The mere addition paradox

The mere addition paradox uppstår när vi begrundar tre mycket plausibla adekvansvillkor för en populationsaxiologi. Paradoxen består i att dessa villkor är oförenliga. Jag avser att åskådliggöra paradoxen med ett par tankeexempel. Betänk:

Kosmisk incident: Anta att planeten Mars träffas av en meteorit vilket för den närmare Solen och Jorden. För Jordens befolkning resulterar detta i att himlakroppens rödaktiga sken belyser natten lika starkt som månen, och att välfärden ökar betydligt för de allra flesta, när nattmörkret inte är lika kompakt under månlösa nätter. Samtidigt innebär Mars närmande till Solen att den primitiva livsform som varit nedfrusen i miljontals år under den iskalla ytan börjar leva och föröka sig. På några år har de blivit väldigt många. Trots detta är deras välfärd, på grund av det hårda klimatet på Mars, på väsentligt lägre nivå än vår.

Detta exempel illustrerar villkoret om dominerande addition. Villkoret lyder som följande:

Om population A och B är av samma storlek och alla i A har högre välfärd än alla i B, då är en population bestående av A-liven och varje antal liv med positiv välfärd åtminstone lika bra som B, allt annat lika.

Även om man skulle kunna invända att Kosmisk incident gör världen mer ojämlik, genom att tillföra en stor mängd individer som har lägre välfärd, anser jag att detta är en svag invändning. Om individerna som var sämst ställda var det på grund av exploatering kan jag möjligen godta resonemanget. Men i exemplet ovan är inte individerna på Mars exploaterade. Och även om man skulle kunna påstå att Kosmisk incident gör Universum sämre i ett avseende kan man inte förneka att den gör Universum bättre i två avseenden. Dels får individerna på Jorden det bättre, dels får individerna på Mars existera. Alltså så borde även en egalitarian kunna gå med på att även om Kosmisk incident inte gjorde Universum bättre, så är Universum åtminstone lika bra. Om vi godtar villkoret om dominerande addition så accepterar vi alltså att utfall A+, där Kosmisk incident inträffar är åtminstone lika bra som A, där det inte inträffar. Betänk nu följande exempel:

Solstorm: Solens styrka tilltar. Vi på Jorden har kunnat förutse denna händelse och har på olika sätt minskat Jordens temperatur för att minska effekten av den ökande hettan. Trots det sänks välfärden en smula för de allra flesta. På Mars däremot, är man väldigt glad över den nya värmevågen. Livsformen som tidigare kämpade för sin överlevnad, kan nu åtnjuta en mycket högre välfärd. Livet på Mars har blivit lika behagligt att leva som på Jorden.

Detta exempel illustrerar det icke-antiegalitära villkoret:
En jämlik population B som är lika stor som A, men som har högre genomsnittlig och total välfärd är bättre, allt annat lika.

Även om detta villkor kan göras än svagare (alltså mer tilltalande) är denna version tillräckligt svag för att åskådliggöra vår paradox slagkraft. Det icke-antiegalitära villkoret är förenlig med varje rimlig uppfattning om vad som är viktigt och bara oförenlig med extrem elitism. Även om Jordens befolkning, som redan hade det bra, får det lite sämre, får individerna på Mars en mycket större välfärdsökning. Solstorm gör Universum mer jämlikt, ökar mängden av vad som än gör livet värt att leva och ökar den genomsnittliga fördelningen. För att testa den intuitiva kraften hos det icke-antiegalitära villkoret kan man föreställa sig att motsatsen till Solstorm inträffar. En händelse inträffar som leder till att den totala och genomsnittliga välfärden minskar genom att de sämst ställda får det mycket sämre samtidigt som de bäst ställda får en marginell förbättring. Jag tror inte att någon skulle gå med på att denna händelse inte gör Universum sämre. Alltså så bör vi acceptera att Solstorm gör Universum bättre.

Men om vi godtar detta villkor så innebär det att vi acceptera att utfall B, där Solstorm inträffar, är bättre än A+, där Solstorm inte inträffar. Då kan vi sluta oss till att B även är bättre än A, där vare sig Solstorm eller Kosmisk incident inträffar, eftersom bättre än är en transitiv relation. Men om B är bättre än A, så kan vi även föreställa oss ett utfall C som förhåller sig till B på samma sätt som A till B. Denna operation kan upprepas tills vi kommer till ett utfall Z, där ett mycket stort antal individer existerar, med lägsta möjliga positiva välfärd, som är bättre än A, oavsett hur hög välfärd populationen i A har. Detta är den motbjudande slutsatsen. Den säger följande:

För varje population A med mycket hög välfärd så finns det en mycket större möjlig population Z med lägsta möjliga positiva välfärd som är bättre, allt annat lika.

Detta är, tycks det mig, motbjudande. De individer som lever i Z- världen tangerar gränsen för ett liv som är värt att leva, medan populationen i A-världen har mycket goda liv. Vår intuition om att denna slutsats är motbjudande blir särskilt klar om vi föreställer oss en dag i våra liv då vi upplevt att livet knappt är värt att leva. Om föreställer vi oss den bästa dagen i våra liv kan vi enkelt kvantifiera tankeexperimentet. Skulle du byta vilken mängd som helst av de bästa dagarna av ditt liv för en mycket större mängd dagar där livet var knappt värt att leva? Svaret måste bli nej. För att undvika denna slutsats bör vi anta kvalitetsvillkoret:

Det finns en viss population med mycket hög välfärd som är minst lika bra som vilken population som helst med lägsta möjliga positiva välfärd.

Problemet är, som vi såg ovan, att givet att givet det icke-antiegalitära villkoret och villkoret om dominerande addition så följer negationen av kvalitetsvillkoret. Vi har alltså tre villkor, alla mycket intuitivt tilltalande, som är oförenliga. Detta är ?The mere addition- paradox?. Av de villkor vi har diskuterat är kvalitetsvillkoret det som vi möjligen kan ha skäl att ifrågasätta. Den motbjudande slutsatsen är kanske inte så motbjudande. Vi kanske har svårt att föreställa oss alla de individer som existerar i Z, världen med lägsta möjliga positiva välfärd. Och en del av vår vämjelse inför den motbjudande slutsatsen kanske beror på irrelevanta aspekter hos en tänkt värld. Problemet är det att det går att göra den motbjudande slutsatsen mycket värre. För om vi accepterar att Z är bättre än A, så bör vi acceptera att om vi lägger till ett visst antal liv till Z med positiv välfärd, kan vi också lägga till ett mindre antal liv med negativ välfärd, utan att påverka värdet hos Z. Denna operation kan upprepas tills vi blir tvungna att acceptera följande slutsats:

För varje population A med mycket hög välfärd finns det en population B med mycket hög negativ välfärd (säg -100) och en mycket större population Z med lägsta möjliga positiva välfärd, så att B & Z är bättre än A, allt annat lika.

Denna slutsats har, med rätta, kallats för den väldigt motbjudande slutsatsen. Även om man är beredd att acceptera den motbjudande slutsatsen så är det väldigt mycket svårare att acceptera den väldigt motbjudande slutsatsen. Jag skulle vilja påstå att om det finns själevidenta påståenden inom moralfilosofin, så är påståendet att den väldigt motbjudande slutsatsen är oacceptabel ett sådant. The mere addition paradox visar oss att problemen inom populationsaxiologi kan vara oss övermäktiga.

Publicerad tisdag, november 13th, 2007 i filosofi.

Vad tycker du?