Platon och kritiken av demokratin

Att den utopi som Platon målar upp i Staten är totalitär är inget kontroversiellt påstående. Platon uttrycker explicit att demokrati inte är ett gott statsskick och de förslag han för fram har drag som vi känner igen från många av historiens diktaturer. Men innan vi ger oss i kast med kritik av detta kontroversiella förslag, låt oss först sammanfatta de viktigare delarna av Platons politiska ställningstaganden:

(a)    Rättvisa har ett egenvärde. Vad som är intressant med Platons användning av ordet rättvisa är att inte liknar det minsta vår vardagliga användning av ordet. Med ”rättvisa” syftar Platon istället på en harmoni i helheten mellan dess delar. Platon föreställer sig att människans själ har tre delar: förnuftet, modet och begären. Dessa delar motsvaras i Platons stat av tre samhällsklasser: Väktarna (filosofer), krigarna och hantverkarna. En person är rättrådig om han styrs av sitt förnuft och inte av sina begär. På ett analogt sätt är en stat rättrådig om den styrs av de förnuftiga i staten och inte av dem som i sin tur styrs av sina begär, det vill säga: staten bör styras av filosoferna och inte hantverkarna (folket).

(b)   Lycka är ett mål som staten bör sträva efter för sina och endast sina medborgares skull. Ingenstans i Staten, så vitt jag förmår att uttolka, finns antydningar om att staten skulle ha den ontologiska statusen att den skulle utgöras av något annat än dess medborgare.

(c)    Alla människors välbefinnande är viktigare än enskilda individers eller klassers välbefinnande.

(d)   Staten bör alltså i enlighet med (a) och för att effektivast förverkliga (b) och (c) styras av en noga utvald elit.

Följande är hans argument för sin politiska vision:

(a) Argumentet om arbetsdelning.

 

Platon inleder skildringen av sin idealstat genom att berätta en fiktiv historia om de människor som slår sig samman och bildar den första staten. Dessa människor finner att de har olika egenskaper, att de är olika bra på att producera diverse nyttigheter. Därför inser de att specialisering leder till att de alla får mer nyttigheter i form av varor och tjänster än om de arbetat på egen hand. Vävaren kan koncentrera sig på sitt yrke, bonden på sitt yrke osv. (370a-c) Vilka ska då styra staten? Platon frågar sig retoriskt om politik är något så enkelt och oviktigt att det inte kräver specialisering. Nej, svarar han på sin fråga. De som styr staten kan inte även vara bagare, bönder och brandmän. De måste vara proffspolitiker.

 

En möjlig invändning är att de politiker som sitter på viktigare positioner i samhället faktiskt är professionella politiker i avseendet att de jobbar heltid med politik. Däremot är de inte utbildade till politiker, något som Platon uttryckligen menar är nödvändigt för den kompetens han efterfrågar hos politiker. Detta leder oss till nästa argument.

 

(b) Argumentet om behovet av teknisk kompetens

Samhället är komplicerat, tekniskt och svåröverblickbart. Betänk hur ett förslag till en förändring i trafikreglerna som till exempel trängselskatten i Stockholm kan omfatta en näst intill obegränsad mängd information om olika samhällsekonomiska, säkerhetsmässiga, trafikpolitiska och miljömässiga aspekter som förslaget aktualiserar. Att överhuvudtaget förvänta sig att folk i allmänhet ska vara insatta i denna ändå relativt begränsade frågas alla tekniska detaljer på ett sätt som vi anser är nödvändigt för att kunna fatta ett klokt och på fakta baserat beslut är att ha en orealistisk förväntning på människors tid och förmåga att sätta sig in i problemet. Att kräva av de enskilda medborgarna att de ska sätta sig in i de komplicerade frågor som politik handlar om är att inte bara att kräva det omöjliga, menade Platon; (494a-b) det bäddar också för att retoriker och ”folksmickrare” manipulerar opinionen till felaktiga beslut. Okunskap leder till kortsiktiga och oförnuftiga beslut som äventyrar statens välfärd och säkerhet.

 

En möjlig invändning mot detta argument är att det knappast saknas högst kunniga tjänstemän i en modern demokrati som bereder frågor och utarbetar kloka förslag som de folkvalda därefter kan ta ställning till. Problemet med denna invändning är att dessa folkvalda alltid måste förhålla sig till en föga upplyst folkopinion, oavsett det kloka i tjänstemännens förslag.

 

(c) Argumentet om risken för tyranni

Platon menar att demokratins leder i tyranni på följande sätt: En föga upplyst folkmassa tvingar bort förnuftiga ledare när dessa fattar impopulära beslut. Istället dyker allehanda retoriker upp som lockar folket med vackra ord eller hotar dem med enkla debattknep. Dessa maktlystna politiker spelar på folkets lägre känslor, såsom rädsla, hat eller girighet. Det hela resulterar i att politikerna, som aldrig velat ha makten för statens bästa utan endast för sitt egenintresse, slutligen avskaffar den demokrati som burit fram dem till makten. För att rikta bort uppmärksamheten från sina politiska misslyckanden missbrukar de sina nya befogenheter till att starta krig och förföljelse av minoriteter. (564a-c; 565d-567a) Här ser vi hur Platons profetior med obehaglig precision närmar sig förverkliganden i våra västerländska demokratier, där populistiska partier med tydliga hatbudskap utmanar det politiska etablissemanget. Detta argument bör vi här dock inte fästa så mycket vikt vid, då det vilar på rent empiriska premisser.

Demokratens svar[1] 

 

(a) Argumentet om arbetsdelning är vilseledande

I en representativ demokrati är det knappast ett problem att vara en arbetare och samtidigt vara med och bestämma om vem som ska bestämma. Hur det än kan ha sett ut på Platons tid, så kan en modern medborgare i Sverige rösta var fjärde år och samtidigt sköta sitt yrke alldeles utmärkt. Det är just detta som är ett av argumenten
för att vi ska ha representativ demokrati. Meningen är att politiker ska sköta styrandet mellan valen. Men det innebär inte att vi bör frånta folket rösträtten som Platon föreslår.

 

Ett bemötande av detta svar leder oss till nästa kritiska invändning mot demokratin. Hur mycket bör de röstberättigade kunna för att få vara röstberättigade? Räcker det ha en ungefärlig aning om partiernas ideologier och politiska program? Kan det erfordras att de har mer detaljerade kunskaper om partiernas ställningstagande i sakfrågor och konsekvenserna av dessa ställningstaganden? Är det rimligt att en normal person ska bli införstådd i detta? Det är svåra problem att lösa för demokratin, problem som förvärras i samma mån som samhället blir allt mer tekniskt och svåröverskådligt.

 

(b) Folkets tekniska kompetens är tillräcklig

Om vi antar att varje vuxen, myndig person vet vad som ligger i hans eller hennes intresse, som det är rimligt att anta, bör vi också sluta oss till att dessa människor också vet vad som ligger i var och ens intressen. Låt oss anta att jag vet att jag vet att det ligger i mitt intresse att ha en grundläggande trygghet i form av en allmän sjukförsäkring. Då kan jag, om jag erkänner likheter mellan mig och andra medborgare inse att var och en som befinner sig i en liknande situation har samma intressen med avseende på grundläggande trygghetsnät. Den enda kompetens som erfordras hos folket i en demokrati är att just känna till sina intressen, eftersom det medför en kunskap om var och ens intressen.

 

Jag tror att det här är ett svagt argument. För det första är det lika rimligt att anta att de flesta faktiskt inte vet vad som ligger i hans eller hennes intressen, såvida man inte definierar en persons intresse som det en person faktiskt vill. Då blir det förstås trivialt sant eftersom personer nästan alltid vet bäst vad de själva vill.[2] Men så kan det ju inte förhålla sig. Att många röker även om de vet att det inte ligger i deras intresse eller att många är feta på ett sätt som allvarligt hotar deras hälsa är indikationer på att folk inte alls alltid vet vad som är bäst för dem. Och det är förenligt med att tänka att dessa personer inte är efterblivna, utan att de helt enkelt är illa upplysta eller, kanske främst, viljesvaga.

 

Det finns också en annan invändning mot det här argumentet. Det finns en skillnad mellan var och ens intressen och allas intressen. Det ligger i var och ens intresse att inte behöva betala trängselskatt, (givet att var och en kör bil till jobbet) för det ökar kostnaderna för varje enskild trafikant. Samtidigt ligger det i allas intresse att ha en fungerande trafik, något som på sikt är väldigt problematiskt när man har en begränsad resurs (utrymmet på infarterna vissa tider på dygnet) som inte är prissatt. Det är en sak att ha kunskap om var och ens intressen, det är betydligt svårare att ha kunskap om allas intressen på ett analogt sätt. [3]

 

[1] Den demokrat jag syftar på är framförallt Robert A Dahl i ”Demokratin och dess antagonister”, kapitel 4 & 7

[2] Jag skriver nästan eftersom vi får kunskap om våra preferenser a posteriori. Om jag aldrig druckit te eller smakat på socker i mitt liv kan jag omöjligen veta om teet är gott med socker till. Om jag drabbades av en minnesförlust skulle kanske mina vänner veta bättre vad jag gillar än vad jag själv gör.

[3] Våra preferenser (som inte har en obetydlig roll i bestämmandet av vad som ligger i vårt intresse) formas inifrån, i våra hjärnor. Därför har en person i viss mån en auktoritet vad gäller hans privata intressen. Ett kollektivs preferenser fungerar inte på samma sätt. Det finns, så vitt jag vet, ingen ”folksjäl” som genererar preferenser på ett personanalogt sätt.

NOT: Detta är ett utdrag från min C-uppsats. Om någon vill läsa hela uppsatsen, så mailar jag den gärna. 

Publicerad fredag, december 2nd, 2005 i Allmänt.

5 kommentarer

  1. Daniel skriver:

    Hej, jag tycker att detta verkar ytterst intressant och inspirerande, och med tanke på att jag för tillfället håller på med just Platon och ”Staten” så skulle jag gärna vilja få läsa din uppsats.

  2. Daniel skriver:

    hej! Verkligen intressant läsning! jag går en kurs i filosofi där jag ska skriva en dialog mellan platon och en som är för demokrati. Skulle vara tacksam om du kunde skicka mig din uppsats. MVH

  3. Tarqwin skriver:

    Bra genomgång!

    ”väldigt problematiskt när man har en begränsad resurs (utrymmet på infarterna vissa tider på dygnet) som inte är prissatt.”

    Problemet med detta är att prissätta den begränsade resursen inte leder till att den blir mer tillgänglig, utan leder endast till att Staten får in mer pengar. Visst, ett fåtal som vill undvika skatten kanske avstår från att åka in till stan ett fåtal gånger, men de flesta betalar bara den extra skatten och tar bilen som vanligt. Således leder beskattningen inte till att infarterna till stan blir mer tillgängliga. Och att man betalar en extra ”miljöskatt” leder ju inte till en bättre miljö, vilket ju var antagandet om den allmänna intresset.

  4. Carin skriver:

    Hej!

    Jätteintressant och bra skrivet! Jag läser en kurs i filosofi just nu och vi diskuterar Planton just nu. Det skulle vara jättekul att få läsa din uppsats om det är möjligt?

Vad tycker du?