Civil olydnad

Den senaste veckans aktivism från politiker på högerkanten aktualiserar frågan om när man har rätt att bryta mot lagen. När man diskuterar dessa frågor är det viktigt att akta sig för att göra misstaget att blanda ihop begreppen. Det är en skillnad på att ha rätt att göra något och på att det är rätt att göra något. Skillnaden är följande: jag har rätt till att publicera en nedsättande bild på en viss profet, för den handlingen skyddas av min (förmodade) naturgivna rätt att yttra mig fritt. Däremot är det förmodligen så att det vore fel av mig att göra detta, därför att det kränker en grupp människor för att göra en poäng som hade kunnat göras på ett annat sätt. Likväl, i kraft av att det var min rätt att göra det, så var det var och ens plikt att avstå från att hindra mig.

Så, givet denna definition, har vi någonsin rätt att bryta mot lagen? Svaret måste då bli att närhelst en lag förbjuder oss att göra något som det ligger i vår rätt att göra, så är denna lag en felaktig och dålig lag, som vi inte är skyldiga någon som helst respekt eller åtlydnad. Om vi väljer att lyda lagen, bör vi då istället åberopa andra skäl, såsom att åtlydnaden av lagen ökar den allmänna nyttan i något avseende. Närhelst jag behagar har jag därmed rätt att bryta mot lagen, och jag har en plikt att avstå från att hindra andra från att göra detsamma. Ett exempel på en sådan orättfärdig lag är den som förbjuder oss att tala nedsättande eller kränkande om etniska, sexuella och religiösa minoriteter. Det är en lag som förbjuder ventilerandet av en åsikt som en åsiktsminoritet omfattar, och kränker därmed rätten till att i tal och skrift yttra sig fritt.

Den som begår civil olydnad genom att begå detta brott, är i sin fulla rätt, även om jag i de flesta fall skulle fördöma det omoraliska i att fälla kränkande eller nedsättande omdömen om etniska minoriteter.

Har då ministrarna rätt att avstå från att betala sin tv-avgift? Givet den snäva men starka definitionen av rättigheter som jag hittills förespråkat är det uppenbart att de inte har någon som helst rätt att göra detta. Handlingen, att aktivt vägra att betala för en tjänst man konsumerar är inte en handling som någon vettig människa kan vilja blev upphöjd till en rättighet.

Om civil olydnad, till skillnad från vanliga lagöverträdelser, definieras som handlingar som är olagliga, men som man är berättigad att utföra, så är ministrarnas handlingar inte civil olydnad. De är simpla brott.

Med detta sagt vill jag påpeka att jag inte anser att det aldrig är påbjudet att bryta mot en lag, trots att man inte har rätt till det. Det tydligaste exemplet på en sådan lagöverträdelse, som är moraliskt påbjuden, men inte skyddad av rättigheter, är den att gömma en person som riskerar att utvisas till ett land där han eller hon kan torteras eller utsättas för annan omänsklig behandling. I detta fall är det uppenbart att det inte rör sig om en naturlig rättighet att gömma flyktingar, men likväl är det en handling som är god enligt varje rimlig moralfilosofisk uppfattning.

Helt klart är de före detta ministrarnas handlingar inte av denna sort.

Publicerad måndag, oktober 16th, 2006 i Allmänt, filosofi.

Vad tycker du?