Vänsterns väg

I finanskrisens kölvatten ifrågasätts de nyliberala sanningarna än en gång. Regeringar över hela världen kommer ut ur garderoben som keynesianer. En rad olika studier visar på hur viktig ekonomisk jämlikhet är för ett samhälle, hur ökad jämlikhet tycks i princip vara en bot för alla samhällsproblem: från brottslighet till folkhälsoproblem.

Samtidigt är vänstern i Sverige vilse. Socialdemokraternas medlemsantal är skrattretande lågt. Vänsterpartiet fortsätter att spela i marginalerna. LO: s röst i samhällsdebatten är ett ständigt mumlande, ingen vet vad LO vill längre. Vänstern saknar en vision, och en retorik för att skapa ett samhälle.

Under Perssons tid kunde man, tack vare borgarnas inkompetens, vinna val på att man var det enda trovärdiga regeringsalternativet. Den lyxen kan man inte längre unna sig. Om vänstern ska vinna val och skapa sig ett politiskt existensberättigande måste den ha en vision lika revolutionär och slagfärdig som Folkhemmet en gång var.

Ett skäl till att man alienerat så många väljare och medlemmar de senaste 20 åren är att man gått vilse i en djungel av identitetspolitik. Istället för att identifiera det gemensamma intresset har man gått olika intressegrupper till mötes i att definiera deras upplevda intressen i konflikt med folkmajoritetens intressen. Ett exempel på detta är hur man förhållit sig till den godtyckliga gruppen ”invandrare”. Genom att föra en ”integrationspolitik” har man alienerat en stor del av de som har som intresse att rösta på vänstern. Man har dessutom, genom att underblåsa uppfattningen att ”invandrare” och ”svenskar” är två olika sorters medborgare, med radikalt motsatta intressen, skapat ett existensberättigande åt extrema grupper som Sverigedemokraterna.

På samma sätt har man satsat alldeles för mycket politiskt kapital och energi åt att driva symbolladdade frågor i feminismens sak. För min del kan bolagsstyrelser gärna vara kvoterade, men anständiga arbetsvillkor och löner för vårdbiträden, diskare och städare skulle gynna långt flera och vara mer relevant om det är kvinnors välfärd man bryr sig om.

Jag tror att vänstern bör nu rikta sin energi åt den mest klassiska av alla vänstervärderingar: ekonomisk jämlikhet och social rättvisa. Vårt land har, liksom många andra OECD-länder, blivit allt mer ojämlikt. Miljonärerna har blivit miljardärer. Samtidigt finns det människor som jobbar heltid, ibland två heltider, men som inte har råd att skaffa barn och tak över huvudet. Detta är faktiskt en skam för ett land som kallar sig en civiliserad välfärdsnation.

Samtidigt finns det en mycket stark folkopinion i det här landet för en bred och progressiv välfärdspolitik. Medelklassen betalar gärna högre skatt om de vet att skatten används för att förstärka den offentliga välfärden och trygghetssystemen, men är föga förvånande mycket skeptiska till den uppsjö av mer eller mindre patetiska ”mångfaldssatsningar” och andra ”husdjursprojekt” som politiker gärna ägnar sig åt.

Vänstern måste börja tala i konkreta ordalag om att minska klyftorna mellan de fattigaste och rikaste i vårt land. Det enklaste sättet att göra detta är att öka progressiviteten i skatteskalan, återinföra förmögenhetsskatten och arvsskatten, och sänka skatten för de fattigaste inkomsttagarna. Vänstern, och särskilt Socialdemokratin måste erkänna att 90-talets nedskärningar på den offentliga sektorn (ca 100 000 anställda ”försvann”) lämnade ett stort och ännu infekterat sår i den svenska samhällskroppen. Den offentliga sektorn måste tillåtas öka i förhållande till BNP, för att det är just den här sortens konsumtion som alltfler efterfrågar men som allt färre får; konsumtion av offentliga tjänster, som lärare, sjukvårdspersonal, poliser, fritidspedagoger, städare och personal inom kollektivtrafiken. Utan en stark och personaltät offentlig sektor kan vänstern aldrig uppnå sina ambitioner att skapa social rättvisa och en god omsorg.

Samtidigt bör vänstern tänka om kring heliga kor som borde ha slaktats för länge sedan. En sådan är det oproportionerliga stödet till traditionella näringsgrenar som tillverkningsindustrin, fisket och jordbruket. En annan är uppfattningen att arbetsmarknaden ser ut som på 70-talet, och att LAS därmed är nödvändigt för att skydda arbetares rättigheter. En tredje uppfattning som vänster bör överge är den nyliberala tvångströja som överskottsmålet och andra finansiella överenskommelser innebär. Utan att se till exempel infrastruktursatsningar och satsningar på skola och sjukvård som de investeringar de faktiskt är, utan som kostnader, så är det omöjligt att komma ifrån välfärdsstatens anorektiska tillstånd. Slutligen måste vänstern ha en mer kritisk attityd till kommunala och statliga utgifter. Det är bara genom att kombinera en generös välfärdspolitik med en hökaktig inställning till utgifter med osäker nytta som en vänster kan återta det moraliska initiativet i det offentliga samtalet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

6 kommentarer

  1. Martin says:

    Öka progressiviteten i skatteskalan ytterligare? Hur tänkte du där? Redan vid lite över 30 KSEK i månadsinkomst så betalar man ju drygt 50% i marginalskatt, vid nästa steg blir den drygt 55%. Tar man dessutom hänsyn till att de sociala avgifterna vid dessa inkomstnivåer helt är att betrakta som inkomstskatt, så blir ju den högsta marginalskatten närmare 70% (!).

    När det gäller förmögenhetsskattens införande så är väl de flesta eniga om att den gjorde mer skada än nytta när den fanns. Varför återinföra något som inte fungerade förra gången?

  2. Inkomstskillnaderna i Sverige har blivit större sedan 90-talet. Detta är ett problem som hittills underskattats. Ojämlikhet skapar ohälsa, brottslighet, social disharmoni, minskar tilliten i samhället och gör folk i allmänhet mindre lyckliga. Därför är dagens relativt progressiva beskattning legitim. Men att öka progressiviteten i skatteskalan innebär inte nödvändigtvis en inkomstskattehöjning för de rikaste. Det kan skötas med en skattesänkning för de fattigaste inkomsttagarna.

    Att förmögenhetsskatten inte ”fungerade” är bara delvis sant. Det är dels en myt som skapats av olika högertankesmedjor att den kostat mer än vad den bringat in. Ingen vet hur mycket folk hade investerat i Sverige om förmögenhetsskatten inte hade funnits, det är ju som bekant inte bara skatten som spelar roll för ett investeringsbeslut. Det är sant att förmögenhetsskatten hade massa kryphål och att de rikaste svenskarna ofta undkom den. men det är inte ett argument mot skatten i sig, utan ett argument för att reformera skatten för att plugga igen kryphålen.

  3. Något händer trots allt, tycks det. Gemensam Välfärd har blivit en av de viktigaste aktörerna, och Septemberalliansen arrangerar massdemonstrationer för tredje året i rad. Det är inget mot vad som händer i de flesta i-länder (för att inte tala om alla de anddra), men det är mer uppmuntrande än på flera år. Men du har rätt i att den traditionella ”vänstern” av socialdemokrater och vänsterpartister är mer förvirrade än nånsin. Varför agerar de på det fullständigt självmordsaktiga sätt som de gör?

    Ett uppenbart svar är att dess ledande aktörer numera främst definierar sig som högre statsfunktionärer, med sitt främsta intresse i dels statsnytta, dels de egna klassintressena. Den utvecklingen inleddes sannerligen inte igår, den började redan på 30-talet och blev klart synlig ungefär en generation senare.

    Å andra sidan hade de på den tiden något klart värdefullt att sälja till den traditionellt härskande klassen, nämligen arbetsfred. Detta krävde dock systematisk strypning av de egna medlemmarna – och när dessa väl var strypta fanns inget kvar att sälja. Butiken var tömd. Och detta är deras tragedi – på något vis måste de väl inse hur det är fatt, men de klarar inte av att lämna den gamla strategin av internt förtryck vilket vore det enda som skulle ge dem existensberättigande igen, genom att förse dem med ett hot att rikta mot kapitalister och nyliberal övre medelklass.

  4. Elias Jakobsson says:

    Håller med om flera av förslagen, t ex ökningen av progressiviteten i skatteskalan. Att höginkomsttagare inte skulle tjäna så mkt på att ha ännu högre lön(marginalskatt) är inget samhällsproblem öht.

    Däremot är jag kritisk till ett par saker. Stödet till fisket och jordbruket anser jag bör behållas, för det är vikigt att kunna vara någorlunda självförsörjande på mat, dels av säkerhetsskäl, dels av miljöskäl.
    Tillverkningsindustrin skapar till skillnad från t ex småskalig tjänstesektor(hotell/restaurang/frisörer/taxi/städ osv) mycket mer mervärde och är fortfarande basen i allt välstånd. Inget land klarar sig i längden med bara småänsteproduktion och finansiella tjänster. Däremot bör det stödet göras om med gröna villkor och informationteklogisering av varuproduktionen.

    Sen fattar jag inte vad du har emot LAS? LAS behövs ju mer än någonsin. Arbetsmarknaden har förändrats, ja men till det sämre, maktförhållandena har förskjutits till kapitalets fördel. Vad hjälper det att öka den förskjutningen? LAS skyddar i viss mån äldre på arbetsmarknaden, en grupp som lätt skulle kastas ut om arbetsköparna fick råda själva, liksom ”besvärliga”(fackliga aktivister, kritiska människor, visselblåsare osv) personer som jobbat en längre tid.

  5. Svar till Elias: Det finns inga goda skäl längre att vara självförsörjande på mat. Vi lever i en fredlig del av världen, och har många mäktiga vänner. Jordbruksstödet är dyrt, skadar vår miljö och förhindrar utvecklingen av jordbruket i de länder som har bättre klimat för att framställa mat.

    Om en viss näring skulle vara värdefull för oss, så skulle den inte behöva statligt stöd. Detta gäller även tillverkningsindustrin. Vissa delar av denna industri är mycket produktiv och konkurrenskraftig. Andra delar är inte det och borde därmed läggas ned. Detta kallas strukturomvandling och är mycket bra i en marknadsekonomi. Jag håller med dig om att ett land måste exportera varor eller tjänster, för att kunna importera varor. Men dessa varor behöver inte komma från tillverkningsindustrin.

    Att LAS ökar tryggheten för de anställda, som du påpekar, är sant och viktigt. Men den gör det bara för vissa anställda till ett mycket högt pris. Det vore bättre att garantera den tryggheten genom en generös arbetslöshetsersättning och en aktiv arbetsförmedling och starka program för vidareutbildning, som jag argumenterar för här.

  6. ”Vi lever i en fredlig del av världen, och har många mäktiga vänner.”
    Vänner och vänner….vilket bygger ju på att ”vi” lånar oss till att sälja vapen och göra militärövningar med NATO, skicka soldater till Afghanistan, Somalia osv.
    Total självförsörjning av mat är inte möjligt eller önsvärt. Men om säg EU vill exportera billig giftig mat till Sverige osv, då kan det vara bra att ha inhemska producenter som kan producera något mindre giftigt som ev. efterfrågas av svenska befolkningen. Det finns grödor som funkar bra i Sverige, att ha färskpotatis på sommaren, äpplen, bröd, viss fisk osv. Det är bra att pigouvianskt subventionera dem. Dessutom är lokal produktion ofta att föredra pga transporters miljökostnad(inte alltid självklart, som allt som odlas i växthus osv).

    Om strukturomvandling: Sveriges tillverkningsindustri behöver stöd till strukturomvandling. Alla (vettiga) ekonomier har alltid behövt statligt stöd för strukturomvandling, det är inget som marknaden någonsin klarat av själv. ”Marknadsekonomin” (som i sig är en illusion, eftersom den a priori definieras som ”fri”(från statlig inblandning)) har aldrig kunnat skapa några produktiva, konkurrenskraftiga företag eller industrier. Alla viktiga näringar och industrier har byggts upp under statens mäktiga vingar, gäller även miljö, tjänste- och it-industri.
    Bilfabrikerna i Sverige idag måste omedelbart göras om till tåg,spårvagn, vindkraft, vågkraft osv produktion. Det kommer marknaden aldrig att göra, och skulle aldrig kunna göra.
    Så småningom måste den givetvis kunna stå på egna ben och bli konkurrenskraftig, men detta kommer aldrig att ske om man låter marknaden härja. Därför har alla I-länder byggt upp sin industri och välstånd i skydd av tullmurar och massiva subventioner, därför förvägras tredje världens länder att göra detsamma idag.
    Om Sverige inte gör detta (som Kina för övrigt gör) som kommer inte Sverige att klara sig konkurrensen.

    LAS har jag kommenterat i den andra posten.

Vad tycker du?