Lönespridning och jämlikhet

Enligt Danne Norling bör vi, för att minska mängden tvång i samhället, ha relativt stor lönespridning. Jag tror att resonemanget är fel. Tvång är inte alltid dåligt, om det man tvingas är något man skulle hypotetiskt ha samtyckt till. Här är förklaringen till varför jag tror detta.

Enligt liberala rättighetsteorier är det inte fel att vissa tjänar mer än andra. Om jag vill byta bort timmar av hårt arbete mot mycket fritid, så innebär det givetvis att jag kommer att tjäna mindre än om jag hade arbetat mer, vilket alltså inte är orättvist.

Det orättvisa ligger i att vissa har tur och andra har otur i det genetiska lotteriet. Vissa föds till genier, andra till idioter. Vissa är sjuka och handikappade, andra är friska och starka. Om marknadskrafterna skulle få styra helt skulle få vilja anställa någon med ett förståndshandikapp. Hans produktivitet skulle vara för låg. Om någon skulle mot förmodan kunna ge den förståndshandikappade ett jobb, säg som portvakt på ett ålderdomshem, är den nytta han skulle kunna tillföra ändå alldeles för låg för att personen med förståndshandikappet ska kunna försörja sig.

Problemet ligger i, kort sagt, att spridningen i produktivitet mellan olika individer är så stor i varje samhälle att om lönespridningen skulle följa den, så skulle vissa människor lämnas åt sitt öde.

Vi vet dessutom att vi hade kunnat födas som förståndshandikappade, eller med någon annan allvarlig hälsodefekt.

Vad liberala egalitarianer förespråkar är en försäkring som vi i ett hypotetiskt samförstånd skulle ha beslutat om vi alla befann os bakom var John Rawls kallar för ”okunnighetens slöja”. När vi befinner oss bakom slöjan så vet vi inte vilka sjukdomar eller defekter vi kommer att tyngas av, inte heller vilka förmågor och talanger vi kommer att ha begåvats med.

Vi vet dock att det finns en risk att vi kan tvingas svälta ihjäl om vi inte tecknar en försäkring som avser att omfördela pengar från de av oss som är lyckligt lottade till de av oss som föds med allehanda handikapp.

Låg intelligens, vilket medför begränsade möjligheter att utveckla sin produktivitet, är ett typiskt handikapp i vårt samhälle.

Försäkringen kan se ut på många olika sätt, men ett sätt är att man har en välfärdsstat som med tvång beskattar de lyckligt lottade för att ge till de olyckligt lottade.

Ett annat sätt kan vara att de lyckligt lottade tvingas avstå från höga löner för att på så sätt öka de olycksaligas löner.

Även om transfereringar sker under tvång, dvs. jag har ingen möjlighet att avstå från dem, så kan man säga att de berättigas av ett hypotetiskt samtycke. Det innebär att om en rationell individ hade befunnit sig bakom okunnighetens slöja så hade han/hon samtyckt.

Varför är det rationellt att samtycka till egalitär liberalism? Det är antagande man får dras med, och tåla att folk ifrågasätter. Men jag tror att många av oss skulle gå med på att riskera att få en lägre lön än vad man annars skulle ha fått om det innebär att man inte riskerar att svälta ihjäl.

Alltså finns det ett visst intuitivt stöd för uppfattningen att vi bakom okunnighetens slöja skulle välja en så kallad ”maximin”- strategi, det vill säga att vi i första hand skulle försöka minska de negativa effekterna av mycket otur.

Publicerad torsdag, februari 1st, 2007 i Allmänt.

Vad tycker du?