Terrorhotet och övervakningen

Hanne Kjöller påpekar på ledarplats i dagens DN något som ofta glöms bort i den allt er hysteriska diskussionen om det så kallade terrorhotet, nämligen det att man löper större risk att bli ihjälkörd av en bil än mördad av en terrorist i Sverige.

Terrorhotet är i princip obefintligt och om det överhuvudtaget fanns i Sverige så är det oklart på vilket sätt FRAs nya övervakningsbefogenheter skulle göra någon skillnad. Terroristerna skulle väl börja skriva brev till varandra, eller mötas på stan. Likväl har jag i tidigare inlägg förespråkat inte bara den föreslagna åtgärden, utan långtgående övervakning av alla medborgare. Denna övervakning kan ske med hjälp av ansiktsigenkännande kameror på offentliga platser och lokaler, med hjälp av den nu föreslagna algoritmstyrda övervakningen av data- och teletrafik, en utökning av det statliga DNA-registret och en möjlighet för polisena tt samköra samtliga register för att på så sätt eliminera möjligheterna till brottslighet.

Min idé baserar sig inte på en fruktan för terrorister, utan på en vision om ett brottsfritt samhälle. Ett samhälle som konstruerats i enlighet med principen om en allerstädes närvarande övervakare som övervakar alla, även de som är anställda att övervaka och politikerna som ytterst fattar lagarna.

Ett sådant samhälle skulle nämligen kunna eliminera ens den teoretiska möjligheten att begå ett brott. Detta skulle i realiteten medföra en stor lättnad för de tusentals medborgare som fruktar för sitt  liv och sin säkerhet varje gång de går hem en mörk kväll. Priset, en känsla av att alltid bli sedd, är litet i jämförelse.

Det kan låta på mig som om jag förespråkar en totalitär stat som avser att förtrycka sina medborgare i likhet med den så ofta omnämnda staten i George Orwells roman 1984. Inget kunde vara längre från sanningen. Jag  anser att staten bör, till skillnad från Euroasien, respektera medborgarnas rättigheter till varje pris. Denna ovillkorlighet hos statens aktning gentemot medborgarna kan vara problematisk för medborgarnas säkerhet och generella välfärd.

Exempelvis skulle många känna sig sårade, rädda och utsatta om lagen om hets mot folkgrupp avskaffades. De skulle kanske känna att staten inte stod upp för deras sak. Likväl kräver respekten för yttrandefriheten att den lagen avskaffas. Ett annat exemel är att många kvinnor som idag känner sig utsatta och rättslösa skulle uppleva upprättelse och erkännande om man omvände bevisbördan för våldtäktsåtal. Likväl kräver rätten till en rättssäker prövning till att ingen straffas om det inte står bortom allt rimligt tvivel att personen i fråga är skyldig, även om ett undantag mot denna princip skulle göra samhället tryggare och mer välmående.

På grund av dessa problem så kan de rättigheter vi har inte vara många. De kan inte vara sådana att respekten för dem riskerar att störta hela det system som utgör fundamentet för upprätthållandet av rättigheterna själva, rättsstaten. Vanligtvis brukar man tala om yttrandefrihet, tryckfrihet, församlingsfrihet, religionsfrihet, rätt till en rättsäker prövning, rätten till våra egna kroppar, rätten till att verka i offentligheten och frihet att inte hindras i ens privata livsprojekt så länge som dessa inte inskränker någon annans frihet. Dessa rättigheter är ovillkorliga och centrala för varje öppet samhälle.

Att inte övervakas är inte en sådan rättighet. Varför? Våra samhällen baserar sig ytterst på kontrakt mellan medborgarna och mellan medborgarna och staten. Dessa kontrakt kan vara allt från sociala kontrakt om hur man får bete sig till de fysiska kontrakt mellan en hyresvärd och en hyresgäst. Vi är alltså alla gäldenärer och borgenärer i ett enormt och komplext nät av kontrakt. Allt vi gör inför andra övervakas av en, faktiskt eller hypotetisk, borgenär. Övervakning, löst definierat som en handling som kontrollerar att vi uppfyller våra kontrakt, är närvarande i varje kontakt med en annan person. Utan den övervakningen skulle kontrakten vara värdelösa. Utan kontrakt, inget samhälle. Därför kan inte det vara en rättighet att inte övervakas. Därför bör vi, om vi kan säkerställa att vinsten blir större än kostnaden, utsträcka övervakningen så långt som det är tekniskt möjligt.

Publicerad fredag, mars 9th, 2007 i Allmänt.

Vad tycker du?