Om hämnd och vanmakt

Cordelia Edvardson skrev en mycket tankeväckande kolumn i gårdagens (1/9) Svenska Dagbladet där hon resonerar kring hämndlystnad, denna lusta som är så djupt mänsklig och som lämnat sitt blodiga avtryck över hela vår historia. 

Märkligt nog försvarar Edvarson rätten till att vara hämndlysten. Hon menar att den är ett sätt att säga nej till förnedring, att inte böja sig och att inte vara någon annans golvmatta. Jag tror att det är nödvändigt här med ytterligare en distinktion för att vi ska förstå hämndens karaktär och varför den är så problematisk. 

Enligt Friedrich Nietzsche i ”Till moralens genealogi” finns det två olika typer av personer med var sin moral: å ena sidan den aktiva, med en moral präglad av handling snarare än eftertanke och å andra sidan den passiva, vars handlingar förlamas av antingen svaghet, vanmakt eller feghet.

Den aktiva personlighetstypen, som enligt Nietzsche är den som är ädlast till sin natur, svarar varje oförrätt med omedelbar vedergällning, ofta utan hänsyn till konsekvenser och utan rimlig värdering mellan den andres smärta och den egna oförrätten. Det är denne som proklamerar att ”för en av mina systrar som dör ska tio av hennes systrar dö”, nämligen för att andras smärta inte förmår att i lika hög grad beröra henne. Denna moraliska agent är lika snar till förlåtelse efter att hon låtit sin vrede ebba ut som hon är snar till hämnd. I motsats till den passiva personlighetstypen kan hon inte hata, inte heller förgiftas till ondska av sin hämndlystnad. Tvärtom hon älskar och högaktar sin fiende, och vaktar svartsjuk över denne.

Den passiva personlighetstypen är tvärtom: fångad i en vanmaktens passivitet inför oförätter fylls hon av ett avgrundshat som i fantasin når nivåer av mörker och ondska som hon aldrig tidigare föreställt sig. Med näven knuten i fickan säger hon sig att det enda hon har kvar är sin lystnad efter hämnd och inte ens hämnden är nog för denna agent. För henne finns inget slut på lidandet eller på hatet; varför skall då någon annan någonsin finna förlåtelse, ens i döden, för sina synder?

Vilken av dessa är att föredra? Den som inte vet att tygla sin vrede, eller den som låter sitt vanmäktiga hat förgifta sitt inre? Ärligt talat så vet jag inte. Men att man kan förneka sitt hat och vrede inför en personlig oförätt tror jag inte.

Publicerad fredag, september 2nd, 2005 i Allmänt.

Vad tycker du?