Deflationen och Borgs dilemma

Råvaru- och oljepriser faller fritt världen över när allt fler företag skär ned på nyinvesteringar och produktion. Spannmålspriserna är även de på väg ned efter en investeringsboom. Recession och nolltillväxt tvingar företag att avskeda miljontals anställda i västländerna samtidigt som kredit blir allt dyrare och stramare för konsumenter, husköpare och företag. Vad kan detta leda till? I Japan vet man redan: deflation. Alltså fallande priser och löner och ökade kostnader för låntagare. USA kommer troligen att ha antingen inflation farligt nära noll eller deflation första kvartalet nästa år. Och Eurozonen riskerar samma öde ett kvartal senare.

Är deflation verkligen så farligt? Efter ett par år med rekordhög inflation är det väl bara bra med sjunkande priser, kan man tycka. Problemet är att när priser faller, brukar löner också falla, i något som liknar en omvänd inflationsspiral. Men det finns en viktig skillnad. Där en måttlig inflation kan vara positivt för tillväxten och för ekonomins flexibilitet och långsiktiga hälsa kan deflation få hela ekonomin att stagnera. Där inflationen gynnar låntagare och konsumenter, gynnar deflationen folk som sparar under madrassen. Oro för ekonomin och arbetslösheten leder till att allt fler sparar vilket leder till att ekonomin stagnerar, och när ekonomin stagnerar på det sätt som skedde i Japan kan det bli extremt kostsamt för staten att starta igång den igen.

De goda nyheterna är att det är relativt enkelt för politiker att undvika en deflation; man spenderar sig ur krisen. Detta är klassisk keynesiansk finanspolitik och det som just nu förespråkas av storheter som IMF, The Economist, OECD, ekonomipristagaren Paul Krugman, Gordon Brown, Barack Obama och Hu Jintao. Alla smarta politiker, analytiker och ekonomer har fattat att det är varje regerings ansvar att storsatsa på offentlig välfärd, infrastruktursatsningar eller åtminstone sänka skatten för de fattigaste i samhället för att få igång ekonomins hjul. Denna strategi passar Sverige särskilt väl eftersom vi har sunda statsfinanser, en väldigt låg statsskuld och en hög arbetslöshet. Vi har allt att vinna och mycket litet att förlora på att stimulera ekonomin.

Rent politiskt skulle man kunna säga att i normala fall är denna situation en finansministers dröm. Man kan, med en enig kår ekonomer i ryggen, ösa pengar över vanligt folk, sänka skatter och satsa på välfärden. I värsta fall framstår man som handlingskraftig. I bästa fall som den som räddade svenska jobb, pensioner och ekonomin genom att ge vanligt folk en hygglig chans att klara tillvaron. Det är denna sorts situationer som kan göra en landsfader av en teknokrat, se bara på Gordon Brown, som för bara ett par månader sedan var politiskt dödförklarad.

Men Sverige är inte ett normalt land. Sverige är en av de få länderna i världen som har en uppsättning ekonomiska "spelregler" som förbjuder landets regering att praktisera en aktiv finanspolitik. I detta avseende är Sverige en av de mest högerextrema länderna i västvärlden. Det enda partiet som motsätter sig dessa extremt hökaktiga regler är vänsterpartiet, som just därför betraktas som oseriöst. Detta väldigt, väldigt märkligt. Vänsterpartiets mycket försiktiga förslag till finanspolitik är faktiskt långt till höger om både republikaner och demokrater i USA, och egentligen till höger om den politiska mitten i Europa, där regeringarna är generellt sett mer fiskalt konservativa än alla amerikanska regeringar sedan Reagan.

Moderaterna kan alltså inte göra vad alla ledande ekonomiexperter och sunt förnuft kräver att de ska göra, eftersom vi har ett politiskt klimat som inte tillåter det. I Kina satsar man på ett stimulanspaket som motsvarar 14% av BNP. Detta visar en imponerande handlingskraft och skickar en signal till världen att världens största utvecklingsland kommer att ta sitt ansvar för att rädda världsekonomin. Om Sverige följde Kinas exempel och lanserade ett stimulanspaket av samma storlek i relation till vår ekonomi så skulle det bli ungefär 540 miljarder kronor, givet att vår BNP var ca 3181 miljarder år 2007. Jämför detta med Thomas Östros klena 10 miljarder. 

Trots att det Kina gör för att rädda världsekonomin är beundransvärt, kan vi inte rimligen vara lika kraftfulla. Anledningen till att vi inte kan ta i hårdare är att trots att vi har ett stort reformutrymme, så är det inte lika stort som Kinas, som har ett gigantiskt handelsöverskott och en massiv valutareserv. 3% av BNP är ungefär 100 miljarder kronor. Detta är vad summan för reformer borde bli. För 100 miljarder kronor kan man starta en mängd infrastrukturprojekt över hela landet, sänka skatterna, höja barnbidraget eller mycket annat. En variant, som man provade i USA, är att dela upp summan och dela ut den till varje medborgare som en "skatterabatt". Det skulle ge ungefär 11000 kronor/person. För en barnfamilj med 2 vuxna och 2 barn skulle det alltså bli 44000 kr. Dessa pengar skulle utan tvekan användas till stor del för konsumtion, framförallt om de spreds ut på två eller tre månader.

Jag tror dock att det som skulle vara bäst vore att sätta igång en mängd eftersatta infrastrukturprojekt, t ex en ny tvärbaneringled i Stockholmsregionen, utbyggda spårvagnslinjer i Göteborg och nya spårvagnslinjer i Malmö, Uppsala, Västerås och framförallt nya järnvägsspår från Stockholm till västkusten och till Skåne. En offensiv utbyggnad av den landbaserade vindkraften skulle ge arbetstillfällen i Norrland, där många lämpliga (vindpinade) platser finns.

Det står dock klart att dessa önskvärda och nödvändiga beslut inte kommer att realiseras förrän vi erkänner att de ekonomiska spelregler vi följer idag är obsoleta och baserade på en högerextrem fiskal hökaktighet som ingen längre skriver under på.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Vill du veta mer om mig? Kolla min hemsida

Uppdatering: Lars Calmfors, Sveriges just nu mest inlytelserike ekonom (förutom Borg själv) förespråkar liknande stimulanser i DNDebatt.

Publicerad onsdag, november 19th, 2008 i ekonomi, politik.

Vad tycker du?