Brottsbekämpning och ny teknik

Problemen med den nya brottsbekämpningstekniken kan sammanfattas som följande:

(1) Hur väger man samhällets nytta mot inskränkningar i vår integritet?

(2) Befinner vi oss på ett sluttande plan vad gäller användandet av den nya tekniken?

Om vi börjar med att diskutera den andra frågan verkar det som om svaret är ja. I England, som ligger före oss i utvecklingen på den här fronten har det skett en tydlig förskjutning vad gäller acceptansen för DNA-registrering och andra integritetskränkande tester. Från bara ha registrerat grövre brottslingar (som det ser ut i Sverige idag) till att ha registrerat dömda brottslingar, registrerar man idag alla som blivit gripna.

Det är förvisso bra att man griper våldtäktmän och narkotikabrottslingar, men kan man fråga sig, vad är nästa steg? Kanske ska vi börja testa alla unga män och kvinnor som gör lumpen. Och alla asylsökande. Och slutligen, av rena rättviseskäl, skulle alla personer kunna finnas med på ett stort statligt register. Vi är ju alla trots allt potentiella förbrytare.

Men är detta så farligt? Det kanske är det som behövs för att nå visionen om ett tryggt, totalt brottsfritt samhälle. Potentiella brottslingar skulle dra sig för att begå brott. Även sådana brott där risken är liten att lämna biologiska spår skulle upplevas som svårare att komma undan med. Bara känslan av att man lämnar ”osynliga” spår efter sig vad man än gör, var man än är skulle avskräcka de flesta. Men då infinner sig problemet i fråga (1) Är det värt det?

Många av oss finner det olustigt och kränkande att någon ”rotar” i ens kropp efter informations som där finns dold. Jag upplever det som, och jag tror att det är en känsla jag delar med många, att man ger bort en del av sig själv, att nyckeln till ens väsen finns i det där lilla hårstrët. Kanske är det irrationellt att tänka så. Kanske är det bara vår aversion mot det nya och okända. Faktum kvarstår: att tvinga någon att göra något mot sin vilja, något den här personen upplever som kränkande och som dessutom kan användas mot den personen, är de facto en kränkning.

Så frågan är om vi har en okränkbar rätt till personlig integritet som bör respekteras till varje pris. Detta är problemets kärna, och det är här som frågan måste tas till en annan abstraktionsnivå. För vad innebär det egentligen att ha en okränkbar rättighet? Innebär det att inga vinster för samhället, oavsett hur stora de kan vara får göras på bekostnad av ens ringa obehag? Det verkar orimligt.

Om vi kan helt eliminera vissa brott från vårt samhälle skulle många av oss uppleva en oerhörd lättnad. Mycket av den rädsla som många av oss bär på när vi går hem en sen kväll skulle vi kunna slippa. Är inte denna rädsla en kränkning, ett misslyckande från samhällets sida att skydda sina svagaste medborgare? Om vetenskapsmännens löften om den nytta som den nya tekniken stämmer anser jag att vi borde ta och tänka efter om inte den kränkningen att lämna ifrån sig en del av oss själva i själva verket är lätt att bära i ett samhälle där vi inte längre behöver vara rädda.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga följande om problem och möjligheter med de drogtester som du nämner:

(1) Vi befinner oss på ett sluttnade plan, alltså om vi accepterar dagens nya tester måste vi vara beredda på att i framtiden acceptera långt värre ingrepp i vår integritet.
(2) Dessa ingrepp vägs upp i viss mån av den nytta som samhället uppnår av effektivare brottsbekämpning.
(3) Huruvida vi bör acceptera dessa ingrepp beror på om vi bedömer att de ingrepp som de i framtiden kan leda till, enligt en rimlig uppskattning, vägs upp av fördelarna i form av mer trygghet, effektivitet, rättsäkerhet osv.

Publicerad torsdag, juli 27th, 2006 i Allmänt.

Vad tycker du?