Det öppna samhället och dess fiender

Del 2- Populismen

Vi har sett dem fira segrar på nyheterna, de populistiska partierna på kontinenten. Dansk Folkeparti, som ”förklarar” Danmarks problem med att hänvisa till invandrarna, Nationella fronten i Frankrike, som med höga rop på hårdare straff och fler poliser på gatorna vunnit folkets gillande trots åtskilliga retoriska grodor och andra högerextrema partier som med hat i blicken utmanar de etablerade partierna. Dessa är ett hot mot det öppna samhället som inte kan överskattas.

Utmärkande för ett populistiskt parti är inte rasism eller tillhörighet i den extrema högern, även om dessa är vanligt förekommande. Vilka som bör räknas till populismens fanbärare är de partier och personer som vinner popularitet genom att appellera till våra lägre sidor. Politikern som vinner valet genom att spela på rädsla, hat, förakt, girighet, hämndlystnad och ren vrede är en politiker vars  agenda är en utmaning och ett hot mot våra demokratiska ideal. 

Ett exempel är debatten om hårdare straff för grova våldsbrottslingar. Principen ”öga för öga, tand för tand” hör inte hemma i en humanistisk tradition eller en liberal demokrati. Det finns ännu ingen som på ett plausibelt sätt lyckats förklara varför det är bättre i sig att en människa lider på grund av att den människan har orsakat andra lidande. Trots att mängder av forskning visar på att hårdare straff inte leder till lägre brottslighet vad gäller våldsbrott är det frestande för en politiker att utnyttja folkets blodtörstiga vrede när ett sällsynt grymt och ”mediavänligt” brott skakar landet för att fiska röster. 

Av samma anledningar som populistens budskap går hem i de enkla hemmen säljs kvällstidningarnas lösnummer med hjälp av skandalösa och motbjudande överdrifter av brottsligheten i samhället. Rädsla, girighet, ytlighet, hat, perversion och vrede får gemene man att kasta sig över hårresande exposéer i brutalitet, sex, och svartvita resonemang om ondska och godhet. Tid att förklara, att fördjupa, att utveckla resonemang och nyansera verkligheten kräver tålamod, ansträngning och en viss begåvning. Dessa egenskaper saknas saknas i viss eller i total utsträckning bland de breda folklagren. Därför finns det ett dialektsikt förhållande mellan de folkliga medierna och den populistiske politikern, som försvarar sin politik utifrån den världsbild som produceras i kvällspressen.

Där en tradition av förnuft och förlåtelse förnekar att brottslingens lidande i sig gör världen bättre, ser den folkliga moraluppfattningen lidandet som brottslingar åsamkas som en måttstock för hur väl vårt rättssystem fungerar. Denna diskrepans mellan den folkliga vreden och vår rättssamhälles principer utgör en spänning som demokratins försvarare; politiker, journalister och jurister måste överbrygga och förklara för folket. 

Populismen gör tvärtom. Istället för att minska klyftan mellan den folkliga rättsuppfattningen och rättvisan, så spär de på den så att de politiker som vågar utmana populismen ska framstå som veka elitister som inte ”vågar säga som det är” eller som ”gullar med förbrytare”.

Populismen är kanske det främsta hotet mot ett öppet, tolerant, fritt och rättvist samhälle; kanske därför att det utnyttjar svagheterna hos  det samhälle som det hotar: folkets brutala och primitiva känsla för moral. 

Publicerad tisdag, augusti 16th, 2005 i Allmänt.

Vad tycker du?