Axiologisk aktualism

Josh Parsons försvarar en populationsaxiologi som han kallar för axiologisk aktualism, härmed (AA). Den viktigaste komponenten i denna axiologi är att ett utfall är åtminstone lika bra som ett annat om och endast om det är åtminstone lika bra för de personer som faktiskt existerar. Observera att (AA) skiljer sig från den allmänt aktualistiska föreställningen att ett utfall är bra för någon om och endast om denna person faktiskt existerar. (AA) gör ett starkare påstående om vad som är bra i världen. Eftersom inga möjliga personer faktiskt existerar, kan ett utfall som bara påverkar möjliga personer (med positiv välfärdsnivå) aldrig vara bättre, sämre eller lika bra än ett annat utfall.

Anta, uppmanar Parsons oss, att någon försämrade ens välfärd lite i taget. Vid en viss punkt kommer vårt lidande att vara så stort att vi kan rationellt vilja att vi aldrig hade existerat. Denna punkt kallar Parsons för ?nollpunkten?. Liv som befinner sig över nollpunkten var vi skyldiga att ha skapat. Anta att mitt liv befinner sig över nollpunkten. Detta implicerar enligt (AA) att mina föräldrar, när de väl hade skapat mig, hade en skyldighet, gentemot mig, att skapa mig. Men denna skyldighet hade de inte när jag inte fanns. Att ett möjligt liv skulle ha varit bra om det hade existerat utgör alltså inte något skäl för att åstadkomma dess existens, men ett skäl att, när det väl existerar, att ha åstadkommit dess existens. Personligen anser jag att denna sorts normativa påståenden är djupt problematiska. Mina moraliska intuitioner säger mig att en möjlig handling är påbjuden oavsett om den utförs eller ej. Men enligt (AA) förhåller det sig inte så med handlingen att åstadkomma någons existens. Jag anser att en teori som bara kan uttala sig om vissa handlingar efter att de har begåtts är föga hjälpsam.

Det som är än märkligare är Parsons asymmetriska uppfattning om dessa handlingar. Parsons menar att även om en möjlig persons höga välfärd inte räknas som ett skäl för att åstadkomma dess existens, så utgör en möjlig persons lidande ett skäl mot att skapa denna person.

   ?…the welfare a merely possible person would have if they did exist cannot give us a reason to create them, but it can give us a reason not to create them.? (146)

Om vi kan förutse att en person kommer att ha ett liv som befinner under nollpunkten bör vi alltså inte skapa denna person.

Sammanfattningsvis lyder (AA) som följande:
1.   Ett tillstånd är åtminstone lika bra som ett annat om det är åtminstone lika bra för de personer som faktiskt existerar.
2.   Att ha vissa välfärdsnivåer är bättre än att aldrig ha existerat.
3.   Att ha vissa välfärdsnivåer är sämre än att aldrig ha existerat.
4.   Transitivitet gäller för relationen ?bättre än?.
5.   Möjliga personers välfärdsnivåer kan aldrig vara ett argument för, men ibland ett argument mot, att åstadkomma dessa personers existens.

Av 1 & 2 följer det (givet att mitt liv är över nollpunkten) att min existens är bra för mig, och eftersom den är bra för mig gör detta faktum världen bättre. Men eftersom världen där jag existerar var blott en möjlig värld före min existens, så var världen inte bättre än den möjliga värld där jag inte existerade.

(AA) innebär att vi inte kan ta ställning till möjliga populationer där ingen befinner sig under nollpunkten. Att en möjlig population skulle ha mycket hög välfärd ger oss inget skäl att föredra den framför en population med mycket låg positiv välfärd. Vi har t ex inga skäl att välja Bevarande framför Förbrukning. Alltså torde (AA) bryta mot de flesta adekvansvillkoren. Alla villkor där bara positiva populationer är inblandade kränks, eftersom (AA) kan vare sig säga att en möjlig population är minst lika bra eller bättre än någon annan. (AA) kan inte tillbakavisa den motbjudande slutsatsen eller den absurda slutsatsen.

Dessutom kränks en svagare version av det icke- extrema prioritetsvillkoret, jag kallar detta villkor för det svaga icke-extrema prioritetsvillkoret. Det lyder som följande:

Det finns åtminstone en population med ett mycket stort antal liv med mycket hög välfärdsnivå och ett liv som ligger snäppet under neutral välfärdsnivå som är åtminstone lika bra som en population där inga individer existerar alls.

Oavsett hur stor och välmående en möjlig population är kan dessa faktorer aldrig räknas som skäl för att få den att existera. Däremot kan en enda individs liv, även om den knappt befinner sig under nollpunkten, utgöra skäl för att inte få den individen att existera. Därför måste (AA) gå med på att det är bättre att ingen existerar än att ett mycket stort antal individer med mycket hög välfärd och en individ med ett liv strax under nollpunkten. Detta är både absurd och ytterst motbjudande.

Eftersom (AA) inte kränker 2 mycket plausibla villkor kan vi sluta oss till att en orimligare populationsaxiologi är möjlig. (AA) satisfierar det icke-sadistiska villkoret. Detta villkor säger:

Varje tillägg av liv med positiv välfärd är åtminstone lika bra som varje tillägg av liv med negativ välfärd, allt annat lika.

(AA) skulle här säga att vi har goda skäl att inte skapa liv med negativ välfärd, medan vi inte har några skäl att vare sig skapa eller avstå från att skapa liven med positiv välfärd.

Dessutom satisfierar (AA) villkoret om undvikandet av den mycket motbjudande slutsatsen:

Det finns en population med mycket hög välfärdsnivå A och en population med mycket låg negativ välfärdsnivå B och en mycket stor population med lägsta möjliga positiva välfärdsnivå C, sådan att A är bättre än BvC.

(AA) skulle här säga att vi har goda skäl att inte skapa BvC, medan vi inte har några skäl att vare sig skapa eller avstå från att skapa A.

Trots detta är (AA) bland det värsta jag har läst. Kan vi göra (AA) mer plausibel? Det är svårt att se hur. Om vi gör (AA) symmetrisk med avseende på vår omsorg för framtida generationer, så undviker vi visserligen slutsatsen att vi bör utplåna allt framtida liv för att undvika att någon lever ett liv med negativ välfärd. Å andra sidan så skulle (AA) då även vara förenlig med den väldigt motbjudande slutsatsen och kränka det icke-sadistiska villkoret. Så jag vet inte riktigt om det vore en bra idé. Jag tror att (AA)s fundamentala svaghet är att den inte tar hänsyn till olika möjliga framtida generationer. Men eftersom denna svaghet är (AA)s centrala tes är den så bruten att den inte kan lagas med kosmetiska ändringar. Om vi ska acceptera denna teori bör vi göra stora ommöbleringar i vår common-sense föreställningsvärld.

Möjligtvis kan David Lewis teori om möjliga världar göra denna teori mer plausibel. Enligt Lewis existerar alla möjliga världar. Om vi, genom våra handlingar, åstadkommer en möjlig värld innebär bara att vi kommer att leva i den världen. Om vi inte hade åstadkommit den världen, hade våra ?counterparts? levt i den världen. Alltså spelar det ingen roll vilken möjlig värld vi aktualiserar, eftersom alla andra möjligheter redan är aktualiserade. Om vi utplånar allt liv i universum innebär det att det finns en möjlig värld mindre där detta inträffar. Detta är förstås hisnande, men det skulle kunna förklara varför (AA) inte tillmäter någon vikt till möjliga individer.

En annan möjlighet är förstås att vidhålla att det inte finns några möjligheter alls, i strikt bemärkelse. Framtiden är redan utstakad och alla framtida individer är faktiska och nödvändiga individer. Enligt det här synsättet bör vi bry oss om framtida generationer, men eftersom vi saknar möjlighet at
t handla annorlunda än på det sätt vi faktiskt kommer att handla på, kan vi inte i någon strikt mening handla fel.

Publicerad tisdag, november 20th, 2007 i filosofi.

Vad tycker du?