Intellektuell integritet efterlyses

Att kräva intellektuell integritet av en politiker är kanske för mycket begärt, men att kräva sådan av en kolumnist i Sveriges största morgontidning är definitivt ett minimikrav.

Därför var min besvikelse stor när jag återigen läste en av Per Ahlmarks osakliga kolumner. Denna gång (13/8) handlar det om en bok om Mao Tze-Tung skriven av Jung Chang och John Halliday; ”Mao: the unknown history”.

Ahlmark beskriver boken som ”nya seklets hittills viktigaste verk” och att författarna ”krossar myter” om Mao. Ingen kritik riktas mot författarna eller mot deras källor. Snarare pekar Ahlmark på att ”157 av bokens 814 sidor rymmer noter, källor, litteraturlistor och redovisning av nyttjade arkiv och de hundratals personer som har intervjuats”. Detta ska ge en trovärdighetens gloria kring verket.

Sanningen är att man inte behöver leta länge på nätet för att hitta en bild som motsäger Ahlmarks okritiska förmedling av ett historierevisionistiskt verk.

Frank McLynn är historiker och forskare på Goldsmiths College på London University. Han har skrivit flera historiska biografier om bland andra Napoleon och Carl Gustav Jung. I en recension av Chang & Hallidays bok i den amerikanska tidningen ”The Independent” skriver han bland annat att:

”this attempt at a "groundbreaking biography" will be deeply problematical.” och att 

”… a good biography /…/ of a towering political figure cannot be written from a stance of pure hatred”. han menar också att: 

”The problem with this book is that it is an 800-page polemic…”

Vidare så skriver han att 

”There is a lot of bad history in all senses in this volume” och angående källornas trovärdighet: 

”And who is their historical source for the Chinese "human waves"? Michael Caine. Come again? Yes, I do mean that Michael Caine, the movie actor, whose personal memories of the Korean War are given the status of holy writ.” och vidare att:

”But why bother with the tiresome discipline of historical research when you can make wild assertions buttressed by unknown or suspect oral sources that are (in the authors’ recurrent mantra) "little known today". Maybe that is their gloss on Caine’s "not a lot of people know that"

Mc Lynn avslutar med att sammanfatta sin åsikt av verket med att säga: 

”this book has a certain entertainment value. But it is neither serious history nor serious biography”.

Dessvärre är inte Mc Lynn ensam om att diskvalificera ”Mao: The unknown history”: James Heartfield, författere, skribent och föreläsare om ekonomisk historia och politisk teori, menar att:

”Jung Chang and Jon Halliday struggle to explain Mao’s victory in their Unknown Story, because their hostility to their subject forbids any credit whatsoever.” och att:

”Chang and Halliday also misunderstand the defections back and forth between the Kuomintang and the CCP”.

Dessutom skriver han att:

”Seeing how convenient it is to restrict the blame for China’s crippled development to Mao you have to remind yourself that Jung Chang played in ‘Auntie Deng’s’ apartment as a child – that is to say the apartment of the stepmother of Deng Xiaoping, architect of the market reforms after Mao’s death. It might not be officially sanctioned, but Mao: The Unknown Story is parallel to the historical revision that the Chinese leadership is undertaking as part of its opening to capitalism.”

Philp Short, brittisk historiker, journalist och även han författare av en  Mao-biografi uttalar sig som följande om Chang & Halliday i en intervju i ”The Australian”: 

”I fear this is a case of writing history to fit their own views; doing what the Chinese call cutting the feet to fit the shoes.” vidare så säger han att:

"Mao was ruthless and tyrannical enough in real life that there’s no need to reduce him to a cardboard cut-out of Satan. Do we really gain in understanding by denying his complexity, his perversity, his genius and reducing him to a one-dimensional caricature?”.

Det intressanta är inte i sammanhanget om Mao var ett monster eller ej, det är något både Ahlmark och jag är överenns om med Chang & Halliday; utan på det sätt som Ahlmark lyfter en klart undermålig biografi till skyarna för att den passar hans politiska världsbild. Visserligen saknar Ahlmark en högre akademisk examen i historia, men den långa erfarenhet han har samlat på sig borde ge honom en aning att kolla efter lite nogrannare när de polemiska argumenten staplades på varandra.

Det som också är talande är att om man bedriver forskning eller upplysning kring en fråga eller en person, och ens främsta drivkraft är ilska och hat (oavsett om det är befogat eller ej), något som verkar förena Chang & Halliday och Ahlmark, så blir ens skildring av verkligheten med faktisk nödvändighet förvrängd.

Det kan vara lämpligt att tänka på när man läser hans kolumner i fortsättningen. 

 

läs gärna:

Mc Lynns recension för ”The Independent”: http://enjoyment.independent.co.uk/books/reviews/article224522.ece

James Heartfields essä: 

http://www.spiked-online.com/Articles/0000000CAC41.htm

Artklen i ”The Australian” där Philip Short intervjuvas:

http://www.theaustralian.news.com.au/printpage/0,5942,15601537,00.html

Jämför gärna med Ahlmarks kolumn: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=578&a=449553&previousRenderType=2

Här är Mc Lynns hemsida: http://www.rlf.org.uk/fellowshipscheme/profile.cfm?fellow=65&menu=3

Fakta om den berörda bokens författare:http://en.wikipedia.org/wiki/Jung_Chang

Fakta om James Heartfield: http://en.wikipedia.org/wiki/James_Heartfield

Slutligen lite fakta om Ahlmark: http://sv.wikipedia.org/wiki/Per_Ahlmark

Publicerad måndag, augusti 22nd, 2005 i Allmänt.

Vad tycker du?