Storbritannien- en polisstat nära dig

Storbritannien är en granne, nära allierad och kulturell förebild för Sverige. Det som berör britter berör oss. Och om vi har en skyldighet att kräva en större respekt av grundläggande rättigheter av fjärran diktaturer så har vi sannerligen åtminstone samma skyldighet när det gäller en vän till oss. Storbritannien har under Labours år konsekvent undergrävt den personliga integriteten.

Nu senast godkände parlamentet en lag som ger polisen möjlighet att hålla en person häktad i 42 dagar utan rättegång om individen i fråga är misstänkt för terrorbrott. Förutom detta misstänks ett långtgående samarbete medaAmerikanska säkerhetstjänster i den illegala praktiken att kidnappa individer och föra dem till hemliga fängelser runt om i världen. Dessutom har man visat stor kreativitet med att hitta på nya brott, såsom ”glorifiera terrorism” eller ”uppmuntra till religiöst hat” som uppenbarligen riktar in sig på att beskära den redan ansatta yttrandefriheten. Exempelvis innebär det att det är brottsligt I Storbritannien att i tal och skrift försvara Hamas, IRA, ETA eller andra terrororganisationer. Utöver detta är det också förbjudet att för vissa ”anti- sociala brottslingar” att göra saker som i sig inte är förbjudna, så som att besöka vissa stadsdelar eller att tala med vissa människor. Vidare kan man numera också dömas mer än en gång för samma brott och antalet rättegångar där en jury är inblandad har avsiktligt och systematiskt trängts tillbaka.

Utöver denna rättsröta har man numera miljontals kameror som övervakar alla möjliga platser, allt från offentliga torg till privata trappuppgångar. En av de senaste innovationerna från denna branch är obemannade spaningsplan av militär modell som ska förse polisen med information om en misstänkt brottsling. Dessutom har man numera ett DNA-register som innefattar 4 miljoner individer, drygt 8% av befolkningen, och en tredjedel av alla svarta män. För att hamna i detta register räcker det med att man grips. Inte ens en misstanke är nödvändig. En natt i en fyllecell kan räcka för att ens DNA ska hamna i ett register på livstid. Ett register, kan man tillägga, som inte har rykte om sig att hanteras av kompetenta tjänstemän. Ett flertal skandaler har det senaste året avslöjat en nonchalans och en slapphet från den statliga byråkratin gentemot säkerhetsklassade uppgifter. Nya Identitetskortsregler avser att samla samtliga medborgares fingeravtryck och biografiska detaljer i ett gigantiskt arkiv.

Denna iver att kartlägga och bevaka invånarna i Storbritannien inskränker sig inte till brottsprevention. Numera har försäkringskassan centraliserat sina register och avser att koppla samman dem med de redan centraliserade sjukjournalerna. Sociala myndigheter, som givetvis också har tillgång till dessa register, har fått nya befogenheter att undersöka varje barn i landet, hur många grönsaker de äter och hur deras föräldrar använder sina penagar.

Vi är snara att anklaga Hugo Chavez, Vladimir Putin och andra ledare som visat västfientliga agendor för att vara auktoritära. Men jag har hittils inte läst en enda ledare i en borgerlig dagstidning som i liknande ordalag fördömt Tony Blair för de senaste tio årens rättsröta i Storbritannien. Kan det vara så att den indignation man visat mot Chavez och Putin snarare har sin grund i en ideologisk oenighet snarare än i allvarligt menat försvar av mänskliga rättigheter?
Publicerad tisdag, juni 24th, 2008 i filosofi, politik.

Vad tycker du?