Kinesiska lärdomar #2 Infrastruktursatsningar är inte en kostnad, utan en investering

Mellan 2006 och 2010 planerade Kina på att spendera 200 miljarder dollar bara på att bygga ut järnvägen i landet. Men sen kom krisen, och man beslutade om ett stimulanspaket på 14% av BNP. Av dessa pengar kommer åtminstone en fjärdedel att gå till ökade anslag för spårbunden trafik. Detta är ett av många exempel på hur man tänker i Kina: investeringar i infrastruktur är just investeringar, inte kostnader.

Och de har goda skäl att tro det: en god infrastruktur är grunden för en uthållig ekonomisk tillväxt, något som redan romarna kände till. Infrastrukturbyggen skapar inhemska jobb, konsumerar stora mängder råvaror och byggmaterial och skapar därmed en omedelbar ökning i den ekonomiska aktiviteten. Men om infrastruktur är välplanerad kan den även öka den långsiktiga tillväxten och produktiviteten. En bonde som kan ta sig till marknaden på en timme istället för tre kan sälja färskare och finare grönsaker, som han kan ta mer betalt för. Och han kan ägna mer tid åt arbete eller rekreation.

Ett företag vars personal blir ständigt försenad på grund av trafikstockning eller pendeltågskaos förlorar mycket i produktivitet, eftersom möten måste läggas om och ändrade scheman skapar förvirring och frustration på arbetsplatsen. Renare vatten och bättre luft ökar också produktiviteten, eftersom folk är friskare och därmed mer produktiva. Enligt Världsbanken innebär en ökning på 1% av den samlade infrastrukturen också en ökning på 1% av BNP. Alltså finns det goda skäl att inte snåla på infrastruktur.

Men, kan man invända, Sverige befinner sig i ett helt annat läge i sin utveckling än Kina. Sverige har en mycket väl utbyggd infrastruktur, och skulle tjäna lite på att göra likvärdiga satsningar som Kina. Det är helt riktigt.

Men Sveriges infrastruktur är inte så väl utbyggd. Hus blir fortfarande strömlösa när det stormar, tunnelbanan i Stockholm har en relativt dålig täckning i förorterna, pendeltågen går alltför sällan, tågen går för långsamt, kollektivtrafiken i medelstora städer är väldigt dålig och stora delar av landet får fortfarande dras med usla ADSL-modem, när fiberoptik är relativt billigt att bygga ut.

Utöver det så är fortfarande många hus och offentliga lokaler (skolor, fritidsgårdar mm) dåligt tätade, luften är dålig i framförallt Stockholm, vattnet blir sämre i våra insjöar och och bostadsbristen i storstäderna förhindrar en fortsatt urbanisering. Det finns alltså massa saker som staten borde kunna investera pengar i för att för göra våra liv bekvämare men samtidigt öka den långsiktiga tillväxten och produktiviteten i samhället. Nu i lågkonjunkturen, när risken för överhettning är minimal, är det hög tid att lätta på plånboken. Regeringen borde satsa åtminstone 30-40 miljarder på att rusta upp vår infrastruktur.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Publicerad onsdag, mars 18th, 2009 i ekonomi, Kina, politik.

Vad tycker du?