Biologism eller sunt förnuft?

Hanne Kjöller argumenterade i helgen för att samhället inte bör bistå infertila med subventionerade provrörsbefruktningar. Anledningen, menar Kjöller, är att det inte är en rättighet att få barn. Jag håller förvisso med Kjöller på den punkten, även om jag ställer mig frågande till huruvida hon köper implikationen av detta ställningstagande, nämligen att samhället är tillåten att i preventivt syfte förbjuda föräldrar att skaffa barn.

Men det sunda förnuftet säger oss att samhället har goda skäl att erbjuda visst stöd till sina medborgare om det är en vinst för samhället, även om medborgarna inte, i stark mening har rätt till stödet. Ett exempel på detta är förskoleverksamhet. Det är en bra affär för samhället att erbjuda föräldrar och deras barn förskoleplatser, för då ökar förvärvsfrekvensen, vilket är bra för statskassan. Ingen skulle dock påstå att barn och föräldrar har rätt till (i stark mening) en allmän förskola.

Av samma anledning har samhället goda skäl att bistå föräldrar som är infertila i den normala betydelsen (man har försökt att få barn i ett år utan att lyckas) med subventionerade provrörsbefruktningar. Det är nämligen mycket lönsamt för samhället. Omständigheterna kring detta beskrivs i avhandlingen "Economic aspects of infertility treatment" (Gothenburg 2004) av Maria Granberg.

Adoption är för många infertila inte ett alternativ, då många länder har mycket hårda och i vissa fall oetiska krav (t.ex. får homosexuella par inte adoptera från de flesta länder) på dem som önskar bli adoptivföräldrar.

De som idag trots detta passerar nålsögat och lyckas adoptera får 40 000 kronor av försäkringskassan för att täcka en del av de ansenliga kostnader det innebär att adoptera ett barn. Jämförelsevis kan man notera att en normal provrörsbefruktning på Sophiahemmet kostar endast 30 000 kronor.

Publicerad tisdag, februari 6th, 2007 i Allmänt.

Vad tycker du?