Vad hände med förnuftstron, Frostegård?



Johan Frostegård, överläkare på KS och professor i medicin vid KI kommenterar i SvD:s kulturdel den 1/6 KIs kontroversiella beslut att dra tillbaka en tjänst när man bland de sökande fann ett namn som får det att isa sig i blodet på de flesta läkarna i vårt land: Torbjörn Tännsjö.


Tännsjö är inte endast, likt de flesta av hans kollegor, anhängare av en sekulär och förnuftsbaserad etik utan också aktiv och kompromisslös förespråkare av hedonistisk utilitarism. 

Detta är en teori som menar att det enda som har värde i världen är välbefinnande och att en handling endast kan sägas vara en god handling om dess konsekvenser är större välbefinnande än alla andra möjliga handlingar. 


Vid första anblicken upplevs teorin som tilltalande i sin enkelhet och teoretiska styrka. Men vid närmare eftertanke förstår vi varför Frostegård och hans kollegor ryggar inför de handlingsprinciper som förespråkas av utilitarismen. 


Ett exempel är diskussionen kring dödshjälp: läkarna tillämpar idag en motsägelsefull praxis kring dödshjälp: passiv dödshjälp tillämpas friskt i vården i Sverige idag. Det handlar om att man avbryter livsuppehållande behandling för terminalt sjuka patienter. Samtidigt så motsätter man sig inte aktiv dödshjälp om avsikten inte är att döda (utan snarare att lindra smärta) men där döden är en förutsedd effekt av behandlingen. För en normalt moralisk person är detta bara ordvrängeri. Vad är egentligen den moraliskt relevanta skillnaden mellan avsedd och förutsedd konsekvens av en handling?


Om person A skjuter person B med avsikt att testskjuta sin pistol (en moraliskt neutral handling) samtidigt som han inser att testskjutandet kommer att få konsekvensen att A dör, kan man knappast klandra B mindre för att det inte var hans egentliga avsikt.


Inför detta faktum gör Frostegård ett lika märkligt som desperat försök att rädda sin patetiska praxis: han attackerar rationaliteten. För en person som är en hög representant för vetenskapen, förnuftet och rationaliteten i samhället är detta en svårbegriplig position. 


Frostegård menar att kravet att en etisk teori inte får innehålla motsägelser inte är rimligt, att tankeexperiment inte har något värde och att ”rationaliteten skapar monster”.  Påståendet att kravet på motsägelsefrihet är orimligt är det som förbryllar mig mest. Om vi har en etisk teori som i en specifik situation ger oss motsägelsefulla handlingsmaximer, vad är den då bra för?


Även om en teori endast är ett riktighetskriterium, så misslyckas den fatalt till att vara till nytta för oss om den säger att en handling är god samtidigt som den inte är det. Det borde till och med Frostegård förstå.


Min slutsats blir att var och en bör göra vad den är bäst på, enligt beprövade meritokratiska principer. Oroa dig inte Frostegård, sköt ditt jobb, så sköter vi vårt.



Publicerad tisdag, juni 7th, 2005 i Allmänt.

Vad tycker du?