BonJour – en fundamentist i koherentistkläde?

Jag avser att diskutera den uppsats i Alcoffs antologi som utgörs av Laurence BonJours 13de kapitel i hans bok The Elemants of Coherentism. Här har han ännu inte officiellt erkänt sig vara fundamentist, men likväl, kommer jag att argumentera, döljer sig ett fundamentistiskt element bakom hans koherentistiska teori.

I denna text avsvär sig BonJour från fundamentismen redan i den första meningen. Fundamentismens misslyckande driver honom till att omfatta en teori han finner vara djupt problematisk, men kanske möjlig att rädda. Låt oss se hur han lyckas:

Den första utmaningen han åtar sig är att bemöta påståendet:

”Ett resonemang blir inte bättre för att den rör sig i en större cirkel snarare än i en mindre. Ett cirkelresonemang är ett cirkelresonemang” .

BonJour anser sig kunna undkomma denna invändning genom att påpeka att vår rättfärdigandepraktik inte är så linjär som invändningen tycks förutsätta. När jag rättfärdigar mina påståenden på lokal nivå (dvs. till vardags) så hänvisar jag visserligen till andra påståenden som i sin tur rättfärdigas av ytterligare påståenden på ett till synes endimensionellt sätt. Men BonJour menar att detta är bara en aspekt i den relativt komplicerade interaktion mellan våra föreställningar som rättfärdigandet består i när vi på en global nivå ifrågasätter möjligheten till rättfärdigande. Enligt hans synsätt så räcker det inte bara att (a) min föreställning är härledbar från andra föreställningar som jag omfattar. Utöver detta måste följande kriterier även vara uppfyllda för att min föreställning ska vara rättfärdigad (214):

(b) Det system som mina föreställningar ingår i måste vara koherent.
(c) Det system som mina föreställningar ingår i måste vara rättfärdigat.
(d) Rättfärdigandet av den specifika föreställningen måste ske i kraft av dess delaktighet i systemet.

BonJour menar att då rättfärdigandet av en föreställning samtidigt kräver ett rättfärdigande av hela det system av föreställningar som sagda föreställning ingår i, så är rättfärdigandepraktiken mer komplex än den enkla cirkel som koherentistens motståndare målar upp. Frågan är bara vad det betyder att ”vår rättfärdigandepraktik är holistisk”? Undkommer koherentisten verkligen invändningen om att han resonerar i en cirkel? Enligt min intuition i frågan så återstår en del frågor att besvara. På vilket sätt är en holistisk, icke-linjär rättfärdigandepraktik, där systemets koherens rättfärdigar föreställningar, mindre cirkulär en den endimensionella cirkel vi tänkte oss tidigare? Det är väl fortfarande så att de föreställningar vi omfattar inte har något stöd från något annat än dess interna relationer, även om dessa inte är linjärt formade. BonJours nya metafor är förvisso mer angenäm än den gamla men den tycks ändå inte kunna förklara hur systemet självt kan rättfärdigas.

Det är här BonJour anser att han, genom introducera ett antagande som han benämner som ”det doxiastiska antagandet”, kan ge en möjlighet för systemets externa rättfärdigande. I viss mån lyckas han, anser jag. Men samtidigt övergår hans teori till att bli en sorts förklädd fundamentism.

BonJour menar att en persons rättfärdigande av en föreställning sker i ljuset av att den personen samtidigt förstår (eng. grasps) det system som föreställningen är koherent med. Men vad består denna förståelse i om inte en uppsättning metaföreställningar att han förstår de föreställningar han har? BonJour påpekar vidare att dessa metaföreställningar måste i sin tur rättfärdigas, men kan inte rättfärdigas med hänvisning till koherens med det system som de avser att rättfärdiga (222).

BonJour föreslår att det enda sättet som man kan rädda koherentismen från en kollaps är att introducera ”det doxiastiska antagandet”. Detta antagande består i en grundläggande aspekt av vår kognitiva praktik. När vi reflekterar över vilka föreställningar vi bör omfatta, alltså huruvida föreställningen X är rättfärdigad, så utgår vi från att vi redan omfattar ett koherent och sammanhängande system av föreställningar. Enbart utifrån ett sådant antagande om våra föreställningar är rättfärdigande och reflektion meningsfullt. Det doxiastiska antagande är således inte en föreställning bland andra föreställningar, utan snarare en attityd jag intar gentemot mitt system av föreställningar när jag prövar en av dessa mot systemet (225).

BonJour kallar detta för ”kvasi-fundamentism”. Personligen finner jag föga som särskiljer den från vanlig fundamentism. Jag tror även att om BonJour hade i denna artikel tagit steget ut till renodlad fundamentism hade han kunnat undvika några av de problem som han tar upp i del fem.
Det tycks mig nämligen att det ”doxiastiska antagandet” är just den sortens fundament som fundamentister behöver för att ge plausibilitet åt sin teori. BonJour menar att det inte alls rör sig om en premiss, utan om en aspekt i vårt tänkande när vi avser att rättfärdiga våra föreställningar. Men jag ser inte varför detta skulle göra någon skillnad för resonemanget. För det framstår som klart att utan antagandet, så blir det väldigt svårt för koherentisten att förklara hur en person som avser att rättfärdiga sina föreställningar kan vara säker på att han omfattar det system som kan rättfärdiga föreställningen. BonJour tycks mena att denna aspekt i vårt tänkande är självevident och inte i behov av vidare förklaringar. Oavsett om det ska ses som ett antagande eller som en premiss så undkommer inte BonJour invändningen om att det faktiskt rör sig om ett påstående som har mer än bara psykologiska implikationer. Det är en idé som möjliggör koherentistiskt rättfärdigande.

Dessutom så instämmer jag i Michael Williams (134-35) resonemang om att definitionen av vad ett koherent system är måste vara något som definieras utanför systemet, utan att hänvisa till de satser som redan formulerats, för att kunna göra skillnad på mer eller mindre koherentistiska system. För om definitionen av koherens finns i systemet, är inte även den öppet för revision? Även här smyger BonJour in en fundamentistisk uppfattning. Det som slår mig är att BonJour och andra koherentister gärna argumenterar på ett fundamentistiskt sätt för koherentismen. De stipulerar ett par definitioner och axiom, och härleder sedan sin teori utifrån dessa axiom. Men det verkar som om de hela tiden vill hålla rättfärdigandet för sin teori utanför själva teorins innehåll, vilket i slutändan blir väldigt problematiskt.

De problem som BonJour våndas över som han tar upp i den sista delen av uppsatsen kan i viss mån besvaras om han skulle ha tagit steget fullt ut till den fundamentistiska hållningen. De tre standardinvändningarna han tar upp har nämligen alla att göra med samma problem hos koherentismen: den undflyende karaktären hos ett system som inte är förankrat i verkligheten.

Den första invändningen berör möjligheten till alternativa koherenta system. Men denna invändning kan ju delvis bemötas om man accepterar möjligheten till att Koherenskriteriet (hur det än ser ut) består i logiska förhållanden som är självevidenta, och att Kriteriet är sådant att den utesluter möjligheten till koherenta system som skiljer sig från det vi har.

Den andra invändningen består i att om en yttre verklighet med sakförhållanden och fakta existerar, hur kan då ett system som inte nödvändigtvis alls behöver befatta sig med verkligheten fortfarande vara rättfärdigat? Bonjour tycks ha en stark övertygelse, som jag delar, att en riktig teori om rättfärdigande måste få någon slags ”input” från verkligheten. Även om det är en utmaning för fundamentisten att förklara hur detta kan vara
möjligt så tycks han ha redskapen för att kunna åta sig problemet, något som koherentisten helt verkar sakna.

Den tredje och mest fundamentala invändningen, att en koherentistisk teori om rättfärdigande också tycks tvinga koherentisten att anta en koherentistisk teori om sanning, är den som pekar tydligast i riktningen mot fundamentismen. Man kan tydligt utläsa av Bonjours svar att han egentligen vantrivs i sin förklädnad. Han vill inte ha den koherentistiska sanningsteorin, han vill kunna säga att sanning är något objektivt och reellt, och för att kunna göra det på ett meningsfullt sätt ser jag inga andra alternativ för honom än att komma ut som den fundamentist han egentligen är.

Alla sidor hänvisar till:

EPISTEMOLOGY: The Big Questions (Ed.) Linda Martin Alcoff, Blackwell Publishing 1998

Publicerad tisdag, november 21st, 2006 i filosofi.

Vad tycker du?