Kan man vara en moralisk kapitalist?

Enligt Bibeln har en rik man sämre möjligheter att komma till Guds Rike än en kamel att komma igenom ett nålsöga. Detta säger något om den judisk-kristna synen på folk som är väldigt rika. Men är det egentligen omoraliskt att vara väldigt rik?

Jag tror att vi måste bryta upp frågan i olika delar för att enklare begripa vad den handlar om. Rikedom definierat i termer av materiellt överflöd kan knappast vara omoraliskt i sig. Istället är det andra saker som tycks stötande.

Ojämlikheten i samhället är typiskt en sådan sak. Ett samhälle där de fattigaste äter kattmat och trängs ihop i små lägenheter samtidigt som de jobbar dubbla skift på storkök är sannerligen stötande för vår rättskänsla. En person som arbetar hårt måste rimligen också kunna leva bra. Denna fattigdom blir i kontrast till elitens lyx extra pervers. Men det är fattigdomen som rimligen bör bekämpas, inte rikedomen. Om det enklaste sättet att göra samhället mer jämlikt är att beskatta de rika hårdare så är det också legitimt att göra det. Men det finns knappast ett egenvärde i att göra de rika fattigare.

Att de rika är rika när det finns fattigdom är också tvivelaktigt. Borde inte de rika ge det mesta av sina pengar till de fattigaste istället för att vältra sig i lyx? Det ligger någonting i detta också. En miljon kronor till lär inte göra Christer Gardell så mycket gladare, därför borde det vara hans moraliska plikt att ge bort sina pengar, eller åtminstone en stor del av dem. Men denna kritik kan i viss mån också riktas mot medelkassen. Är det verkligen berättigat att köpa en ny bil när man i stället kan rädda ett flertal människoliv med samma pengar? Även om det moraliskt tvivelaktiga i att inte ge sina pengar till de som behöver de mest är proportionellt mot hur mycket pengar man har är det inte en kritik som begränsar sig till de rika.

Det sätt på vilket en rik person blev rik är också relevant för vår moraliska bedömning av denna person. Normalt anser vi att innovatörer och entreprenörer, som förbättrat våra liv, är mer förtjänta av sin rikedom än till exempel finanskapitalister. Jag tror att denna uppfattning delvis baserar sig på okunskap om vad finansfolk gör. Kredit- och kapitalmarknader är mycket värdefulla för samhället. De kanaliserar kapital från investerare till folk som har bra idéer, i bästa fall. I värsta fall uppstår bubblor och exesser som är procykliska till sin natur. Därför måste dessa marknader regleras av kompetenta myndigheter och vara transparenta. Men detta är förenligt med att vissa blir väldigt rika.

En annan sorts invändning är att finanseliten tycks vara en mycket sluten värld, där bolagsstyrelser är kompisar med direktörer och där direktörer är med i en rad olika styrelser, där deras styrelsemedlemmar i sin tur är direktörer. Att man därmed ger varandra höga löner på aktieägarnas bekostnad med motiveringen att man "vill locka till sig kompetenta direktörer" låter absurt. Ingen kan rimligen tro att färre skulle vilja bli direktörer även om deras bonusar och löner var 10 gånger högre än vanligt folk istället för 50 gånger högre.

Detta är ett problem som är svårt att reglera bort. Men ett visst utrymme finns säkerligen. Att ge aktieägare mer makt över direktionens löner vore ett första steg. Men också att göra upp med den kompiskultur som finns i svenska företagsstyrelser. Möjligen kan man begränsa antalet styrelser som en person får sitta i, eller förbjuda direktörer att sitta i styrelsen hos de företag där deras styrelseledamöter är direktörer. Att kvotera in kvinnor i styrelser är också förmodligen effektivt för att göra styrelser mer öppna och mindre homogena.

Slutligen finns frågan om girighet. Är direktörer giriga? Och vad menar vi egentligen med girighet? Normalt sett definieras "girighet" som önskan att bli rikare, oavsett hur rik man redan är. Jag har svårt att se hur denna önskan i sig är en omoralisk sådan, om vi för ett ögonblick ser förbi invändningen som jag diskuterade ovan. Girigheten är en drivkraft som liknar många andra av våra drivkrafter, och kan motivera människor att göra djupt omoraliska handlingar lika väl som enastående handlingar, precis som statusjakt, kärlekstörst, konstnärlig besatthet, konformism eller någon annan djupt mänsklig drivkraft.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Vad tycker du?