Om konsten att slå in vidöppna dörrar med en murbräcka

Var och varannan dag klagas det på kvällstidningarna. Det klagas på att de är skandalösa, att de är perversa, att de ljuger, överdriver och luras med sina sensationella rubriker.

Senast var det Karolina Klüft som i vrede över en smaklös krönika i Expressen meddelade att hon inte längre tänkte vara reklampelare för en sådan dålig produkt. Problemet är att det är just dessa tidningar som alla älskar att hata som säljer bäst. Aftonbladet är Sveriges största dagstidning vad gäller läsare och tillsammans med Expressen och skvallerpressens veckotidningar samlar de en enorm publik. Detta såväl i Sverige som i andra västerländska demokratier.

Alltså så finns det en dubbelhet i den massiva kritik som riktas mot kvällspressen. Å ena sidan vill många högljutt proklamera sin avsmak inför löpsedlarnas psykologi, å andra sidan så njuter åtskilliga miljoner svenskar i mer eller mindre skambelagt frosseri av pikanta skildringar av diverse ämnen. 

Denna dubbelmoral visar inget annat än att man vet att det är en dålig sida man ger efter när man låter sig lockas av de feta, svarta rubrikerna, men att man samtidigt inte avser att visa behärskning och ansvar inför sina handlingar; liksom en fet människa kastar sig över en av kalorier mättad måltid i vetskap att hon genom sin svaghet åsamkar sig själv och samhället en skada.

Samtidigt finns det inom gruppen konsumenter av kvällspressen en, tror jag, mindre grupp människor som inte finner sin konsumtion av dessa medier problematisk på något sätt. Dessa människor, enkla och primitiva, förtjänar inte den klander de får utstå för sina bisarra preferenser. De är likt okunniga barn, oförmögna att läsa långa texter och förstå intrikata resonemang. Få klandrar barn för deras banala och naiva smak vad gäller konsumtion av olika sorters kulturella produkter. Av samma anledning bör vi inte klandra de läsare som frossar i kvällstidningarnas förenklingar och många bilder. De gör det inte av slapphet eller brist på ansvar. De gör det av ren oförmåga.

Av denna anledning är min förvåning stor när kultureliten förfäras över folkets låga smak. Trodde de att alla var lika? Att alla uppskattar saker som de uppskattar? Att folket skulle, om de gavs möjlighet och tillfälle, överge sina vanor för elitens? Den som på allvar hyser denna åsikt visar, menar jag, inte bara en djup oförståelse för sin omvärld, utan också en självgod naivitet som är förbluffande i sin förmåga att bortse från det uppenbara: att folkets ointresse för finkultur är genuint.

Publicerad tisdag, augusti 16th, 2005 i Allmänt.

Vad tycker du?