Etiska problem med DNA-registrering

I DNs pågående artikelserie om den nya kriminaltekninken beskrivs hur effektiv brottslösningen skulle kunna bli om vi började tillämpa registrering av DNA i stor skala. Idag  registreras endast de som döms till fängelse i mer än två år. I dagens DN säger justitieminister Thomas Bodström att han kan tänka sig att DNA-registrera alla som döms till fängelse i minst sex månader eller döms till böter. 

 

Den etiska problematiken som detta problem aktualiserar diskuteras tyvärr inte av någon nationell expertis i DN. Min avsikt är att, även om jag ännu inte kan säga mig tillhöra denna expertis, reda ut en del frågeställningar och svårigheter.

 

Problemen med den nya tekniken kan sammanfattas som följande:

 

1. Hur väger man samhällets nytta mot inskränkningar av vår integritet?

2. Befinner vi oss på ett sluttande plan vad gäller användandet av den nya tekniken?

 

Om vi börjar med att diskutera den andra frågan (2) verkar det som om svaret är ja. I England, som ligger före oss i utvecklingen på den här fronten har det skett en tydlig förskjutning vad gäller acceptansen för DNA-registrering. Från att bara ha registrerat grövre brottslingar (som det ser ut i Sverige idag) till att ha registrerat dömda brottslingar, registrerar man idag alla som blivit gripna (!). I DN från den 1/6 berättar en engelsk polis hur man tog DNA-prov från en man som kissat på offentlig plats och lyckades därmed finna den skyldige till flera våldtäkter. 

 

Det är förvisso bra att man griper våldtäktmän, men kan man fråga sig, vad är nästa steg? Kanske ska vi börja testa alla unga män och kvinnor som gör lumpen. Och alla asylsökande.  Och slutligen, av rena rättviseskäl, skulle alla personer kunna finnas med på ett stort statligt register. Vi är ju alla trots allt potentiella förbrytare.  

 

Men är detta så farligt? Det kanske är det som behövs för att nå visionen om ett tryggt, totalt brottsfritt samhälle. Potentiella brottslingar skulle dra sig för att begå brott. Även sådana brott där risken är liten att lämna DNA-spår skulle upplevas som svårare att komma undan med. Bara känslan av att man lämnar biologiska spår efter sig vad man än gör, var man än är, skulle avskräcka de flesta. Men då infinner sig problemet i fråga 1. Är det värt det?

 

Vi måste först fråga oss om det är en inskränkning av vår integritet. Enligt de experter som uttalar sig i dagens DN så skulle ingen annan information än just den genetiska koden sparas i databasen. Således skulle vi inte riskera att få veta om vi har ärftliga sjukdomar som skulle göra slut på våra liv i förtid utan att vi gav vårt medgivande till det. Och jag förutsätter att DNA-registret skulle inte vara tillgängligt för försäkringsbolag som vill ha bättre underlag för att räkna ut sina kostnader.

 

Likväl skulle många av oss finna det olustigt och kränkande att bli tvungen att ge ifrån sig sin DNA-kod. Jag upplever det som, och jag tror att det är en känsla jag delar med många, att man ger bort en del av sig själv, att nyckeln till ens väsen finns i den där lilla koden. Kanske är det irrationellt att tänka så. Kanske är det bara vår aversion mot det okända. Men faktum kvarstår: att tvinga någon att göra något mot sin vilja, något den här personen upplever som kränkande och som dessutom kan användas mot den personen, är de factio en kränkning. 

 

Så frågan är om vi har en okränkbar rätt till personlig integritet som bör respekteras till varje pris. Detta är problemets kärna, och det är här som frågan måste tas till en annan abstraktionsnivå. För vad innebär det egentligen att ha en okränkbar rättighet? Samtidigt är det en oerhörd kränkning att utsättas för ett brott som misshandel eller våldtäkt. Om vi kan helt eliminera dessa brott från vårt samhälle skulle många av oss uppleva en oerhörd lättnad. Mycket av den rädsla som många av oss bär på när vi går hem en sen kväll skulle vi kunna slippa. 

 

Om
vetenskapsmännens löften om den nytta som den nya tekniken stämmer anser jag att vi borde ta och tänka efter om inte den kränkningen att lämna ifrån sig en del av oss själva i själva verket är lätt att bära i ett samhälle där vi inte längre behöver vara rädda.

Publicerad fredag, juni 3rd, 2005 i Allmänt.

Vad tycker du?