Kinesisk lärdom #1: Statliga banker är guld värda

Kreditkrisen håller världen i ett järngrepp. Det tycks inte spela någon roll om man som Sverige och Tyskland var mönsterelever i den ekonomiska klassen, eller som Sydkorea och Taiwan, hyperproduktiva exportgiganter. En efter en sveper recession, fallande inflation och arbetslöshet över den kapitalistiska världen när bankkrediterna sinar.

I ett land som Sverige eller Storbritannien är bankerna ägda av privata investerare. I tider av recession vill dessa inte riskera att förlora pengar. Därför slutar de att låna ut pengar, för att samla i ladorna ifall deras möjlighet att låna skulle kraftigt begränsas eller en av deras stora kunder skulle gå i konkurs. Detta är rationellt för varje individuell bank och större företag. Men tillsammans är detta beteende kollektivt irrationellt. Det är kollektivt irrationellt eftersom det motverkar det man försöker uppnå med just samlandet av pengar, en bistrare marknad. När sedan företagen drabbas av akut brist på likviditet samtidigt som efterfrågan drastiskt sjunker så riskerar de att gå i konkurs. Varje gång ett företag går i konkurs, förlorar bankerna mer pengar och blir mer förskitiga.

Som om inte denna onda spiral vore dålig nog har vi problem med att konsumenter beter sig likadant som bankerna. Också de blir oroliga av de svåra tiderna. Oroliga konsumenter sparar mer, vilket leder till mindre konsumtion och fler företagskonkurser, som leder till ökad arbetslöshet och ännu mer försiktiga konsumenter. Dessutom riskerar ett sådant förlopp att sätta igång en deflationsspiral. Detta sker när företag blir tvungna att rea bort sina produkter för att inte dras med stora lagerkostnader. Samtidigt leder en kraftigt ökad arbetslöshet till fallande realinkomster. Priser på varor, tjänster och löner faller alltså. Deflation är mycket allvarligt eftersom det ökar stagnationen i det finansiella systemet. Det belönar precis det folk borde undvika, sparande. Och det gör lånebördor tyngre för folk med höga bolån. I en bolånemarknad där priserna faller samtidigt som räntan bitit sig fast på en hög nivå är detta ödesdigert.

Men Kina tycks kunna motstå denna deprimerande spiral av ekonomisk förstörelse. Visserligen har Kina drabbats hårt av fallande efterfrågan på dess exportprodukter, men banksystemet svämmar över av likviditet. Kreditgivningen fortsätter att öka och nyinvesteringar i infrastruktur fortsätter att vrida landets kugghjul. En mycket efterlängtad sjukvårdsreform kommer att inom några år garantera subventionerad sjukvård till 95% av landets befolkning. Detta sammanfaller med en kraftig minskning av inflationen. Kina kommer sannolikt att återhämta sig ur krisen långt före andra, mer marknadskapitalistiska länder, just för att Kina inte riktigt är en marknadsekonomi. Precis som förra gången. Då skyddade landets stränga regler mot valutatransaktioner landet att skonas från det värsta av den kapitalflykt som krossade andra asiatiska länders valutor.

Nu är det de statliga bankerna som räddar Kina. I Kina ägs alla banker och de flesta stora företagen av staten. Det innebär att när Hu Jintao (presidenten) ringer till bankdirektörerna och säger "nu tar du och lånar ut dina pengar", så gör de det. Trots att det är irrationellt för dem att göra det. Men eftersom alla bankerna gör det, så är de rationella som kollektiv. Därför har Kina ingen kreditkris. Därför beror Kinas problem på en nedgång i global efterfrågan på kinesiska produkter. Men detta åtgärdas nu i snabb takt med det stimulanspaket som regeringen lagt fram. Paketet omfattar 4 biljoner Yuan, ungefär 5,2 biljoner kronor och ska spenderas före 2010. Kinesiska konsumenter hjälps av fallande priser på mat och råvaror. Eftersom kineserna är väldigt lågt belånade men har stora besparingar är den fallande inflationen en välsignelse för många. När pengar nu öser över landsbygdsbefolkningen kommer ekonomin att i maklig takt komma igång igen.

Jag har förut argumenterat för att de argument som talar mot statligt bankägande, att staten är en dålig ägare, inte stämmer. Se bara på NORDEA, som är en mycket välfungerande bank. Och många privata banker runt om i världen har nu visat sig ha mycket sämre ägare än staten. Men jag har tidigare också argumenterat att eftersom vi inte kan reglera bankernas verksamhet, och därför blir tvungna att nationalisera förlusterna då och då, är det rimligt att vi också nationaliserar vinsterna. Därför bör staten äga bankerna. Men Kinas exempel visar på ytterligare ett argument. Staten kan, som ensam ägare, få bankerna att agera rationellt som ett kollektiv och därmed förhindra kriser av denna sort. Statligt ägande kan helt enkelt vara ett mycket gott kontracykliskt redskap för att undvika svåra recessioner.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Publicerad torsdag, februari 26th, 2009 i ekonomi, Kina, politik.

En kommentar

Vad tycker du?