100 % arvsskatt- en fråga om rättvisa

De borgerliga revolutionerna var i mångt och mycket en revolt mot den tidens orättfärdiga privilegiesamhälle. Adeln hade mängder av privilegier som stack i ögonen på borgerskapet och bönderna. Liberalismens protester mot att man skulle födas in i en klass var därför grundade i en rådande och mycket påtaglig orättvisa.

De liberala reformisterna menade att endast var och ens arbete, ansträngningar och snille skulle avgöra om man lyckades eller misslyckades i livet. Ingen skulle belönas av att han eller hon fötts med rätt efternamn. Tanken var att ambition skulle göra envar som hade envisheten till sin egen lyckas smed, inte ren tur.

Därför kan det tyckas märkligt att en av den svenska liberala traditionens starkaste förvaltare, Socialdemokratiska Arbetarpartiet, avskaffat den lilla arvsskatten som fanns kvar.

Den etiska principen bakom arvsskatten är att var och en ska födas lika in i samhället. Ingen ska kunna luta sig tillbaka på sina föräldrars miljoner i trygg visshet om att aldrig behöva lyfta ett finger. 

Självklart är det så att detta inte skulle avskaffa de orättfärdiga skillnaderna mellan människor i vårt land. Vissa skulle fortfarande få en segelbåt och andra skulle få  ett Happy Meal i 12-årspresent. Vi skulle fortfarande leva i ett ojämlikt samhälle.

Men detta är något som Socialdemokratin länge har med hjälp av det svenska välfärdssamhället lyckats i viss mån utrota. Att undersköterskor och överläkare föder barn på samma avdelning på förlossningsvården talar sitt tydliga språk. Att högskolor är öppna för arbetarklassens barn och att sjukvården håller en hög och jämn kvalité, oavsett hur mycket pengar man har är tecken på att vårt samhälle ändå vilar på en rättvis värdegrund där förvisso mycket finns kvar att förbättra, men där den liberala jämlikhetsprincipen förblivit stark.

Att avskaffa arvsrätten skulle vara ett steg i enlighet med denna princip.

Rent praktiskt skulle det kunna gå till så att änkor och änklingar skulle fortsätta kunna ärva av sina avlidna respektive, men att detta inte skulle ske vid ett generationsskifte eller till syskon. 

Barn skulle få företräde att köpa sina föräldrars hus till marknadspriset, men inte få några ekonomiska subventioner för att de råkar vara barn till rika personer. Om de inte vill eller kan köpa sina föräldrars egendom så bör denna auktioneras ut.

Givetvis skulle vi bli tvungna att återinföra gåvoskatten, förmodligen till en högre nivå än den var innan den avskaffades.

Samtidigt skulle det vara nödvändigt att göra det svårare att flytta sina pengar till utlandet, att det finns kryphål i en lag är inget argument för att avskaffa den, snarare ett argument för att täppa till kryphålen.

Med pengarna som staten skulle få in skulle man kunna inrätta en fond för barn där alla barn får en viss mängd pengar i ett särskilt barnbidrag som automatiskt placeras på ett konto som inte får röras förrän efter att barnet fyllt 18. Detta skulle gynna de som utan egen förskyllan är fattigast på bekostnad av de som utan förtjänst är rikast.

Detta skulle vara en klassiskt liberal rättvisereform.

Publicerad lördag, september 17th, 2005 i Allmänt.

2 kommentarer

  1. Robert skriver:

    Ren och skär kommunism är vad ovanstående artikel är.
    Det är nu 2000-talet och inte 1800-talet, numera behöver man inget namn för att komma fram i livet.
    Har inget med liberalism att göra i ovanstående artikel.
    Avundsjuka kanske?
    Du är själv ansvarig för ditt liv och för vad du gör med det, ingen annan.

  2. Viktor skriver:

    Det är inte självklart om samhället ska struktureras marxistiskt eller liberalistiskt. Personer som föredrar liberalism bör se individer som olika värda. En själv är värd mest, sedan kommer familjen, efter det umgängeskretsen och så fortsätter det neråt så tills man kommer till människor man inte känner alls och de är inte värda någonting. Jag tycker att detta är i sin ordning med tanke på att frihet och kapitalism är a och o i en liberalistisk värld. Visserligen går det att kombinera liberalism med marxism, men jag tänker nu så svart på vitt jag bara kan. En person som föredrar marxism bör då tycka att människor är lika värda. Jag tycker det vore rimligt med tanke på att socialism och auktoritet är a och o i marxism.
    Jag tycker därför att en intressant diskussion skulle vara att prata om vilka av dessa två världsbilder på hur mycket människor är värda man själv ska ha. På grund av att ens politiska åsikter förmodligen baseras på människosynen. Varför skulle man inte ha 100% arvsskatt? Vad man tycker här kommer ju att baseras på människosynen. Om jag tycker att mina barn eller mina vänner är mer värda än en godtycklig människa så borde jag ju få bestämma vem som ska få pengarna. Vidare, ska man få vara rik? Det spelar även här roll om vilken människosyn man har. Om jag tycker att jag själv är mer värd än vad andra är, då vill jag nog ha möjligheterna öppna att få jobba till mig pengar som andra kanske inte kan.

Vad tycker du?