Nollvisionens idioti

Nollvisioner, att politiken kan reducera ett ont till noll, är en lika populistisk som dum tanke. Men eftersom så många tycks tilltalas av det, så är den mycket populär bland politiker i alla länder.

Problemet med nollvisioner är att marginalkostnaden för att reducera den sista förekomsten av det man vill utplåna ofta är löjligt stor. Låt mig exemplifiera:

Anta att politikerna beslutar att eliminera alla dödsolyckor i trafiken. De första åtgärderna är ofta mycket kostnadseffektiva, man inför bältestvång, förbjuder folk att köra berusade, sätter upp hastighetsbegränsningar och förbättrar körkortsutbildningen. Detta får effekt utan att kosta särskilt mycket. Sen börjar man sätta upp fartkameror, tvinga fram högre säkerhetskrav för bilar (ABS-bromsar, airbags, whiplash-skydd osv). Även detta är relativt kostnadseffektivt. Sedan börjar man bygga om olycksdrabbade vägar så att de blir säkrare (ingen mötande trafik, merräcken, bättre belysning), anställa massa trafikpoliser, införa drakoniska rattfyllelagar. Här börjar kostnaderna skena iväg. Men ännu har vi inte reducerat siffran till noll. Då återstår att förbjuda privatbilism under storhelger, minska hastighetsgränser till ett minimum, sätta upp 10 miljoner fartkameror, bygga om samtliga vägar med ogenomträngliga viltstängsel över hela landet och se till att ingen väg i hela Sverige har mötande trafik.

Ja, ni fattar poängen. Kostnaden för varje nytt människoliv vi räddar per år blir astronomisk. Och frågan om ens dessa bisarra åtgärder skulle räcka för att reducera siffran till 0.

Varje nollvision har motsvarande problem. Därför är det vansinnigt dumt med nollvisioner. Om man vill reducera ett eventuellt problem bör man istället identifiera de kostnadseffektiva åtgärderna, tillämpa dem, och sedan fråga sig: hur mycket av skattebetalarnas pengar anser vi att det är rimligt att investera i att reducera detta problem?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Publicerad måndag, maj 11th, 2009 i ekonomi, filosofi, politik.

En kommentar

  1. Bra fråga. Igår kväll diskuterade jag och några vänner nollvisionsmålet vad gäller suicid. Ska exempelvis de fullbordade suicid som är följden av psykisk sjukdom då betraktas som sjukdomens yttersta konsekvens, dvs så som vi faktiskt kan acceptera ”onödiga” dödsfall av somatisk sjukdom, eller ska samhället bryta in? Och om det inte är en nollvision utan mer ”så gott det går”, var och hur sätter man den gränsen? Vi var inte eniga….. Tankar?
    Mvh/P.A
    PS. I LT har saken debatterats under våren, tex: http://tinyurl.com/m9mp3y DS.

Vad tycker du?