Revolutionära vargar i populistska fårakläder

Det finns en stark opinion bland gräsrötter och lokalpolitiker inom Moderaterna som anser att Alliansen borde bilda regering med stöd av SD. De anser att SD, likt Vänsterpartiet, är ett populistiskt parti. Men om SD är jämförbart med V, så är det förstås bättre med en alliansregering stödd av SD än en rödgrön regering stödd av V. Jag tror att denna analys av SD är felaktig. Detta inlägg kommer att argumentera för att SD (främst dess ledning och ”hårda kärna”) är ett revolutionärt och ultranationalistiskt parti, och att det vore ett allvarligt misstag för alliansen att bilda en regering som förutsätter stöd från SD.

Sverigedemokraterna jämförs ofta med Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet och Ukip. Dessa tre är populistiska partier med en auktoritär agenda. Nationalism och xenofobi är viktiga inslag i deras politik, men i övrigt är dessa populistiska partiers ideologi grund och reformistisk. De är populistiska begreppets egentliga bemärkelse, där de ser sig som ett uttryck för det missnöjda folkets vilja. Jag kommer här att argumentera för att SD inte tillhör den här gruppen. SD är inte ett populistiskt parti, och de är inte ett missnöjesparti (även om sådana inslag finns). Inte heller är SD “konservativa”. SD är ett revolutionärt (eller reaktionärt) ultranationalistiskt parti.

Den fråga som SD oftast pratar om är invandrings- och integrationspolitik. De gör detta delvis för att i denna fråga så överensstämmer SD:s politik bäst med en stor grupp väljare, samtidigt som andra partier lämnat fältet öppet (även om det skett en betydande ompositionering det senaste halvåret). Men SD är inte ett enfrågeparti. Invandring är, om man läser deras partiprogram, inte ens den viktigaste frågan. Istället är det nationalismen som är central.

Ultranationalism
“I likhet med stora delar av den tidiga, europeiska socialkonservativa rörelsen ser Sverigedemokraterna nationalismen som det enskilt viktigaste verktyget i arbetet med att bejaka den gemensamma identiteten och samhällets inre solidaritet.” (ur SD:s partiprogram 2011)

I SD:s ideologi finns det en svensk nation, som funnits i tusentals år, och bevarandet av dess väsen är absolut nödvändigt. Men enligt SD:s narrativ är den svenska nationen under attack från en elit som vill förgöra den i namn av en multikulturell ideologi. Vapnet som denna elit använder är invandring, men också “kulturell imperialism”, alltså en förvanskning av den svenska kulturen genom påtvingad kulturimport. Invandrare är inte dåliga för att “de tar våra jobb” eller “lever på bidrag”, vilket är det centrala i den folkliga xenofobin och de populistiska politikernas retorik. Invandring (framförallt från Afrika och Mellanöstern) är enligt SD ett existentiellt hot mot den svenska nationen. SD betonar gång på gång att det inte räcker med att invandrare får jobb och bostad. Det viktiga är att invandrarna assimileras, vilket innebär att de måste radera all annan kulturell och etnisk identitet och tillhörighet. I SD:s föreställningsvärld är mardrömmen en situation som den i Storbritannien, där en stor medelklass från Sydasien växt fram och etablerat sig utan att radera ut sina etniska identiteter.

För SD är varje grupp som identifierar sig som något annat än helt och hållet svensk (eller nordisk) en tumör, ok om den är liten, men farlig om den växer. Detta gäller för både etablerade grupper, som judar, syrianer eller turkar och för relativt nyanlända grupper, som somalier och afghaner. SD har lärt sig att det är lättare att hetsa mot folkgrupper som vanligt folk ogillar mest, men grunden i deras ideologi är att inga främlingar hör hemma här. Det bör påpekas att detta är en mycket mer radikal form av nationalism än den som vanliga politiker och högerpopulister ger uttryck för. Den “normala” nationalismen uttrycks i termer av att tillskriva den egna nationer i överlag positiva egenskaper, och att vara misstänksam mot traditioner, normer och personer från andra länder. Men vare sig Ebba Busch Thor eller Ukip har en ideologisk föreställning att främlingar hotar nationens väsen, eller att mångkultur utgör ett existentiellt hot. Inte ens Ny Demokrati hade en så extrem uppfattning om nationen och faran som främlingar utgör.

Eskatologi
Klassiska populister uttrycker vad de uppfattar som ett folkligt missnöje med sakernas tillstånd. Det kan röra sig om för många vargar eller invandrare. Men detta missnöje handlar inte om en nära annalkande undergång, utan om att “det var bättre förr”. Men för SD är insatserna mycket högre än så. I SD:s värld har “totalinvandringen” försatt Sverige i en snart irreversibel samhällskollaps. “Det är krig”, sa Jimmie Åkesson i radion efter sitt Almedalstal. Sverige brinner, och SD är de enda som ser det, i deras värld. Gång på gång har SD uttryckt sig på sätt som påminner om undergångskulters profetior snarare än populistpartiers gnäll. Skillnaden är viktig. För någon som tror att världen är på randen till förintelse kan inga medel vara “för radikala”.

För den som är missnöjd med vargar, invandrare eller feminister kan det räcka med att stänga gränsen, tillåta fri jakt på vargar och slopa stödet till “kulturmarxister”. Men gör ett tankeexperiment. Föreställ dig att allt du håller kärt håller på att gå om intet. Föreställ dig att du är jude i Tredje riket år 1939. Du skulle inte vara “missnöjd” och föreslå ett par reformer. Du skulle vara panikslagen. Du skulle fly, eller göra våldsamt motstånd. SD är inte missnöjda. De är panikslagna. De vill inte genomföra några reformer. De vill frenetiskt försvara sig mot en annalkande förintelse. Bakom den polerade och lugna fasaden hör vi ord som kommunicerar en verklighetsbild som kraftigt divergerar från de förslag som de flesta förknippar med SD: klassiska populistiska förslag som handlar om att begränsa invandringen.

“Som sverigedemokrat ser jag detta [muslimsk invandring] som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år.” – Jimmie Åkesson i Aftonbladet

Detta resonemang rimmar illa med de faktiska förslag och politik som SD föreslår i sina skuggbudgetar och motioner. Dessa följer den klassiska populistiska och reformistiska mallen. Men den som genuint tror att undergången är nära förestående borde inte vara särskilt intresserad av att skära ned resurser till SFI och satsa mer på äldrevård och folkdans. Antingen är SD:s retorik tom, och SD:s ambitioner är begränsade, eller så vittnar deras retorik om deras verkliga världsbild, och deras politiska förslag är en front för en mycket mer radikal agenda. Jag menar att vi har goda skäl att tro att det förhåller sig på det senare sättet.

Lämna den första kommentaren

Vi bör skilja bättre mellan kvalificerat tyckande och evidens i sig

Gästinlägg av Esbjörn Åkesson

Ibland används forskningsanknytning som ett argument i sig i samhällsfrågor. Det är olyckligt både ur ett demokratiskt perspektiv och för att det riskerar att urholka innebörden av evidens som sådan.

Medvetet eller omedvetet ger forskare och andra experter ibland sin tes en ”air” av vetenskaplighet genom att hänvisa till evidens om ett sakförhållande utan att kännas vid att vad som är önskvärt ytterst är en etisk och inte en empirisk fråga. Denna tydliga gräns för evidensbasering formulerades av filosofen David Hume redan på 1700-talet. Enligt den ståndpunkt som fått namnet Humes giljotin kan man inte sluta sig från ett ”är” till ett ”bör”. Vi kan beskriva sakförhållanden och effekter av olika alternativ på empirisk grund, men vad som är moraliskt önskvärt är en fråga för etiken. Empiriska fakta kan vara argument, men det krävs också etiska premisser för att man ska kunna komma till en slutsats om vad som bör göras.

Eftersom det inte går att sluta sig från ett ”är” till ett ”bör” kräver ett systematiskt evidensbaserat beslutsfattande en kartläggning av de etiska premisserna för olika tänkbara handlingsalternativ. Inte minst  för tjänstemän som ska ta fram handlingsalternativ åt folkvalda är en sådan kartläggning värdefull. Här underlättar några begrepp från etiken, såsom Gyllene regeln, Kants kategoriska imperativ och Rawls Okunnighetens slöja.

Ett vanligt argument när någon åberopar Gyllene regeln (”Gör mot andra som du själv vill bli behandlad.”) är ”Tänk om det var du som var i den här situationen”. Men det är lätt att tänka sig att jag i en utsatt situation skulle kräva uppoffringar av alla andra som jag finner goda skäl att vägra sett utifrån samhällets/alla andras bästa. Om jag blev arbetslös till exempel – då skulle jag helst vilja ha frihet att söka arbeten inom mitt eget yrkesområde ända tills jag fick ett sådant arbete, i princip oavsett hur lång tid det tog.

Det är här som Kants kategoriska imperativ – ”Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag” – kommer in. Imperativet är formulerat för att vägleda ditt eget agerande, men utgör också en bra grund för kontrollfrågor när du till exempel tycker att ett regelverk får orimliga konsekvenser. Om jag tänker mig att jag är arbetslös och blir irriterad när arbetsförmedlaren börjar tala om att söka andra typer av arbeten kan jag fråga mig: Hur skulle en regel som ger mig det jag vill ha men också tillämpas på alla andra se ut? ”Alla får välja vilka jobb de ska söka oavsett tid i arbetslöshet”? Skulle jag verkligen vilja vara med och betala en sådan arbetslöshetsförsäkring?

Ett annat tankeexperiment är Okunnighetens slöja, som introducerades av John Rawls för att belysa de grundläggande rättviseprinciper som ett samhälle bör vila på. Tankeexperimentet utgår från en så kallad ursprungsposition, där individerna får välja vilken typ av samhälle de vill förbinda sig att leva i. Okunnighetens slöja innebär att man inte känner till vilken position man kommer att uppnå i samhället eller vilka andra förutsättningar man kommer att få, såsom kön, utbildning och etnicitet. Vad hade jag exempelvis tyckt om könskvoterade styrelser om jag inte vetat vilket biologiskt kön jag skulle få?

Men problemet är inte bara att man kan bortse från de etiska aspekterna – att det inte går att sluta sig från ett ”är” till ett ”bör”. Sedan kan man också använda forskningsanknytning som ett argument i sig genom att välja ut de fakta som passar den egna tesen utan att kännas vid att det inte är hela bilden. Det kan man göra genom att inom en disciplin välja ut enstaka studier som passar den egna tesen eller genom att endast kännas vid den disciplin vars forskning kan stödja den egna tesen och bortse från discipliner som kan ge motargument.

För att tydliggöra skillnaden mellan kvalificerat tyckande och evidens i sig ska jag försöka beskriva vad verkligt systematisk evidensbasering i en samhällsfråga skulle kräva. Det är rimligt att anta att en sådan är olika utmanande i olika samhällsfrågor. För att åskådliggöra det använder jag mig av Sveriges beslut om en tillfällig åtstramning av asylpolitiken. Vi använder oss för enkelhets skull av två diametralt motsatta alternativ: slopa åtstramningen i förtid (1) eller permanenta åtstramningen (2).

Först måste all relevant evidens, och därigenom alla relevanta discipliner, kartläggas. Därefter måste alla positiva och negativa effekter på individ- och systemnivå i Sverige och ursprungslandet/området skattas, allt annat lika. Det är en utmaning, särskilt eftersom effekterna i många fall är mycket osäkra. Hur kan man till exempel kvantifiera effekterna på säkerhetsläget, och den politiska stabiliteten, i Sverige på sikt? Man måste naturligtvis också försöka skatta de effekter som gäller liv och hälsa för dem som drabbas av en konflikt i sitt närområde. Exempel på discipliner som skulle behöva involveras för en systematisk evidensbasering är nationalekonomi, juridik, statsvetenskap, krigsvetenskap, terrorismstudier, medicin, kriminologi och sociologi.

Det är naturligt att vi alla försöker hitta goda argument för våra ståndpunkter, men vi bör försöka skilja bättre på kvalificerat tyckande och evidens i sig. Som specialist kan man bidra med en nog så viktig pusselbit om evidens inom ett avgränsat område. Vad vi medborgare i Sverige ska jämka oss samman kring för rättesnören för att leva så värdiga liv tillsammans som möjligt är dock ytterst ett etiskt spörsmål.

En kommentar än så länge, lämna en till

Forskningspublicering fast i föråldrat system

 

Jonas F Ludvigsson skriver i ett aktuellt debattinlägg att publicering av vetenskapliga artiklar med fri tillgänglighet (open access) hindras av att det blir för dyrt för den enskilde forskaren. EU har beslutat att open access skall bli norm från 2020. Äntligen kan vi se fram emot att rapporter om vetenskapliga resultat blir fullt tillgängliga både för andra forskare och för den breda allmänheten. Ludvigssons förslag att de stora forskningsfinansiärerna bör förhandla fram open access-lösningar med vetenskapsförlagen är utmärkt och värdefullt. Men hans kritik mot alternativa lösningar fokuserar alltför snävt på betallösningar inom dagens system.

Ludvigsson har rätt i att många tidskrifter tar dyrt betalt för att öppna tillgången till vetenskapliga artiklar. Men det är inte nödvändigt att använda dessa betalmetoder – tvärtom finns utmärkta möjligheter att publicera manuskript i öppna databaser utan kostnad för den enskilde forskaren, vilket påpekats bl.a. av Anders Eklund. Samtidigt är dagens modell förbunden med enorma kostnader. Så länge vetenskapliga artiklar låses in bakom betalväggar måste vi köpa ut dem för jättebelopp. De svenska universiteten lägger tillsammans bortåt en halv miljard per år på avgifter till vetenskapliga tidskrifter – pengar som skulle räcka exempelvis till ett helt nytt forskningsråd i samma storlek som Forte (forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd). Det är något uppenbart fel med ett system som tvingar oss att för så mycket pengar köpa tillbaka vetenskapliga resultat som vi forskare tagit fram (i hög grad med skattemedel) och sedan givit till tidskriftsförlagen. Eftersom varje artikel är unik finns ingen verklig konkurrens utan förlagen kan trissa upp priserna, och de stora vetenskapliga förlagen har vinstmarginaler på 30-40 %. Trots de enorma kostnaderna lyckas vi heller inte alltid få tillgång till de artiklar vi behöver. Då jag och några kollegor exempelvis nyligen gjorde en systematisk översikt av en forskningsfråga, och behövde gå igenom alla artiklar på ett visst område, tvangs vi utesluta en tidskrift från vår genomgång eftersom betalväggen hindrade tillgång till artiklarna. Att kunskap på detta sätt hindras från att komma till nytta är förstås ännu en av det nuvarande systemets kostnader, fast den inte syns i någon budget.

Det som gör att detta system kan leva vidare är en osund fetischering av den vetenskapliga tidskriften som kvalitetsmarkör. Publicering i högt rankade tidskrifter har kommit att bli ett mått på vetenskaplig styrka oberoende av forskningens innehåll. Men kvalitetsstämpeln är illusorisk: högt rankade tidskrifter får oftare dra tillbaka artiklar på grund av felaktigheter och fusk. Forskningsråd och universitet borde frångå värderingen av tidskrifters namn och citeringsgrad (impact factor) vid beslut om anslag, befordran och anställning. Bättre kvalitetsmått är sådana som relaterar till forskningens reproducerbarhet: öppna data, öppen kod, replikering av fynd. Till sist finns naturligtvis ingen ersättning för att läsa och värdera forskningen i sig.

Vi borde välkomna att EU tvingar fram en lösning på problemet med inlåsning av forskningsresultat, som vetenskapssamhället hittills misslyckats med att hantera. Jag instämmer därför med Calle Nathanson och Cissi Billgren Askvall i förhoppningen att höstens forskningsproposition kommer att innehålla förslag för att uppvärdera och stödja open access och andra öppna forskningspraktiker.

2 kommentarer, Tyck till du med

Varför är populism så populärt?

Populism är ett skällsord, men är också ett begrepp med en specifik politisk och ideologisk betydelse. I dessa tider när begreppet kastas fram och tillbaka kan det vara en bra idé att titta närmare på vad det innebär. Enligt populismen (oavsett om den kommer från höger eller vänster) så är medborgarna kloka och dygdiga, och dessa blir illa behandlade av en korrupt elit, som måste sättas på plats av “folket”.

Populism kan både vara demokratisk eller auktoritär. I den auktoritära formen så är det en person eller ett parti som anser sig vara den sanna uttolkaren av folkets vilja. Om dessa styr, så påstås det att de är en speciell sorts elit, en folkligare och bättre elit. Den demokratiska populismen å andra sidan, misstror alla eliter och vill istället öka folkets inflytande genom att kräva fler och bindande folkomrösningar. De kräver också ibland att politiker har en moralisk skyldighet att ta hänsyn till opinionsundersökningar mellan valen när de stiftar lagar och att beslut ska decentraliseras så mycket som möjligt. Trots skillnaden , så finns det ett antal föreställningar och idéer som är gemensamma för den demokratiska och den auktoritära populismen. Låt oss undersöka dem i större detalj.

  • Majoritarianism. De flesta mogna demokratier har författningar, maktdelning och andra regler som gör det svårt för en enkel majoritet att fatta radikala beslut snabbt. Dessa är till för att skydda minoriteter, men också för att en viss mått av konservatism är nödvändigt och viktigt i en demokrati. Vi har lärt oss att radikala reformer (det stora språnget, exproprieringen av land i Zimbabwe etc) är farliga, även när det finns ett stort folkligt stöd för dem. Populismen har sällan några sådana betänkligheter. För populister är folkviljan (förstådd som majoritetens vilja) ofelbar, eller åtminstone viktigare än den historiska erfarenheten eller de rättigheter som är centrala i landets författning.

 

  • “Den ädle väljaren”. Sedan upplysningen har progressiva filosofer och statsvetare presenterat en bild av människan som klok och dygdig. Modern forskning har komplicerat den här bilden. Men kritiken mot den “rationella människan” (formulerat av bland andra Cass Sunstein och Daniel Kahneman) har främst riktats mot ekonomernas nyttomaximerande individ. I själva verket tycks statsvetare och politiska filosofer vara minst lika fångade av sin motsvarighet till “the economic man”, den “ädle medborgaren”. Men den romantiska föreställningen att väljare väljer politiska alternativ efter att ha begrundat olika policyförslag och deras konsekvenser är inte sann, som bland andra Bryan Caplan och Christopher Achen beskriver i sin forskning. Väljare, även bildade och politiskt insatta sådana, väljer partier på basis av social identitet och partilojalitet, något som jag själv gjort mig skyldig till. När väljare inte har sådana låter de ofta faktorer som sällan har med politikernas handlingar att göra påverka deras val, som till exempel var i konjunkturcykeln landet råkar befinna sig. Kort sagt: väljaren är inte Mr. Spock. Väljaren är Homer Simpson.

 

  • “Folkviljan”. En annan viktig uppfattning som är central i den populistiska ideologin är att det finns en “folkvilja”, definierad som vad en majoritet av folket vill. Även om väljare är som Homer Simpson, kan de föredra A före B. Folkviljan är aggregationen av dessa preferenser. Vissa populister gör en analogi mellan konsumenters beteende på en marknad och väljares beteende i politiken. Genom att rösta på A ger väljaren uttryck för sitt stöd för A, även om detta stöd inte alltid är baserat på en korrekt verklighetsbeskrivning. Men denna uppfattning är också problematisk. När jag köper A, så väljer jag inte bara A, jag väljer bort allt annat som jag skulle kunna köpa för de pengarna som A kostar. Detta skiljer sig fundamentalt från hur det är ge uttryck för politiska åsikter, eller rösta. Om jag röstar för lägre skatter så har jag inte röstat för nedskärningar i välfärden, även om detta är en konsekvens av att sänka skatten. Att rösta på A är så att säga billigt, eftersom jag inte betalar något för det, förutom min möjlighet att rösta på B. Eftersom det är billigt att ha en åsikt och uttrycka den, så påverkas folks åsikter av hur frågan lyder. Till exempel: en pluralitet av svenskarna vill att Sverige ska gå med i NATO, samtidigt som en pluralitet av svenskarna vill förbli alliansfria. Vad säger folkviljan om NATO? Det beror på hur du frågar. Detta problem dyker upp överallt när man ställer frågor till folket. Det innebär inte att vi inte kan uttala oss i generella termer av vad folk föredrar, eller att vilket resultat som helst kan produceras med smarta frågor. Men föreställningen att det finns en slags tydlig röst med vilket folket talar med i alla politiska frågor, och att denna röst är ett slags kategoriskt moraliskt imperativ för demokrater, stämmer inte.

 

Populisten tenderar att anklaga icke-populister för att vara antidemokratiska och arroganta elitister. Men det går alldeles utmärkt att vara demokrat utan att vara populist. Sveriges styrelseskick är en representativ demokrati byggd på icke-populistiska principer. Dessa inkluderar att folkomröstningar inte är bindande, att vi har en författning, att domstolar, public service och universitet är politiskt oberoende etc. Att försvara dessa principer är inte anti-demokratiskt. Inte heller är det anti-demokratiskt att lyfta fram problemen hos folkomröstningar och påtala att dessa knappast är reflektioner av den så kallade “folkviljan,” som bör åtföljas blint.

Det bör dock påpekas att populisterna ibland faktiskt har rätt. Det förekommer att den politiska och ekonomiska eliten i representativa demokratier isolerar sig från majoriteten på olika sätt. Då blir styrelseskicket något som liknar en oligarki snarare än en demokrati, som till exempel Sydafrika under apartheid eller USA på 1800-talet. Representativ demokrati är en komplex kompromiss mellan populistisk demokrati och oligarki, och balansen i den kompromissen kan ibland välta över allt för långt i ena eller andra hållet. Därför är det viktigt att representativa demokratier hela tiden testas av den populistiska kritiken, liksom av populismens kritiker. Att Sverige och andra länder i EU idag skulle ha transformerats till en sorts oligarki, som populisterna påstår, är förstås inte sant (Grekland kan vara ett undantag). Om det vore sant, så hade inte populisterna varit så framgångsrika i att påverka unionens politik. Inte heller hade deras partier varit så framgångsrika. Snarare är just frånvaron av populistisk kritik mot det politiska etablissemanget i den offentliga diskursen ett tecken på att kritiska röster inte tillåts komma fram. Att den offentliga diskursen i Sverige och EU dominerats av de populistiska partiernas kärnfrågor och verklighetsbeskrivning är kanske den främsta signalen att vågskålen håller på att tippa över i deras riktning.

Lämna den första kommentaren

Långtidsutredningen och den färgblinda arbetsmarknaden

PIAAC är ett test som är en motsvarighet till PISA, men för vuxna. Det visar sig att goda resultat på PIAAC-testet är mycket goda prediktorer för delaktighet i arbetsmarknaden. Korrigerat för dessa resultat försvinner skillnaden i arbetslöshet mellan inrikes och utrikes födda.

Resultaten av detta test citeras i Långtidsutredningen (SOU 2015:104) som därmed drar slutsatsen att den svenska arbetsmarknaden “…som helhet fungerar meritokratiskt och icke-diskriminerande med avseende på etnicitet…” (sid 313)

Men PIAAC uttalar sig inte om vilka jobb invandrare med höga färdigheter har. Det är förenligt med data att ingenjörer från Iran kör taxi. Detta är något som tydligt påpekas av en av de studier som Långtidsutredningen refererar till.

“Caution is warranted in interpreting these results, since the quality of employment is not measured, and more immigrants than natives may be over-skilled for their job. Immigrants may also face hurdles gaining employment because of weaknesses in Swedish, even in occupations where the level of fluency is of minor importance.” (Bussi, M. och Pareliussen, J. K., p 13)

Detta motsäger vad Långtidsutredningen hävdar: “De lika möjligheterna att ha ett arbete om man har goda färdigheter verkar inte heller kunna förklaras med att utrikes födda i högre grad skulle arbeta i yrken som inte motsvarar deras färdighetsnivå.” (sid 12)

Argumentet för detta är att av de som har höga eller goda färdigheter i läsning/eller räkning så arbetar en ungefär lika stor andel av utrikes och inrikes födda med yrken som kräver högskoleutbildning. (sid 200-201)

Eftersom Långtidsutredningar inte bryter ned siffrorna efter födelseland så säger de väldigt lite om diskriminering. Av de utrikes födda är en stor andel från Norden och Nordeuropa. De som invandrat därifrån är sannolikt huvudsakligen högutbildade. Att de därmed också utgör en stor andel (sannolikt en majoritet) av gruppen “utrikes födda med höga/goda färdigheter” borde inte förvåna någon. Därmed säger den information som Långtidsutredningen presenterar väldigt lite om hur det går för de utrikesfödda från länder i Afrika, Asien eller Sydamerika som har goda/höga färdigheter. Alltså säger den väldigt lite om huruvida dessa grupper är överkvalificerade för sina jobb.

Trots detta drar Långtidsutredningen följande slutsats:

“Den svenska arbetsmarknaden tycks i genomsnitt inte präglas av etnisk diskriminering, utan ser till individernas färdigheter.“ (sid 201)

Som upprepas ett flertal gånger:

“Det är en indikation på att den svenska arbetsmarknaden som helhet fungerar meritokratiskt och icke-diskriminerande med avseende på etnicitet…” (sid 313)

Jag menar att slutsatsen inte följer från premisserna.

Bussi, M. och Pareliussen, J. K. (2015), “Skills and labour market performance in Sweden”, OECD Economics Department Working Papers nr 1233.

Lämna den första kommentaren

Strategier för att implementera evidens – Gästinlägg av Esbjörn Åkesson

Jag börjar med att tacka Gustav för det intressanta svaret om innebörden av evidensbaserad politik. Innan jag kommenterar Gustavs svar vill jag sammanfatta min föregående blogg-text. Den kritik mot forskningslitteraturen om evidensbaserad politik som jag refererade till går i korthet ut på att denna litteratur endast fokuserar på hur forskningens inflytande ska maximeras. Detta utan att beakta den betydelse värderingar måste ha i politik, och därmed gränserna för evidensbaserad politik. Skälet till att jag tycker att dessa gränser är viktiga att diskutera är att det blir ett demokratiskt problem om vi övertolkar räckvidden av evidensen i evidensbaserad politik. Då riskerar tjänstemän och politiker att ställa fel typ av frågor till forskare och experter. Det kan innebära att aldrig så välmenande forskare och experter luras att svara på frågor som i själva verket inte är faktafrågor, utan värderingsfrågor. I det sammanhanget tog jag upp målkonflikter och värdepremisser. Dessutom har vi alltför ofta inom samhällsvetenskapen oklart empiriskt stöd, vilket Gustav också underströk i sitt svar. Oavsett vad denna brist beror på gör det ofta oklara empiriska stödet inom samhällsvetenskapen oss ”forskningskonsumenter” mer utlämnade åt vilka subjektiva bedömningar av empirin som enskilda forskare gör.

Glädjande nog använder sig Gustav i sitt svar av en modell för evidensbaserad praktik som innebär att ”[e]videns talar om vilken effekt som kan förväntas, medan värderingar och preferenser talar om vilken effekt som eftersträvas.” Med en sådan definition av ”evidensbaserad politik” är det lätt att sympatisera med nätverkets strävan. Möjligen kan man tycka att valet av begreppet ”evidensbaserad politik” är lite olyckligt, eftersom det lätt tolkas som att politik ska baseras uteslutande på evidens.

När vi nu nått någorlunda klarhet om den definitionsmässiga innebörden av ”evidensbaserad politik” enligt nätverket är nästa fråga vilken skillnad denna evidensbaserade politik kan innebära i praktiken. Vad är det som är nytt? Jag gör inte anspråk på något heltäckande svar, men vill göra frågan mer greppbar genom att redogöra för de strategier för evidensbasering som beskrivs i boken ”Evidence-based policy. A practical guide to doing it better.” skriven av Nancy Cartwright och Jeremy Hardie (2012). Cartwright och Hardie avgränsar sig till frågan om i vilken utsträckning en tänkbar åtgärd bidrar till att orsaka en viss effekt (effektivitet), givet de stödjande faktorer som också måste vara på plats. Utgångspunkten är att det finns evidens i form av t.ex. RCT om effekterna av en viss åtgärd någonstans. Uppgiften för tjänstemännen är att se till att den eftersträvade effekten kan uppnås även i den aktuella kontexten. Därför måste alla stödjande faktorer som krävs analyseras, och eventuella hinder identifieras. Cartwright och Hardie använder uttrycket ”from there to here”.

Cartwrights och Hardies fyra strategier (förenklade) för att identifiera vilka faktorer som krävs för att ett förslag ska fungera:

  • Pre-mortem: Föreställ dig att förslaget har genomförts men inte gett önskat resultat – vad är det som har gått fel?
  • Steg-för-steg och tänka baklänges: Tänk igenom den kausala processen ungefär som om det handlar om en maskin där allt hänger ihop. Finns det negativa effekter i processen? Ibland hjälper det att börja från slutet och tänka baklänges.
  • Det fungerar – varför? Om det inte gäller någon komplicerad process räcker det kanske att tänka igenom i vilka olika situationer en viss åtgärd har effekt. Är förutsättningarna desamma där man överväger att genomföra åtgärden?
  • Quick exit trees: Du listar villkor efter villkor som måste vara uppfyllt för att förslaget ska ha avsedd effekt, i form av en fråga att svara ja eller nej på. För varje villkor som du lägger till kan du svara direkt. Så fort du svarar nej på en fråga kan du avskriva förslaget och försöka med något annat. Svarar du ja kan du fortsätta till nästa fråga.

Cartwright och Hardie ger faktiskt även helt kort några exempel på annat än evidens för effektivitet som kan bli avgörande för vilka beslut som fattas, så som begränsade resurser, hur allvarliga olika tänkbara konsekvenser är och idéer om vad som är rätt. Vad innebär då evidensbaserad politik för skillnad rent praktiskt, t.ex. för de tjänstemän som tar fram underlag till politiker? Att döma av Cartwright och Hardie (2012) innebär evidensbaserad politik att man systematiskt använder evidens om vad som har fungerat någon annanstans när man tar fram förslag.

Det finns stora utmaningar med att studera samspelet mellan evidens och andra faktorer på vägen mot ett politiskt beslut, inte minst för att förhandlingar knappast återges i offentligt tryck. Sådana svårigheter hindrar dock inte att ”verktygslådan” för tjänstemän som ska ta fram förslag kan utvecklas.

Esbjörn Åkesson är inte medlem i Nätverket för evidensbaserad policy.

Lämna den första kommentaren

Högerns gräns är obemannad

Den amerikanska tidskriften National Review anses vara den amerikanska konservatismens bibel. Här driver konservativa akademiker, författare, politiker och jurister rörelsens idédebatt framåt. Även om National Review har en liten läsarskara, är dess röst tongivande bland konservativa. Ett skäl till tidskriftens status och inflytande är att den åtagit sig en viktig uppgift inom varje ideologisk rörelse: att vakta sina gränser.

National Review har sedan 50-talet strävat efter att definiera amerikansk konservatism som en bred och respektabel rörelse. Populister, antisemiter och separatister från amerikanska södern har systematiskt brännmärkts som “icke-konservativa” av National Review. För två veckor sedan visade tidskriften att de fortfarande tar sin självpåtagna uppgift på allvar. Med texten “Against Trump” på framsidan samlar National Review texter från ett stort antal tongivande aktörer inom amerikansk konservatism, som levererar en skoningslös attack på Donald Trump.

cover_overlay_20160215

Några citat tål att återges:

“The case for constitutional limited government is the case against Donald Trump.” -BEN DOMENECH

“A diet, caffeine-free Marxist […]; a driven, leftist crook; and an explosive, know-nothing demagogue — all are competing to see who can be even more like Mussolini than is Obama. But in the caudillo department, surpassing even our own Evita, the Donald wins.” -MARK HELPRIN

“Isn’t Donald Trump the very epitome of vulgarity? In sum: Isn’t Trumpism a two-bit Caesarism of a kind that American conservatives have always disdained? Isn’t the task of conservatives today to stand athwart Trumpism, yelling Stop?” – WILLIAM KRISTOL

I Tyskland spelar CDUs Bayerska systerparti CSU en liknande roll. Gränsvakten är viktig i ett civiliserat samhälle. Det bottnar i en förståelse för demokratin som mer än bara majoritetsstyre. Demokratin är också ett åtagande att bygga ett samhälle på dialog, respekt för människor och andra demokratiska spelregler. Gränsvaktens roll är ett erkännande att organisationer i den ideologiska periferin kan utnyttja etablerade politiska rörelser och institutioner för att driva igenom en extremistisk agenda. Inom Socialdemokratin har man systematiskt markerat ett avstånd mot icke-demokratiska element, både inom och utanför partiet.

Inom högern i Sverige har en liknande gränsvaktsverksamhet varit på sin höjd sporadisk och personlig snarare än institutionaliserad. Vi har ännu inte sett ett omslag till Axess med samma tydliga budskap i förhållande till våra inhemska extremister som National Review förmedlar. Fredrik Reinfeldt är ett exempel på en politiker som såg sin roll som en gränsvakt. Men vare sig hans företrädare eller efterträdare har lyckats etablera en institutionaliserad gränspostering högerut.

Att i ord ta avstånd från SD men i sak reflektera deras perspektiv och politiska agenda är inte att vara en effektiv gränsvakt. Det är att delta i att radera gränsen. Men bör verkligen SD vara på andra sidan gränsen? Faller de utanför ramarna för det acceptabla? I den här uppfattningen tycks konservativa opinionsbildare och politiker vara ambivalenta.

Antingen så accepterar man SD:s xenofobiska, revolutionära, auktoritära, konspiratoriska, paranoida, protektionistiska och populistiska ideologi som en del av den konservativa idétraditionen eller så bemannar man gränsen. Jag tror att det är dags för dem att bekänna färg.

2 kommentarer, Tyck till du med

Det svåra med toleransbegreppet

Ivar Arpi skriver idag en text som fått en del uppmärksamhet. Jag tror att texten är bra för att den på ett tydligt sätt exemplifierar hur konservativa misssförstått de den ”intoleranta vänstern”. Alla är överens om att tolerans är positivt, men alla har sin gräns för hur långt de kan tolerera något. I Sverige är hets mot folkgrupp, förtal, uppvigling och hot förbjudet. Det är förbjudet därför att vi (en tillräckligt stor andel av befolkningen) anser att dessa handlingar innebär en sorts oacceptabel kränkning mot andra. Här har vi alltså dragit en gräns för vår tolerans. Hur den gränsen ska dras är dock ingen självklarhet, och är under konstanta diskussioner och förhandlingar mellan grupper i samhället.

Vad de som kallas ”den intoleranta vänstern” vill göra är att introducera nya normer för vad som kan sägas i offentligheten. Detta är de förstås inte ensamma om, det är det politik handlar om. I en mening är normer som begränsar utrymmet mer intoleranta än normer som vill öka utrymmet. Men vänstern är knappast ensamma om att vilja göra detta. Att hylla Sovjetunionen eller uttala sig antisemitiskt har stora kostnader tack vare att en stor del av de liberala och konservativa ledarsidorna anser (med rätta, ska tilläggas) att den som framför sådana åsikter inte bör åtnjuta vårt förtroende eller ges utrymme. Där är det inte vänstern som vaktar åsiktskorridoren.

Givetvis blir konservativa ledarskribenter som Ivar Arpi frapperade när delar av vänstern försöker göra dem och de åsikter de företräder till persona non grata i offentligheten, i synnerhet när dessa försök tar sig uttryck i en rad olika invektiv. Men han gör knappast den redan väldigt inflammerade politiska diskursen en tjänst genom att påstå att vänstern skulle vara mer intoleranta än andra.

Med det sagt är det förstås en viss skillnad att skriva en text om att en viss person bör avgå eftersom de skrivit eller sagt något oacceptabelt och att fysiskt eller via lagstiftning begränsa en persons yttrandefrihet.

Lämna den första kommentaren

Effektiv klimatpolitik

Det råder bred politisk enighet kring uppfattningen att de globala klimatförändringarna bör motverkas. Men det råder stor oenighet på vilket sätt detta bör ske. En del av oenigheten beror på att olika parter har satt upp olika delmål på vägen. Det är förvisso rimligt att sätta upp delmål, när det övergripande målet är enormt och kräver koordination och samarbete med många andra parter. Men ibland kan ett alltför stort fokus på ett delmål leda till att lågt hängande äpplen i andra delmål förbises eller att åtgärder som är kontraproduktiva vidtas. Därför är det väldigt viktigt att aldrig tappa det övergripande målet, att förhindra en snabb temperaturökning, ur sikte. Ur svenskt perspektiv finns två omständigheter som är viktiga.

1. Hur mycket direkt (i termer av minskade utsläpp/kr) nytta gör enskilda klimatåtgärder här i Sverige i förhållande till att bekosta åtgärder i andra länder?

2. Vilken indirekt (i termer av teknikutveckling, diplomatisk prestige, etc./kr) nytta gör enskilda klimatåtgärder i Sverige i förhållande till att bekosta åtgärder i andra länder?

För att närma oss fråga (1) bör vi beakta att Sveriges elproduktion är i hög utsträckning fossilfri och att uppvärmning av fastigheter också är väldigt ren. Dessa två är det som brukar anses vara “lågt hängande frukter”. Åtgärder för att minska Sveriges utsläpp innebär alltså att fokusera på transportsektorn och jordbruket. En annan aspekt som är relevant för (1) är att vissa klimatåtgärder har en negativ (ekonomisk) kostnad, vilket innebär att de investeringar som görs är ekonomiskt lönsamma på sikt, andra åtgärder har neutrala (ekonomiska) kostnader, då de bara omfördelar resurser mellan olika ekonomiska aktörer utan göra särskilt stor inverkan på ekonomin. Ett exempel på en sådan ekonomiskt neutral åtgärd är ett bonus/malus system, som beskattar bilar med höga utsläpp och subventionerar bilar med låga utsläpp.

Att dessa åtgärder inte har utförts beror förstås på att de har en politisk kostnad, vilket betyder att de politiker som genomför åtgärderna skulle få betala för det i politiskt stöd. För klimataktivister och opinionsbildare är det viktigt att identifiera dessa åtgärder och minska den politiska kostnaden för att genomföra dem. Oavsett hur klimatnytta dessa åtgärder har i förhållande till åtgärder i andra länder, så är de värda att genomföras, eftersom de inte konkurrerar med mer effektiva åtgärder om ekonomiska resurser (det är för mig oklart om de konkurrerar med dessa åtgärder om politiska resurser). Eftersom fråga (1) och (2) år väldigt svåra att ge tillförlitliga svar på, kan följande tumregler vara bra att tillämpa som en utgångspunkt för vidare diskussioner.

(1) Alla åtgärder som har negativa eller neutrala ekonomiska kostnader i Sverige är värda att genomföras.

(2) Allt annat lika kommer åtgärder som minskar utsläppen i andra länder att vara ungefär lika kostnadseffektiva på att generera indirekt nytta som åtgärder som minskar utsläppen här.

(3) Allt annat lika kommer åtgärder som minskar utsläppen i andra länder att vara mer kostnadseffektiva (i proportion till skillnaden mellan Sveriges och landets BNP/capita) i att generera direkt nytta för det övergripande målet än åtgärder som minskar utsläppen här.

Men även om vi fokuserar på åtgärder i de fattigaste utvecklingsländerna finns det väldigt mycket att välja mellan. Vad är mest kostnadseffektivt här? Efter en del research har jag kommit fram till att dessa två åtgärder tycks vara särskilt kostnadseffektiva.

(a) Förebygga skogsskövling.

(b) Förebygga utsläpp av sot (“black carbon”) från ineffektiva förbränningsprocesser.

De resurser som idag investeras i att subventionera kostsam förnyelsebar energi och “gröna” bränslen skulle göra mycket större nytta om de spenderades på dessa två åtgärder istället.

  1. Skogsskövling

Avskogning orsakar 17-29% av de globala utsläppen av växthusgaser.[1] Att reducera skogsskövling är ett av de mest kostnadseffektiva sätten att motverka växthuseffekten, enligt Nicholas Stern.[2] Genom att ersätta människor som annars hade tjänat pengar på att hugga ned skog kan dessa övertalas till att försörja sig på annat sätt. Stern menar att fem miljarder USD skulle täcka alternativkostnaden för att bevara skogen i de 8 länder som ansvarar för 70 % av utsläppen från avskogning. Fem miljarder USD låter som mycket pengar, men är i sammanhanget en spottstyver. SIDA:s budget är i den storleksordningen. Om den ägnades enbart åt att reducera takten i vilken skog huggs ned skulle Sverige på egen hand kunna kompensera för sina egna utsläpp många gånger om.

Det finns redan en mekanism vars syfte är att kanalisera pengar från rika till fattiga länder i syfte att motverka avskogning, REDD+. Programmet är långt ifrån perfekt, och behöver större transparens och diplomatiskt och finansiellt stöd för att öka i skala. Att överföra pengar från projekt i Sverige med tveksam klimatnytta till REDD+ skulle ha stora effekter på växthuseffekten. Till exempel så betalar elleverantörer stora summor till vindkraftsproduktion. Vindkraft är ren elektricitet, men eftersom Sveriges elproduktion är relativt fossilfri (kärnkraft & vattenkraft) så ersätter vindkraften inte i första hand el som skulle ha orsakat fossila utsläpp. Effekten av vindkraft i Sverige i termer av reduktion av koldioxid är alltså relativt liten. Detsamma kan sägas om subventioner av etanol, solceller och förbud av glödlampor etc.

  1. Sotpartiklar

Sotpartiklar är mikroskopiska partiklar av rent kol som formas när fossila bränslen eller biomassa förbränns i låga temperaturer, i till exempel brasor eller stearinljus. Sot är väldigt hälsovådligt men är också en av de mest potenta orsakerna till växthuseffekten. Sot värmer upp vår planet först genom att absorbera solljus i atmosfären och stråla ned värme mot jordytan. Sedan, när sotet faller ned mot jordytan minskar det albedo hos is och snö och interagerar med moln på ett sätt som ytterligare ökar uppvärmningen. När havsis och snö smälter blottas mörkt vatten och mörkt land, vilket i sin tur minskar albedon ytterligare. Bland de antropogena utsläppen är det är bara koldioxid som har en större effekt på klimatet.[3] De goda nyheterna är att effekten av sotpartiklar är kortvarig. De försvinner från atmosfären efter ett par veckor och täcks av ny snö och is ganska snabbt i de flesta fall. Om vi eliminerade alla utsläpp av sot skulle temperaturen minska tämligen snabbt och vi kunna fördröja tidpunkten då klimatet blir 2 grader varmare med en till två decennier.[4]

Till skillnad från koldioxid finns redan teknologin för att åstadkomma detta. Utvecklade länder har radikalt minskat sina utsläpp av sot från förbränning av fossila bränslen sedan 1950. Genom filter i förbränningsmotorer och kraftverk kan sot helt elimineras med existerande teknologi till en liten kostnad. Att dela ut effektiva spisar i hushåll och moderna förbränningsugnar till mindre fabriker skulle kunna leda till radikala reduktioner av globala sotutsläpp. I Sydasien skulle den här typen av åtgärder minska 70-80% av den globala uppvärmningen orsakad av sot. Det är svårt att uppskatta kostnadseffektiviteten i att minska antalet sotpartiklar, men givet att teknologin för att göra detta är välbeprövad, att metoderna är väl förstådda och att effekten skulle vara påtaglig på kort sikt har vi goda skäl att tro att sotpartiklar är lågt hängande frukter.

Varför just dessa åtgärder är relativt okända för både den breda allmänheten och klimataktivister vet jag inte. Möjligen är det mindre tillfredsställande för politiker och allmänhet att göra åtgärder i andra länder. Men klimatfrågan är en global fråga. Det spelar ingen roll på vilken sida en nationsgräns som utsläpp sker. Om det finns en fråga där det är särskilt viktigt att släppa vårt enögda fokus på nationalstaten är det just här.

[1] G.R. van der Werf, D. C. Morton, R. S. DeFries, J. G. J. Olivier, P. S. Kasibhatla, R. B. Jackson, G. J. Collatz and J. T. Randerson (Nov 2009). ”CO2 emissions from forest loss”. Nature Geoscience 2 (11): 737–738. doi:10.1038/ngeo671.

[2] Stern Review, Part IV, chapter 25

[3] V. Ramanathan and G. Carmichael, Global and regional climate changes due to black carbon, 1 NATURE GEOSCIENCE 221-22 (23 March 2008)

[4] UNEP and World Meteorological Organization, INTEGRATED ASSESSMENT OF BLACK CARBON AND TROPOSPHERIC OZONE, SUMMARY FOR DECISION MAKERS (June 2011).

Lämna den första kommentaren

Evidens är lika bra i samhällsvetenskaperna – ett svar till Esbjörn Åkesson

Jag tackar Esbjörn Åkesson för hans inlägg om begränsningar för evidensbaserad policy. Jag delar inte Esbjörns uppfattning att evidensbaserad praktik är principiellt annorlunda och svårare utanför det medicinska fältet. I det här inlägget argumenterar jag för att samma begränsningar som gäller inom samhällsvetenskaperna också finns i medicinen och att evidensbaserad praktik inrymmer metoder att hantera dessa begränsningar.

Esbjörns första poäng är att det kan vara svårt att enas om vad som är en bra utfallsvariabel att mäta, och tar som exempel det välkända förhållandet att absoluta och relativa fattigdomsmått kan ge helt olika bild av hur fattigdomen utvecklas. Den här poängen är viktig. När man säger att det finns evidens för en viss åtgärd, menar man att det finns evidens för att åtgärden har en viss effekt på ett visst utfall vid ett visst tillstånd. Därför är det fullt möjligt att ha flera evidensbaserade åtgärder för ett tillstånd, men med avseende på helt olika utfall. Utmaningen för att fatta bra beslut är att identifiera och rangordna de utfall som är viktigast. Inom evidensbaserad medicin talar man ofta om patientrelevanta utfallsmått. Patienter värdesätter ibland inte alls samma saker som deras läkare gör. Livskvalitet och autonomi kan exempelvis vara viktigare än förväntad ökad livslängd vid svåra sjukdomar. Välgjord kvalitativ forskning om människors upplevelser kan ofta vara till stor hjälp för att hitta de utfall som bäst avspeglar patienternas önskemål.

Nästa fråga som Esbjörn tar upp är den om relationen mellan preferenser och evidens:

”Värdepremisser gör att man kan komma till diametralt olika policyslutsatser trots att man är överens om effekterna av olika handlingsalternativ, och utan att något av alternativen står i konflikt med evidens.”

En vanlig modell för evidensbaserad praktik innehåller tre ben: bästa tillgängliga evidens, professionell expertis hos utövaren, samt värderingar och preferenser hos den som berörs av åtgärden. Evidens talar om vilken effekt som kan förväntas, medan värderingar och preferenser talar om vilken effekt som eftersträvas. Den professionella expertisen gör det möjligt att bedöma relevansen av olika källor som utgör evidens och anpassa bedömningen till det enskilda fallet. Värderingar och preferenser härrör inte med nödvändighet från faktaförhållanden som kan undersökas vetenskapligt. Man kan argumentera om dem men det finns inget sant svar. Esbjörn föreslår ett filosofiskt perspektiv för att hantera konflikter om värderingar och preferenser. Jag instämmer i hans bedömning och önskar mig en offentlig debatt som präglas mera av argumentationsanalys. I detta sammanhang passar jag gärna på att göra reklam för Stefan Schuberts initiativ att annotera politiska debatter med undertexter som analyserar kandidaternas argumentation.

Det kan vara väldigt svårt att skaffa evidens. Kliniska prövningar är fulla av fallgropar och utmaningar. Men det är värt ansträngningen. Hittills har jag aldrig hört några övertygande argument för att det i allmänhet skulle vara svårare att skaffa evidens för samhällsvetenskapliga interventioner än för medicinska. Jag misstänker att skillnader i ämnestraditioner ibland ligger bakom skillnader i bedömning av vilken forskning som är önskvärd och möjlig. Den svenska skolforskningen producerar t.ex. inte många randomiserade prövningar, men däremot klarar svenska psykiatriforskare att utvärdera program för suicidprevention i skolan med hjälp av stora randomiserade studier.

Esbjörn avslutar med att önska sig bättre empiriskt testade teorier. Jag håller förstås med. Men vad jag framför allt önskar mig är bättre empiriskt testade interventioner, det vill säga evidens, och bättre kompetens för att värdera och tillämpa evidens i alla delar av samhället. Nätverket för evidensbaserad policy kommer att fortsätta arbeta för detta och jag är glad för inlägg som Esbjörns, som håller debatten vid liv.

En kommentar än så länge, lämna en till