Frege-Geachproblemet och värdenihilismen

Den skola inom värdeteorin som av sina motståndare kallas för värdenihilismen var under större delen av 1900-talet den mest etablerade förklaringen av hur vi bör först moraliska omdömen.

Värdenihilismen, eller som den kallas i akademiska verk, non-kognitivismen är en teori som förespråkar att moraliska omdömen av typen "det är fel att döda" eller "Skatt är orättvist" ska förstås som uttryck för talarens attityder gentemot ett visst objekt eller en viss handling. "Skatt är orättvist" ska alltså förstås som "bu för
 skatt". Attityder är som bekant inte objektiva, utan högst subjektiva.

Detta innebär, enligt non-kognitivismen, att moraliska påståenden inte har sanningsvärde, det vill säga, de kan inte vara sanna eller falska. Anledningen till att non-kognitivister kallats för nihilister har varit just uppfattningen att non-kognitivsmen kan leda till en attityd av att ingenting spelar roll. Även om detta är att gravt överdriva implikationerna av non-kognitivistens position står det klart att non-kognitivisten måste förklara varför vi bör bry oss om det vi anser vara viktigt. Men detta är inte det tyngsta argumentet mot non-kognitivismen. Det argument som mest bekymrat dem har istället benämnds som Frege/Geach/Searle-problemet. Jag har hittils inte läst ett tillfredsställande svar på det, även om Alan Gibbard i sin bok Wise Choices, Apt Feelings är kanske den som kommer närmast. Problemet lyder som följande:

Detta är ett typiskt argument vi framför i moraliska diskussioner som dessutom är uppenbart giltigt:

1. Om det är fel att ljuga, så är det fel för Fredrik Reinfeldt att ljuga.
2. Det är fel att ljuga.
alltså:
3. Det är fel för Fredrik Reinfeldt att ljuga.

Argumentets logiska form är den klassiska Modus Ponens (Om P. så Q; Q; alltså P), och alltså giltig. Detta ställer non-kognitivisten inför två problem:

(1) I den första meningen så skulle en non-kognitivistisk analys säga att det är ett påstående som uttrycker en attityd, även om det står klart för en kompetent språkanvändare att så inte är fallet. Jag kan ju framföra påstående 1. utan att ha en attityd om huruvda det är fel att ljuga. Men om non-kognitivisten böjer sig för denna insikt, så återstår problem (2), nämligen det att argumentet i så fall blir ogiltigt, trots dess uppenbara giltighet. Ett arguments gilighet, beror på att premisserna betyder samma sak genom hela argumentet. Om en non-kognitivist hävdar att den andra premissen, 2., uttrycker en attityd i förhållande till ljugande, samtidigt som 1. inte gör det, så är argumentet ogiltigt, eftersom premissernas betydelse inte är densamma.  Betänk ett analogt exempel.

1. Posten ligger intill Konsum
2. Posten ligger på mitt köksbord.
alltså:
3. Konsum ligger på mitt köksbord.

Den självklara inkonsistensen hos ett argument vars båda premisser är sanna och där härldeningen är korrekt ligger i att Posten inte refererar till samma objekt i permiss (1) som i premiss (2). Samma problem skulle argumentet ovan drabbas av. Därför skulle en non-kognitivist tvingas säga att argumentet ovanvar ogiltigt. Men argumentet är giltigt. Alltså är non-kognitivismen falsk.

Nästa inlägg blir om Gibbards lösning.

Publicerad torsdag, februari 22nd, 2007 i filosofi.

Vad tycker du?