Om ägande och ekonomin

I många västerländska länder subventioneras bostadsköp på olika sätt. I USA lät man jättarna Freddie Mac och Fannie Mae pressa ned priserna på bostadslån, samtidigt som en rad olika förmåner för förstagångsköpare, med förödande konsekvenser. Problemen med att subventionera ägande blir särskilt uppenbara nu i kristider. Folk som blir av med sina jobb och hyr bostäder kan relativt enkelt flytta dit jobben finns. Men folk som har hus vars värde numera är lägre än lånen på huset är fast i sina hus. Om de säljer blir de skuldsatta för livet. De tvingas stanna kvar och har därmed sämre möjligheter att hitta nya jobb. Det finns med andra ord ett klart samband mellan hög andel bostadsägande och minskad flexibilitet på arbetsmarknaden, särskilt när massarbetslöshet drabbar samtidigt som huspriser faller. Särskilt bland högerpolitiker finns det en ideologisk princip att ägande är i sig gott.
.
Problemet är att denna politiska vision krockar med en ekonomisk realitet. Även i Sverige subventioneras ägare i förhållande till hyresgäster. Det mest flagranta exemplet på detta är ränteavdraget, som förmodligen haft en avgörande roll för prisbubblan på bostadsmarknaden. Men även här har statliga banker haft en viss roll, främst SBAB , som ju som bekant i princip slopade topplånen när marknaden var som hetast. Den borgerliga regeringens massiva skattesänkningar på stora villor (platt fastighetsskatt och slopad förmögenhetsskatt) hjälpte inte direkt.
.

Peter Wolodarski, DN, skriver att regeringen borde avskaffa eller kraftigt sänka ränteavdraget för att i viss mån motverka Riksbankens räntesänkning. I sak har han rätt, ränteavdraget bör avskaffas på sikt, men förslaget kommer vid fel tillfälle och i fel ordning. Ränteavdraget borde ha avskaffats 2006, när priserna var som högst, inte nu när fallande bostadspriser skulle låsa in folk i varseldrabbade småorter än mer. Om regeringen är klok väntar den med att höja skatter tills vi sett riktiga tecken på ekonomisk återhämtning. Och än så länge dröjer det. Dessutom borde ränteavdraget vara den sista åtgärden för att minska risken för överhettning. Ränteavdraget gynnar nämligen de som är i störst behov av bostäder, barnfamiljer och förstagångsköpare som precis köpt sina villor/bostadsrätter och belånat sig kraftigt. Pensionärer och äldre har ofta små lån som 90- och 80- talets devalveringar åt upp. Därför borde man i dag lova att sänka och successivt avskaffa ränteavdraget inom tio år. Det skulle i sig hämma prisökningar, eftersom folk som funderar på att köpa bostäder skulle räkna bort avdraget.

Men innan man gör det bör man höja de skatter som mest effektivt kan få bostadsmarknaden att svalna; förmögenhetsskatten och fastighetsskatten. Fastighetsskatten bör införas med en utökad begränsningsregel som innebär att ingen bör betala mer än 2% av sin inkomst i fastighetsskatt. Denna regel bör kunna begränsa så kallade ”tvingad från sitt hem-fall” som redan före fastighetsskattens avkaffande var relativt ovanliga. Men som jag tidigare argumenterat för, bör inga skatter höjas innan vi ser ljus i finanskrisens mörka tunnel.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

2 kommentarer

  1. Du skriver att folk som äger hus vars värde är lägre än själva lånet på huset är fast i sina hus, men är inte bailouts ett stort problem för många banker i USA där husägare som inte kan betala tillbaka lånen helt enkelt lämnar sina hus till banken som sedan tvingas pressa ner priserna något enormt?

  2. Jo, det är ett stort problem. Men folk lämnar bara sina hus om i de mest extrema situationerna, dvs när de inte klarar av amorteringarna. Detta eftersom den som ställer in sina amorteringar blir ”bränd” i sju år. Det innebär att personen inte får låna ett öre, eller får ett kreditkort ens. Så det finns en stor grupp amerikaner som skulle vilja flytta till en annan ort för att få jobb men som inte har råd att sälja huset.

Vad tycker du?