Rumsfelds analys grundar sig på felaktiga premisser

 

Donald Rumsfeld, USAs försvarsminister, försvarar den amerikanska strategin vad gäller terrorbekämpning i dagens (1/8) Financial Times. Problemet med hans argumentation är att premisserna är grundade på, istället för expertis och forskning. ren ideologi och möjligtvis också privata intressen med viss koppling till näringslivet.

 

 

Rumsfeld menar bland annat att:

 

1) Det är terrorister, inte koalitionssoldater som dödar civila i Irak.

 

2) Att kriget i Irak inte har någonting med den ökade mängden terroraktivitet i världen.

 

 

Påstående 1 motsägs av ett oberoende institut som har studerat antalet dödade i Irakkriget (http://www.iraqbodycount.net/). Deras slutsatser är att koalitionssoldaterna står för en överväldigande majoritet på antalet dödsfall på civila. Terrorosterna står för, trots att man lätt kan tro motsatsen efter medias bevakning., endast en minoritet av morden.

 

 

Påstående 2 motsägs av ett annat oberoende institut, denna fall det mycket aktade brittiska analysinstitutet Chatham House (http://www.chathamhouse.org.uk/). De menar att det står bortom allt rimligt tvivel att Irakkriget har ökat mängden terror i världen och försvårat de allierades kamp mot terrorn.

 

 

I ljuset av detta kan man fråga sig varför Rumsfeld påstår det uppenbart falska. Saknar han tillgång till dessa uppgifter? Kanppast, men den brännande frågan är om negligerandet av fakta till förmån för fabricerade uppgifter är en medveten och systematisk strategi? Jag har svårt att tro att svaret kan bli annat än ja. USA visste lika mycket som Storbritannien att Saddam Hussein inte hade ”massförstörelsevapen klara att avfyas inom 45 minuter”.

 

 

Så varför denna självbedrägeri? Är den amerikanska regeringen ovillig att ta itu med terrorn? Jag tror att svaret måste bli ja på även denna fråga. Men varför?

 

 

Jag tror att svaret ligger i om vi ser på hur stort hotet från terrorn egentligen är. Terrorn tar långt färre amerikanska liv per år än hustrumisshandel, trafikolyckor, narkotika och organiserad brottslighet. På längre sikt är miljökatastrofer och sjukdomsepidemier långt större risker för den amerikanska allmänheten. Om man ser till de resurser som har plöjts ned i olika åtgärder, militära eller polisiära med avsikt att bekämpa terrorismen, så är det tydligt att det finns ett proportionalitetsproblem. Även detta måste vara känt för den amerikanska regeringen.

 

 

Kan det vara så att en stat, som säger sig vara ”det rättas förkämpe” måste ha en moståndare för att dess existens ska vara berättigad? Kanske. Kan det vara så att ett krig, mot en osynlig, oberäknelig fiende, som slår till när man minst anar det, vars krigare inte skyr döden, vars ideologiska mål inte är ett realistiskt och klart alternativ, vars enda avsikt och medel är kaos och rädsla är det bästa kriget ett land kan föra för att rättfärdiga sin existens och sitt agerande?

 

 

Kriget mot terrorismen är det permanenta kriget, som krävdes av såväl den totalitära staten i ”1984” samt av alla imperier. Det är ett krig som de aldrig kan vinna, men också ett krig som de aldrig riskerar att förlora. Det är det totala kriget som sätter samhället i ett slags permanent undantagstillstånd, med anti-terrorlagar, militär närvaro i hela världen samt bilden av staten som enda skydd för de värnlösa. Kriget enar och sluter leden kring Ledaren. Detta visste såväl Platon som Machiavelli och Hitler. Och det vet Bush också.

Publicerad måndag, augusti 1st, 2005 i Allmänt.

Vad tycker du?