Politisk Filosofi

Det finns tråkigt nog en alltför stor polarisering i den så kallade konsumtionsdebatten. I ett läger finns de som menar att allt ont i världen hänger samman med vår (över)konsumtion. De menar att om vi jobbade mindre och ägnade oss mer åt fritid och samtidigt konsumerade mindre skulle många problem försvinna. Särskilt klimatproblemen. Å andra sidan finns de, särskilt inom svenskt näringsliv, Timbro, Tv8 och andra språkrör för storindustrin, som menar att vi bör fortsätta som nu och att alla problem på något magiskt sätt kommer att lösa sig. Att marknaden har en inneboende förmåga att lösa problem innebär att det enda vettiga vi kan göra är att låta marknaden göra sitt jobb, utan regleringar och skatter.

Som det så ofta är med två ytterligheter så finns svaret i mitten. Många av de saker vi konsumerar innebär så höga utsläpp av växthusgaser att om en lika stor andel av befolkningen i utvecklingsländerna konsumerade som oss, så skulle till exempel klimatkatastrofen vara ett faktum. Exempel på dessa konsumtionsprodukter är nötkött, fossilbilar, oljevärme, kolkraftsel och flygresor. Men det finns i de flesta fall alternativ konsumtion till dessa produkter/tjänster som inte är lika skadliga för miljön och som kan och bör åtnjutas av stora delar av jordens befolkning. Exempel på detta är kollektivtrafik, elbilar, vindkraftsel, bergvärme, tågresor och kycklingkött. Vi bör alltså inte avstå från att äta kött, resa, pendla, ha varma hus och hushållsel. Däremot bör vi, i den mån det är möjligt, byta ut klimatfarlig konsumtion till förmån för klimatvänlig konsumtion. Detta är något som blir lättare i den mån många andra gör samma sak samtidigt. Om fler köper elbilar, så kan de tillverkas i större serier och starkare incitament uppstår för att utveckla bättre batterier och tillhörande infrastruktur. Samma sak med bergvärme och kollektivtrafik. Även i relativt glesa villaförorter kan bussar gå regelbundet om många i samma område bestämmer sig för att ställa bilen. Men detta kommer inte att ske så länge som konsumtionens dolda kostnader inte är kännbara för konsumenter. Därför kan inte marknaden ensam säkerställa denna omställning i våra konsumtionsmönster.

Det allmänt erkända sättet att göra detta på är med en koldioxidskatt som omfattar alla lika mycket. Denna skatt skulle även beskatta utsläpp av andra växthusgaser. Industrin skulle knota, men förmodligen skulle de anpassa sig och förnya sig. Det har de gjort tidigare när krav har ställts. Det bästa sättet att införa en sådan skatt skulle att nå en blocköverskridande uppgörelse att höja skatten med en viss summa/kg CO2-e per år tills vi nått våra klimatmål, 1 ton CO2-e per person och år. Därmed kan företag och konsumenter på ett pålitligt sätt beräkna sina kostnader i framtiden och se vad de behöver göra för att anpassa sin verksamhet. I ett avseende delar jag svenskt näringslivs uppfattningar om att staten inte bör lägga sig i och detaljstyra omvandlingen till ett klimatsmart samhälle. Den typ av insatser som politiker älskar, som etanolsubventioner, bergvärmesubventioner och miljöbilsbonusar förvränger marknaden och försvårar klimatarbetet. En kraftig höjning av koldioxidskatten skulle åstadkomma allt snabbare och bättre. Vissa företag skulle lida av en kraftig höjning av koldioxidskatten. Hela näringar riskerar att utplånas. Men det är ju förstås de som är poängen. Nya näringar och företag skulle ta deras plats när våra konsumtionsmönster skiftar.

Den enda nackdelen med koldioxidskatt är att den är, som alla "platta" skatter dels orättvis och dels tillväxtfientlig. En större skattebörda riskerar att driva oss ned i en allt värre lågkonjunktur med arbetslöshet, fattigdom och utslagning som följd. Dessutom drabbar koldioxidskatten alla lika mycket. Visserligen skulle förmögna hushåll i slutändan betala mer eftersom de har i genomsnitt mycket högre utsläpp av växthusgaser. Men fattiga hushåll, främst ute på landsbygden, där stora dragiga hus är vanliga och där man ofta är beroende av sin bil för att ta sig till jobb och affärer, skulle få bära en orimligt stor börda. Därför bör staten ge tillbaka skatten till medborgarna via ett höjt grundavdrag. Detta skulle medföra följande positiva effekter:

1) Konsumtionen skulle inte minska totalt, men bli mer klimatvänlig.

2) Det skulle minska koldioxidskattens orättvisa bördor för de sämst ställda.

3) Det skulle kraftigt öka acceptansen för en kraftig och nödvändig skattesats.

Läs även andra bloggares åsikter om konsumtion, ekonomi, klimatet