Om den disciplinära maktens praktik

Ellen
Bartky diskuterar i sin bok ”
Femininity and dominion. Studies in the
phenomenology
of
Oppression
” kvinnoförtryckets maktpraktiker. Det förtryck som idag
är det mest omdiskuterade och synliggjorda är det rent ekonomiska förtrycket.
Det är det som är lättast att plocka politiska poänger på och det är det som
alla kraftfullt fördömer. Bartky vänder upp och ned på dessa konventionella
uppfattningar när hon, med all rätt anser jag, lyfter fram det psykologiska
förtrycket av kvinnor i
vårt ”jämställda” samhälle. (sid 23) Att detta förtryck ofta försummas
av liberala filosofer beror på, anser jag, deras problematiska definition av
frihet. Så länge man definierar frihet endast som en frånvaro av externa hinder
mellan en agent och dess mål, så kommer man att göra sig blind för den sorts
interna förtryck som är utmärkande för ett modernt samhälle. 


När Bartky diskuterar det
psykologiska förtrycket drar hon paralleller till Fanons diskussion om svartas
utsatthet för internaliserade fördomar och uppfattningar om mindre värde i
förhållande till de vita förtryckarna. Bartky menar nämligen att samma
mekanismer gäller i förhållandet mellan kvinnor och män, främst i tre centrala
former: 


1. Stereotypiseringar. Kvinnor tillskrivs i
högre grad sådana egenskaper som är utmärkande för icke-autonoma individer,
såsom att de skulle vara styrda av känslor, hormoner och ”kvinnliga infall”.
Detta leder givetvis, i den mån dessa uppfattningar internaliseras, till att
kvinnors faktiska autonomi begränsas, både genom att de inte anser sig vara
kapabla till att fatta egna beslut och genom att de av omgivningen behandlas
med en paternalistisk attityd.


2. Kulturell dominans. Genom att den
kulturella produktionen, det vill säga till exempel litteratur, filosofi,
massmedia och konst, utgår från att maskulina erfarenheter och betraktelsesätt
skulle vara könsmässigt neutrala, får det de kvinnor som vill ta del av dessa
kulturella produkter att känna sig bristfälliga, då kvinnor förmodligen har
svårt att känna igen sig i till exempel Aristoteles beskrivning av en
”storslagen människa”.


3. Sexuell objektifiering. När kvinnor allt oftare
framställs i media som rent sexuella varelser i sådana sammanhang som i vanliga
fall inte har med sex att göra (som yoghurtreklam) blir tendensen att en sådan
objektifiering också blir vanligare i verkligheten. (sid 24-25)
Dessutom räcker det inte att kvinnor ska reduceras till ”ett par läckra brön”,
utan de ska även göras medvetna om sin status som lammkött genom olika ritualer
av förminskning av kvinnors varelser. (Ex: busvisslingar, blickar, närgångna
frågor och allmänt respektlöst kränkande av kvinnors integritet) Här menar
Bartky att det finns en generell tendens till att det är den manliga blicken
som strukturerar upp en social situation. Män tenderar att kännetecknas av att
vara immateriella subjekt som flanerar runt och betraktar sin omgivning, medan
kvinnor måste, genom ovan nämnda ritualer, men också genom en livstids
uppfostran, vara materiella objekt som använder hela sin energi och
perceptionsförmåga på sin kropp. Medvetenheten om sin kropp försvårar kvinnans
medvetenhet om sin omvärld, något som givetvis är ett avgörande hot mot
kvinnors agentskap. (sid 28-29)


Bartky menar att det
finns ytterligare ett problem i det att kvinnor i allt högre grad identifierar
sig med sina kroppar, nämligen det att i bildandet av sin identitet vara
alienerad inför de förfaringssätt, eller verktyg, som man har till hands. Dessa
är följande: 


1. Kulturella. En kvinna som vill producera kultur som
avspeglar hennes erfarenheter måste ha ett reaktivt förhållningssätt gentemot
”manlig” kultur.


2. Sexuella. Hela vår moderna syn på sexualitet kretsar kring
mannens penis, erektion, orgasm. Det är den manliga kroppen och dess behov som
sätter dagordningen i varje sexuell situation. 


3. Fysiska. Kvinnor har en
begränsad sfär som de får röra sig inom. Kvinnor tillåts ta upp mindre plats,
både fysiskt och verbalt. 4. Mentala
. Kvinnors identifierande
med sina kroppar gör det till en nödvändig komponent i byggandet av sin
identitet att se ut på ett specifikt sätt. Således menar Bartky att det innebär
att kvinnor blir alienerade inför produktionen av sina jag, givet det att de
verktyg kvinnor har till sitt förfogande för att skapa sig en identitet är
systematiskt problematiska. (sid 33-36, 51)


Bartky menar även att
projektet att skapa sin kropp, då det är ett viktigt steg i kvinnors
identitetsskapande är en
”set-up” som genom att den
systematiskt misslyckas skapar en diffus känsla av skam hos kvinnor. Denna
känsla tar sig uttryck i ständiga ritualer av självförminskning och
undergivenhet hos kvinnor, som kombinerat med ett en kropp som producerats med
sin underkastelse skriven i sig visar på ett oerhört tydligt sätt vem som är
herre och vem som är slav. (sid: 81)
  


Låt oss börja med Bartkys teori om hur kroppar produceras i
moderna samhällen. Bartky hämtar inspiration från Foucaults maktanalys. Vårt
moderna samhälles maktrelationer kännetecknas av frånvaron av en suverän tyrann
som dominerar, enligt Foucault. Istället är det individen själv som står för
disciplinerandet av sin egen kropp genom självövervakning. Den moderna statens
institutioner producerar en viss sorts attityder gentemot våra kroppar som vi
internaliserar i detalj. Kontroll och maktutövning över individer, som i en
utsträckning som förr var omöjlig, har idag blivit en verklighet. Individen är
sin egen perfekta polis. Bartky menar att kvinnors kroppar produceras med
kvinnan själv som själövervakande subjekt, men det innebär inte att kvinnan är
fri att producera den kropp hon anser är ett uttryck för hennes identitet, nej
hon skall läsa mängder av ”skönhetstips” från veckomagasinen som erbjuder en
mycket rigid ram att förhålla sig till. Denna ram måste anspela på kvinnans
underlägsenhet. Produktionen av en kvinnans kropp måste avspegla hennes roll
och plats som underordnad i samhället. Detta tar sig uttryck i följande former: 


1. Kroppens form. Detta ska förstås bokstavligt. Det finns en given form
som kvinnor ska böja, tänja, pumpa och skära sina kroppar för att passa in i.
Den formen är inte en mogen, erfaren kvinnas, utan idealet är en tonårings
kropp, som saknar all auktoritet, suveränitet och framförallt allt som vi
associerar med förmåga till agentskap. Man kan fråga sig vilka perspektiv
konstituerar skillnaden i skönhetsnormer mellan Öst och Väst? Där vår sinnebild
av skönhet är en kvinna som ser ut som ett barn med slank midja, små bröst och
smala höfter har man i andra länder och kulturer ett betydligt sundare och mer
realistiskt skönhetsideal. Vad blir resultaten av att en kultur definierar ett
”normalt” utseende efter det som faktiskt är onormalt, nämligen en barnkropp
hos vuxna kvinnor, om inte stora problem i en stor del av befolkningens
självbild? (sid 66-67) 


2. Kroppens rörelser. En kvinna ska inte ta
plats, ska inte ha hög röst, ska inte stirra en man i ögonen, ska inte med sina
gester och sitt kroppsspråk visa att hon har en maktposition. Bartky drar en
parallell till hur en manlig sekreterare förhåller sig till sin chef genom en
stel, upprätt ställning, medan chefen vräker bekvämt ut sig på sin stol. (sid 68) 


3. Kroppens utsmyckade yta. Kvinnor förväntas bry
sig om sitt utseende i alla situationer. Skönhetsindustrin omsätter oerhörda
summor på att få kvinnor att känna sig otillräckliga, på att få dem att känna
att om dem bara köper den här krämen så kommer allt att lösa sig. Men detta är
en bluff: idealen är utformade så att man aldrig kan bli nöjd, det finns alltid
det där lilla fettet som man ska träna bort eller de där rynkorna som måste
behandlas med ansiktsmasker. Bartky menar att denna ständiga känsla av att inte
räcka till tar sig uttryck i en diffus upplevelse av skam. (sid: 70)
Denna skam växer fram i den tidiga barndomen, då kvinnor får höra att de inte
duger, att de inte har något att komma med, att de är ointressanta. Detta får
de höra av folk som står dem nära, av föräldrar, lärare, kompisar, släktingar,
av folk som kan vara feminister och som bara vill väl, men som har lärt sig ett
specifikt beteende mot kvinnor och flickor. (sid 74-75) Resultatet
blir en skam som skiljer sig från den specifika skam man kan uppleva för att
man till exempel förlorat ansiktet eller när man känner sig otillräcklig, det
är snarare en diffus skamkänsla som finns närvarande där hela tiden, en känsla
av att vara malplacerad i världen. Bartky menar att denna känsla har en
avgörande roll i konstituerandet av kvinnors identitet och subjektivitet. Här
lyfter Bartky fram en fråga som jag anser är särskilt viktig, när hon frågar
sig om den analytiska filosofins abstrakte agent egentligen kan göra anspråk på
att vara universell. Bartky menar att den inte är det, då den inte är neutral,
utan kännetecknas av en överordnad position och en subjektivitet som inte
hindras av den ovannämnda skamupplevelse, som dessvärre är en realitet för
hälften av de människor den abstrakte agenten antas representera. (sid 95-96)


En fråga som naturligt
uppstår när man ser kvinnoförtrycket i dagsljus är varför det ändå är relativt
få kvinnor som är feminister. Bartky menar att den viktigaste orsaken är att
det är ett osynligt förtryck, som utövas av våra nära och kära, men framförallt
av kvinnan själv. Som jag påpekade ovan betonar Bartky de internaliserade
uppfattningarna som får många kvinnor att tro att de ”sminkar sig för sin egen
skull”. Dessutom skänker det en viss tillfredsställelse när man har uppnått ett
visst delmål, såsom att ha lyckats banta ett visst antal kilon osv., som kan ha
den illusoriska effekten av att ens produktion av ens kropp som är i enlighet
med det mandat ”modeskönhetskomplexet” dikterar, är uttryck för ens egna,
genuina vilja. Man måste även ta hänsyn till att de kvinnor som ägnar så mycket
tid och energi på sitt utseende får en känsla av kompetens när de utvecklar
sina sminkfärdigheter. Om detta är det enda de kan (en inte helt otänkbar
situation) är det inte konstigt att de motsätter sig kritik mot
modeskönhetskomplexet, då de hotas av vad Bartky kallar för
”de-skilling”. En annan aspekt som
Bartky lyfter fram att det faktiskt inte finns något alternativ till den
feminina kroppen, och att kvinnor blir avsexualiserade av sin omgivning i den
mån de fjärmar sig från denna. (sid 77)

Publicerad onsdag, juli 20th, 2005 i Allmänt.

Vad tycker du?