Om koldioxidskatt och klimatavdrag

Trots att jag är en varm förespråkare av resolut handling från politiskt håll för att möta klimathotet har jag hittils varit skeptisk gentemot koldioxidskatten. Anledningen till denna skepsis är att skatten får mycket obehagliga fördelningspolitiska effekter. Koldioxidskatten är en skatt där man beskattar varje kilo koldioxidekvivalent (mängden växthusgaser omräknade till koldioxid, härmed CO2-e) man släpper ut när man tankar sin bil eller betalar för sin elräkning. Denna skatt är, precis som momsen, helt okänsklig för vem som tankar sin bil eller betalar sin elräkning. Miljonärer och fattigpensionärer betalar lika mycket. Och eftersom jag principiellt är motståndare till moms har jag även varit motståndare till koldioxidskatten, som är en sorts moms. Samtidigt kan man inte komma ifrån att det enklaste och bästa sättet att påverka folks och företags konsumtionsmönster är genom plånboken.

Så vad bör göras? Jag har en idé som kan åtgärda de fördelningspolitiska effekterna av koldioxidskatten, samtidigt som man ökar den folkliga acceptansen och gör det politiskt möjligt till höjningar av denna skatt som verkligen skulle ge effekt. Min idé är att alla pengar staten får in från koldioxidskatten ska ges tillbaka till medborgarna i form av ett klimatavdrag på inkomstskatten. Alla som har en inkomst får samma avdrag, som är synligt på deklarationen. Summan på avdraget bör alltså vara densamma för varje person med inkomst, oavsett hur mycket koldioxidskatt man betalat. Man kompenserar för en ”platt” skatt med ett ”platt” avdrag. Om man dessutom kan jämka skatten så att den blir utslagen på varje månd blir de kompensatoriska effekterna av klimatavdraget givetvis ännu bättre. Vinnare blir fattiga som inte har bil och bor i lägenhet. Låginkomsttagare som bor i villa och kör bil kompenseras i viss mån för sina ökade kostander av avdraget. Dessa får kraftfulla incitament att ställa bilen oftare och installera bergvärme och extra isolering. Dessutom bör jordbruket omfattas av denna skatt. Boskap, och särskilt kor, släpper ut många ton metangas, som är en kraftfull växthusgas. Det är orimligt att jordbruket ska slippa betala för sig när andra får betala så mycket. Varje ko, gris och kyckling som föds upp bör beskattas i förhållande till hur mycket CO2-e den har avgett under sin livstid. Detsamma bör förstås gälla för importerat kött. Argentinska och brasilianska kor, som betar i det fria under hela året borde därför, trots att frakten innebär vissa utsläpp, bli billigare.

Eftersom medborgarna vet att de får tillbaka pengarna torde acceptansen för en kraftig höjning av koldioxidskatten vara politskt möjlig. Det är dock inget vidare att chockhöja koldioxidskatten. Folk behöver tid för att ställa om sina konsumtionsvanor. En gradvis höjning av skatten är därför önskbar. Det minsta skattebetalare och företag kan begära av staten är att dess klimatpolitik är förutsägbar och tydlig. Ett förslag på en sådan höjning skulle kunna vara 25öre/kg CO2-e per år. Denna höjning skulle kunna fortsätta tills vi har nått IPCCs mål om en reduktion av våra CO2- utsläpp till 0,84 ton/capita, som är en 85% sänkning av de genomsnittlia utsläppen år 2000.

Publicerad måndag, maj 26th, 2008 i Allmänt, ekonomi, klimatet, politik.

Vad tycker du?