Politisk Filosofi

Inom sjukvårdsdebatten klingar få ord så illa som ”organhandel”. Begreppet målar upp en bild av gangsterläkare som opererar neddrogade patienter i en källare, och säljer njurar och hjärtan till skrupelfria och dekadenta miljonärer som kan fortsätta att leva onaturligt länge genom att kannibalisera fattiga och värnlösa människors kroppar.

Det är synd att denna bild får råda, för behovet av organ är stort, och en mer pragmatisk syn på organhandel skulle spara samhället mycket pengar och vanliga människor mycket lidande. En frisk människa klarar sig alldeles utmärkt med en njure. Därför är njurar mest intressanta att diskutera när vi talar om organhandel. Det finns ett stort behov av njurar i Sverige idag. Ungefär mellan 2500 och 3000 personer per år har så dåliga njurar att de blir tvungna att genomgå en dyr, tidskrävande och ineffektiv medicinsk behandling för att rena blodet, dialys. Denna behandling kostar mellan 500 000 och 600 000 kronor per patient och år. Dessvärre är dialys så pass ineffektivt att även om patienten måste infinna sig på sjukhuset upp till tre gånger i veckan, så är resultatet så dåligt att patienten sällan kan vara ute i arbetslivet.

Enligt Donationsrådet så innebär en njurtransplantation en besparing för sjukvården på 2-3 miljoner kronor. Men utöver detta är besparingarna för samhället stora. En person som tidigare varit sjukskriven kan återgå till sitt arbete och bidra till samhället istället för att utgöra en utgiftspost. Men den största vinsten gör förstås den person som slipper genomgå dialys. En människa som tidigare bara överlevt kan börja leva igen. Alltså finns det stora samhällsvinster på att landstingen erbjuder friska människor pengar för en njure. Hur mycket pengar är det rimligt att erbjuda? Det vore orimligt om landstingen profiterade på organdonation, alltså om de tjänade pengar på att köpa organen. Alltså är den rimliga nivån på ersättningen den genomsnittliga besparingen som landstinget får ut av organhandeln. I fallet med njurar skulle det alltså röra sig om 2-3 miljoner kronor per njure. Det är minst sagt ett skäligt pris.

I och med att njurarna distribueras av den offentliga sjukvården till de mest behövande rör det sig alltså inte om dekadenta miljonärer som kommer att få nya kroppsdelar, utan vanliga människor som haft oturen att födas med sjukdomar som drabbar njurarna.

Vissa organ kan man inte sälja medan man fortfarande är i livet. Dessa är bland annat hjärtat, levern och lungorna. Andra organ kan man sälja, men det innebär en kraftig funktionsnedsättning för den som blir av med dessa, som hornhinnor. Försäljning av dessa organ medan man lever bör förbli olaglig. Men det finns goda skäl att införa ekonomiska incitament för folk att teckna kontrakt på organdonation om de skulle dö en för transplantation lämplig död. I praktiken skulle detta innebära att jag säljer mina organ, efter att jag har avlidit, till sjukvården. Så här tänker jag mig att det skulle gå till: vi löper alla en risk att dö på ett sådant sätt att våra organ skulle vara intressanta att transplantera, alltså dö i en olycka av något slag. För varje organ som kan transplanteras sparar sjukvården en viss mängd pengar. Om man skulle ta summan av det beloppet och multiplicera det med sannolikheten att en genomsnittlig person dör en lämplig död, så får du priset som landstinget skulle vara beredd att ge för möjligheten att ta tillvara på mina organ. Exempel: anta att sjukvården sparar 1 miljon på att transplantera en bukspottkörtel. Anta (för enkelhetens skull) att sannolikheten att jag kommer att dö en död som är förenlig med att min bukspottkörtel kan transplanteras är 1 på 1000. Alltså så borde sjukvården vara beredd att ge mig 1000 kronor. Inte illa, med tanke på att jag inte förlorar något på det (jag kommer att vara död när de tar organet). Visserligen skulle inte sjukvården vinna någonting på det heller, men samhället, och i synnerhet personen med en ny bukspottkörtel skulle vinna massor.

Nu kan man ju fråga sig: om nu personer inte förlorar något på att donera sina organ på det efter sin död, varför gör inte alla bara det? Svaret är: därför att vi inte funkar så. Dels så är det jobbigt att gå till ett sjukhus och fylla i en blankett och göra tester. Det vill vi inte göra gratis. Dels är det jobbigt att tänka på sin död, och på hur sannolikt det är att man kommer att dö ung. Därför är det så få på organdonationslistan. Det finns inga incitament för folk att skriva upp sig på den.

Ett annat alternativ vore förstås att utgå från att alla samtycker till att donera sina organ, och att om man inte vill så får man avregistrera sig. Detta skulle förmodligen vara mycket effektivt sätt att få med stora delar av befolkningen. Trots att det här förslaget inte är så liberalt, kan det mycket väl fungera. Men jag tror att marknadsalternativet vore värt att pröva också. Förslagsvis skulle Stockholms län kunna prova ett alternativ och Region Skåne det andra. Därefter skulle de kunna utvärderas.