Kan rättsäkerhet ”balanseras” mot nationell säkerhet?

Benjamin Franklin sa en gång ett tänkvärt citat som bör ses i ljuset av hur rättssäkerheten för misstänkta terrorister ser ut:

"Any society that would give up a little liberty to gain a little security will deserve neither and lose both."
– Benjamin Franklin

I måndagens p1-morgon och Studio ett försvarade före detta justitieminister Thomas Bodström samt nuvarande försvarsminister Mikael Odenberg "balansprincipen". Balansprincipen förespråkar att varje samhälle bör söka en rimlig balans mellan rättsäkerhet och nationell säkerhet. Denna balans avgörs av omständigheterna och de aktuella hot som landet står inför. Enligt denna princip måste Sverige göra avkall på rättsäkerheten för en grupp misstänkta (hot mot rikets säkerhet) eftersom om dessa skulle informeras av vad de misstänktes för så skulle möjligheterna till framtida underrättelser från allierade underättelsetjänster (läs: CIA, MI5&6 m fl) elimineras. Detta skulle medföra att Sverige blev citat "en fristad för terrorister"(sic).

Om vi betänker denna princip utan att ifrågasätta faktapåståendet att Sveriges nationella säkerhet allvarligt skulle hotas om vi lät terrormisstänkta få en rimlig chans att försvara sig i en domstol, så finner vi att den saknar den fundamentala respekt för rättigheter från vilken en liberal demokrati ytterst hämtar sitt rättfärdigande. En av liberalismens mest fundamentala skydd mot statligt godtycke är just principen om okränkbar rättsäkerhet. LIberaler är anhängare av en stark stat med våldmonopol endast för att just staten är den enda i historien kända institutionen (med ett fåtal anekdotiska undantag) som kan garantera rättsäkerhet.

En negativ rättighet (såsom yttrandefriheten) skiljer sig från vad som är tillåtet i största allmänhet (som t ex rätt att köra med dubbdäck i innerstan under vintern) i att den är ovillkorlig och inte kan inskränkas med hänvisning till vad som skulle vara mest praktiskt eller bäst för samhället i övrigt. En positiv rättighet (såsom rätten till en rättsäker prövning före varje form av statlig sanktion) skiljer sig från andra tjänster som staten kan tänkas erbjuda oss (som t ex subventionerad tandvård) i att den är ovillkorlig och inte kan inskränkas med hänvisning till vad som skulle vara mest praktiskt eller bäst för samhället i övrigt.

Detta är något som rättsväsendet i stort lever efter. Man skulle till exempel kunna sätta dit fler skyldiga våldtäksmän om den anklagade var tvungen att bevisa sin oskuld. Detta skulle förmodligen få goda konsekvenser för samhället. En tydlig signal skulle ges att våldtäkt ej var acceptabelt. Skälet således till att vi inte har omvänd bevisbörda för våldtäkter är alltså inte att det skulle vara sämre för samhället, utan för att det går emot vårt samhälles mest fundamnetala principer. Men de lagar som skyddar misstänkta våldtäksmän mot statens godtyckliga våldsutövande skyddar alltså inte misstänkta hot mot rikets säkerhet. Dessa kan kidnappas och utvisas, och därmed skiljas från familj, bostad och tillhörigheter, utan att dessa ens fått veta vad de anklagas för. Att detta statliga våld har, i åtminstone två fall, skett under ytterst förudmjukande omständigheter samt resulterade i att de misstänkta torterades utomlands gör saken än mer skandalös.

Är Bodström och Odenberg beredda på att införa "balansprincipen" även inom rättsväsendet? Förstår de egentligen hur gravt denna till synes oskyldiga idé kränker det finaste vårt samhälle har uppnått? Har de ingen aktning för den lilla människans rätt gentemot statens oöverskådliga möjlighet till våld?

Bodströms uttalanden kommenterades i Svenskan och i DN av Niklas Ekdal. Som vanligt missar båda ledarsidorna det etiskt relevanta i hela problematiken, även om DN (som vanligt igen) träffar närmare målet än Svenskan som irrar omkring i debattens bakvatten.

Publicerad onsdag, mars 7th, 2007 i filosofi, politik.

Vad tycker du?