analytiska filosofin för postmodernismens totala dominans över den offentliga debatten under de senaste 30 åren. Analytisk filosofi befann sig i en slags språkfilosofisk istid under stora delar av mellan- och efterkrigstiden, starkt påverkade av de positivistiska forskningsprogrammet.

    Som tur är har analytiska filosofer börjat, sedan 70-talet, intressera sig för viktigare saker, så som moral, politik, metafysik och kunskapsteori.

  10. Jag vill nog nyansera det lite och instämma med Michael Olssons kommentar. Det finns också, enligt mig, en demokratisk rörelse i postmodernismens dekonstruktioner. De enkla lösningarna, den enda raka vägen framåt, blev extremt obehaglig på 1900-talet, positivismen m.m. har nämnts av andra här.

  11. Jag ställer mig ytterst tvivlande till att postmodernism skulle ha varit speciellt dominerande inom politisk filosofi de senaste decennierna. Vad som hände var att de plötsligen fanns två skolor som tyvärr allt för sällan tittade på vad den andre gjorde.

    Och ja, det finns en nyreligiös version av postmodernism som är djupt problematisk, men samtidigt finns det en annan som går i motsatt riktning. Den analytiska filosofin har dock alltid varit religiös i någon mening, dock utan att nämna ordet gud explicit.

    Men jag kan förstå varför postmoderismen tycks så illa om av många inom vänstern. Den berövade vänstern på viss makt genom att omöjliggöra starka och övertygande termer som: rationalitet, etc, etc. Gott så. Högern förlorade de orden också.

    Det finns inget som säger att vänstern kommer att vinna makt bara för att den börjar tro på en metafysisk analytisk filosofi. Vänsterns undanskuffade position beror på en förlorad politisk strid, inte en förlorad akademisk strid.

  12. MJE:
    Vänstern förlorade praktiskt av helt andra skäl än att den frånhände sig sina bästa vapen även om det förlamade vänstern och inte hjälpte vänstern att motverka den framvällande nyliberalismen.

    Den förlorade dels för att den inte kunde komma överens om någonting, uttolkade Marx som religiösa uttolkar Bibeln, på ett otal olika sätt, och stred en massa inbördes om påvens skägg (själv var jag hjärtligt trött på bokstavsvänsterns hårklyverier under 70-talet). Dels för att den inte, av förklarliga skäl, hade samma ekonomiska resurser som de borgerliga, och slutligen för att Sovjet föll samman vilket gav borgerligheten ett otroligt kraftfullt propagandistiskt vapen, hur ohistoriskt det vapen man skapade sig i och med Sovjets sammanbrott än var – för det var det.

    Men ingenting av detta hindrar ju att man beklagar att vänstern avhände sig det intellektuella vapnet att påvisa det falska i liberalismen, eller i borgerlig propaganda och historieskrivning ex. genom att plocka fram fakta.

    När man, efter att dekonstruktionsprojektet pågått en tid, det projekt som bl.a handlade om att påvisa felaktigheter i borgerlig idealism, indoktrinering och propaganda och i att kritisera positivismen, gled alltmer in i det hörn där man hävdade att inga fakta fanns överhuvudtaget, ja vad hade man sedan för argument? Man vinner inte en strid om befolkningens gillande genom att inte ha argument och inte heller goda möjligheter att föra ut dem. Utan någotdera av detta står man sig väldigt slätt. Då hjälper inte ens möjligheter att föra ut det man ”inte har att säga”.

  13. PS: En rättelse av sista satsen:
    Även om man har media till sitt förfogande”, skulle det stå, ”hjälper inte ens möjligheten att föra ut det ”man inte har att säga”.

  14. Postmodernismen var inte dominerande inom hela de politisk-filosofiska fältet men väl bland vänsterintellektuella, särskilt om man i det tämligen vaga begreppet ”postmodernism” inkluderar genusteori, postkolonial teori, strukturalism, poststrukturalism, identitetsteori och kulturrelativistiska traditioner.

    Det finns utan tvekan flera skäl till att vänstern tappat makt sedan 80-talet, men jag tror att den intellektuella bulimi som postmodernismen innebar var ett av de avgörande skälen.

  15. Skulle du kunna elaborera lite mer kring vad du menar att ”det finns en demokratisk rörelse i postmodernismens dekonstruktioner”? På vilket sätt är en analysmetod demokratisk?

  16. Kerstin: Till stora delar håller vi nog med varandra. Men från min synvinkel handlar postmodernistisk positionering om filosofisk övertygelse och inte om politisk hänsyn. Ja, det är självklart att man hamnar i ett underläge om man avsäger sig rätten till den absoluta sanningen och om motståndaren inte gör det. För min del är det inget argument för att börja återanvända till en positivism som man slutat att tro på.

    Karim: För det första så finns det en livaktig vänsterinriktad analytisk politisk filosofisk ådra. Richard Rorty som var en av de mer omdebatterade postmoderna politiska filosoferna på 90-talet fick väldigt livaktig kritik från detta hållet. Norman Geras, William Connoly är två namn som kommer upp i huvudet direkt. Habermas är inte ett namn att förakta. Rawls är fortfarande relevant för vänstern i vissa avseenden. Det finns säkerligen många fler namn.

    För det andra, så stämmer det dock att inom den politisk-filosofiska vänstern så har de postmoderna / kontinentala filosoferna varit mer kända i en vidare krets. Derrida, Zizek, Laclau, Mouffe, etc. Men jag vet inte i vilken utsträckning som man kan beskylla dem för det. Om de analytiska politiska filosoferna nu misslyckats med sina projekt, så kanske vi borde titta på dem istället. Om du undrar varför de analytiska filosoferna lyst med sin frånvaro när det gäller genus-, postkolonial, och identitentsteori, så beror det på en frivillig isolering från deras egen sida. Åter igen är det inte något som man kan belasta postmodernister för.

    För det tredje, så tror jag du överskattar den påverkan som akademiker har på de demokratiska politiska positionerna. Du är dock inte ensam om att göra denna överskattning. De själva är väldigt duktiga på att göra den också. Den politiska verkligheten är väldigt mycket mer komplex än så. Skulle jag själv peka på en viktig faktor som lett till vänstern undanskuffade position så skulle jag peka på teknokratiseringen av politiken som började på 60 eller 70-talet och som sedan ledde fram till den nyliberala omvälvningen på 90-talet. Att högern vann där handlade inte om att de hade de bästa analytiska argumenten, utan att de högerinriktade akademikerna kunde utgöra ett alibi för den politik som redan hade bestämts. Vänstern hade kunnat stå och vifta med hur mycket fakta som helst, de var ändå inte tillfrågade.

  17. Karim: Utan att försöka lägga ord i Pastaeys mun så kan jag säga att från min position så har postmodernismens skepticism en demokratisk funktion i och med att den förvandlar vissa typer utav utsagor från vetenskap / sanning till politik. Det gör saker och ting förhandlingsbara och tvingar politiker att hämta demokratiskt mandat.

  18. Carl skriver:

    Jag håller med dig om att den systematiska misstron mot upplysning och rationalitet m.m. varit skadligt för en stor del av vänstern, men att tillskriva detta ”postmodernismen” som sådan vittnar om en naivitet som gör all vettig och nyanserad diskussion svår. Misstron mot vetenskapliga metoder och fakta (som inte ens är allmän – Deleuze är ett exempel på motsatsen) behöver inte heller innebära antirationalism (jfr t ex Dilthey och Husserl). Överhuvudtaget kräver detta en historisk bakgrund för att diskuteras på vettigt sätt.

    Börja med begreppananys och belägg därefter med exempel och citat. Lägg märke till skillnaden mellan tänkare och deras inflytande m.m.

    Mvh Carl

  19. Viktor skriver:

    Jag ser för mycket teorier och för lite utövning. Sitt ni i oändlighet och diskutera teorier! Personligen ser jag hellre att man försöker komma ner på jorden och måla upp en samlad och förtroendeingivande bild än att i det närmaste ha huvudet bland molnen av teorier.

  20. MJE: Fler namn: vad sägs om G.A Cohen och hela septembergruppen (van Parijs, Joshua Cohen, Jon Elster), och deras elever som Jo Wolff etc? Cohen torde vara det bästa exemplet på en socialist som arbetade helt inom Oxfords analytiska skola. Hela det ovanstående resonemanget verkar passa betydligt bättre in på Sverige än världen i stort. Den svenska debatten har alltid varit onyanserad (åtminstone i modern tid, dvs de senaste 100 åren eller så), oavsett ideologi. MacIntyres analys i After Virtue stämmer skrämmande väl in på Sverige.

  21. Tommy skriver:

    Jag tycker att du målar upp en väldigt onyanserad bild av postmodernismen. Den kan vara en bra grund att stå på för att bygga vidare. Jag ser det absolut inte som att vetenskapen eller modernismens roll är utspelad bara därför. Däremot är det lättare att förstå varandra och vara ett mer flytande kollektiv i och runt modernismens ramar om vi kan bryta ner begrepp som värde och sanning. Och om arbetarklassen (som jag själv i högsta grad tillhör, inga högskolepoäng här) blir allienerad för att du tycker det blir ogreppbart så är ju det visserligen tråkigt. Men tror man på något så gör man, och det finns mycket utrymme för pedagogik. Jag gissar att dom flesta arbetare idag ställer sig som frågetecken till hegel och marx också.

Vad tycker du?