Marknaden som fördelare av resurser

Många människor som säger sig vilja ha mer ekonomisk jämlikhet får en reflexartad reaktion när man nämner ordet ”marknad”. Ordet har blivit så förknippat med en otyglad kapitalism utan mänskligt ansikte att det är lätt att glömma det geniala i vad en marknad egentligen är: ett forum för utbyte av tillgångar.

Föreställ er en situation där du och jag båda har en viss mängd pengar, säg hundra kronor. Vi kan välja mellan två varor, ägg eller fisk. Säg att fisk är dyrare än ägg, eftersom det är mer eftertraktat. Vad en marknad gör är att den sätter ett pris på en vara som är anpassat efter vår vilja att betala för den varan. Säg att vi båda föredrar fisk framför ägg, men att du inte kan äta ägg alls. Då kommer du att vilja bjuda mer på fisken än vad jag kommer att vilja. Du kommer att köpa mer fisk än mig samtidigt som om, om jag hade velat så hade jag kunnat bjuda över dig. Jag kommer att kunna använda de pengar som jag inte använde för att köpa extra fisk till att göra något som jag tycker är mer prisvärt.

På detta sätt tar en marknad hänsyn till en mängd saker via sin geniala mekanism: 

1) Att människor är olika och är beredda att betala olika mycket för olika saker. 

2) Att ingen har anledning att vara avundsjuk på någon annan, för om man hade velat vad någon annan har, så hade man kunnat få det.

3)Att personers valfrihet garanterar att jämlikhet råder.

4)Att människor agerar rationellt med hänsyn till sin omgivning.

Det sistnämnda förtjänar ytterligare uppmärksamhet. Om en nyttighet saknar pris, så tenderar vi att överutnyttja den, då vi saknar ofta ett perspektiv som omfattar framtida generationer såväl som effekter av våra handlingar i kombination med stora mängder av andra människors handlingar. För att illustrera detta kan man föreställa sig hur Stockholms gator skulle se ut om man kunde parkera gratis  vart man ville. Det krävs inte mycket fantasi för att inse att det skulle vara kaos. Inga parkeringshus skulle byggas, för ingen skulle vilja betala avgift för att parkera där, för ”man kan ju ändå parkera gratis”. Folk skulle slentrianparkera sina bilar på hårt trafikerade gator i flera dagar. De som skulle behöva parkera sina bilar skulle inte hitta några lediga platser, alla skulle ha det mycket sämre.

Genom att prissätta tiden och platsen man parkerar på enligt marknadsprinciper, det vill säga tillgång och efterfrågan, så kan man generera dels pengar som går till att bygga fler utrymmen att parkera på samt en tillgänglighet som annars hade varit obefintlig.

Liknande argument kan användas för försöket med trafikavgifter in till Stockholms innerstad. Genom att prissätta en kollektiv nyttighet kan en klokare användning av denna gynnas. På samma sätt borde havet, luften och sjöarna prissättas. Den som utsätter dessa gemensamma nyttigheter för påfrestningar eller risker i form av utsläpp bör också betala i förhållande till vad kostnaden skulle bli för att sanera dessa nyttigheter.

Ett exempel på detta är jordbrukets inverkan på övergödda sjöar. Det är orimlig planekonomi av sovjetisk modell att vi skattebetalare ska behöva betala för en förorening som bönderna orsakat. Detta är en förorening som de skulle kunna undvika om de hade ekonomiska incitament att göra det. Vad som sker när staten ställer upp är att de får en subvention som strider mot marknadsprincipen. 

Värt att påpeka att marknaden är ett utmärkt instrument att generera jämlika fördelningar om deltagarna i marknaden utgår från jämlika utgångspunkter. Det innebär att marknadens mekanismer är jämlika i samma utsträckning som resurserna i samhället återspeglar jämlikhetsprincipen.

Publicerad lördag, augusti 6th, 2005 i Allmänt.

Vad tycker du?