Planetär konsumtion

Publicerad Idag, i ekonomi, etik, klimatet, moral, politik
Inga kommentarer än

Betänk dessa två välkända konstateranden

• Vår planet har gränser för hur mycket stress den tål. Dessa gränser har beskrivits av Johan Rockströms forskargrupp på Stockholm Environment Institute. Det är uppenbart av deras beskrivning att rådande konsumtionsmönster inte är hållbara. Vi kan inte fortsätta dumpa kväve i insjöar, koldioxid i atmosfären och utrota djurarter i på det sätt vi gör idag.

• Vi är mycket dåliga på att veta vad som gör oss lyckliga. Våra hjärnor är programmerade att vilja ha. Därför är vår moderna konsumtionskultur organiserad kring principen att kränga grejer som vi begär. Men att äga ger oss väldigt lite lycka. Om vi jobbade mindre skulle vi ha mindre pengar att köpa grejer för. Men om vi hade mer tid att umgås med vänner och familj skulle vi bli lyckligare.

Dessa problem tycks hänga ihop. Sluta köp grejer du inte behöver, så fixar vi miljöproblemen. Det är en elegant lösning. Vad är problemet? Att vi inte vill. Vi vet att vi inte blir lyckliga av att köpa grejer. Men vi gör det ändå. För att alla andra gör det. För att det är nice. Vi vill inte ens sluta om alla andra slutar. Därför kan en politiker som vill förbjuda resor till Thailand, höja bensinpriset med en tia per liter och biffen med en hundring per kilo inte vinna val i Sverige. Eller i något annat land. Det här är mänsklighetens dilemma i ett nötskal.

Vad bör göras? Opinionsbilda? Lycka till. Diktatur? Var beredd att kalla in armén. Föregå med gott exempel? “Många bäckar små…” gäller inte här. Internationella avtal? Inte sannolikt.

Vi kanske har tur! En massiv vulkan får utbrott, täcker atmosfären med svavelpartiklar och minkar temperaturen i ett decennium. Eller solens aktivitet minskar en del, och temperaturminskningen matchar exakt den globala växthuseffekten., vilket gör att vi slipper en ny istid samtidigt som temperaturen bara blir en grad varmare. Eller klimatkänsligheten var mindre än vi trodde, hurra! Bara en grad varmare! Man kan alltid hoppas, men oddsen ser inte bra ut.

Vad återstår? Teknologi, med politisk draghjälp. Vi vet inte om det kommer att finnas solenergi billigare än kolenergi om tio år, eller elbilar bättre och billigare än bensinbilar. Vi vet inte om det kommer att finnas kvävefixerande GMO grödor och syntetiskt kött. Vi vet inte om geoingenjörskonst kommer att kunna köpa oss tid att byta ut en enorm fossilbaserad infrastruktur. Världen kanske går åt helvete. Men av alla möjligheter till att den inte skulle gå åt helvete är teknologin vårt främsta hopp.

Ibland kallas den här inställningen för “teknikoptimism”. Jag tror att det är fel. Jag tror att det är osannolikt att tekniken kommer att rädda världen. Men jag tror att det är den mest sannolika möjligheten som finns idag. Jag tror att de som tror på möjligheten till politisk reform är politiska optimister. Visst, jag håller med om att vi alla gissar om vad som kommer att hända. Men att tro att den rikaste miljarden kommer att sluta äta kött, köra bil och bränna el är lika naivt som att tro att fusion kommer att lösa alla problem om tio år.

Lämna den första kommentaren ▶

Teknikskeptiker kan inte lösa klimatproblemen

Publicerad 2 veckor sedan, i etik, klimatet, moral, politik
Inga kommentarer än

Jag var med i OBS två gånger på en och samma månad! Här tillbakavisar jag teknikskeptiska resonemang.

 

För en tid sedan hävdade Helena Granström i Obs att det är riskfullt att lösa problem teknologin orsakats med hjälp av ny teknologi. Hon får nu svar av Karim Jebari som betraktar teknikskepticism som naivt. Teknologiska framsteg är nödvändiga för en hållbara värld.

 

 

Lämna den första kommentaren ▶

Var finns forskarna i debatten?

Publicerad , i etik, politik
Inga kommentarer än

Jag var med i radioprogrammet OBS i P1 för ett par veckor sedan.

Vi fortsätter temat för vår jubileumsmånad: Debatten om debatten.

Frågan idag är var forskarna finns i samtidsdebatten? Det är filosofen Karim Jebari som ställer frågan och han söker naturvetenskaplig motvikt till det personliga.

Varför har ingen forskare i kognitiv psykologi till exempel diskuterat rasismen som psykologisk mekanism under höstens och vinterns rasismdebatt?

Det är en sak Karim Jebari undrar över.

Karim Jebari: bara ett naturvetenskapligt perspektiv kan rädda kulturdebatten

Bara ett naturvetenskapligt perspektiv – där man betraktar världen oberoende av ens personliga begär – kan göra kulturdebatten relevant, hävdar han.

 

Lämna den första kommentaren ▶

Om de politiska sfärernas revolution

Publicerad 4 veckor sedan, i etik, politik
4 kommentarer

I medicinvetenskapens mörka historia fanns en period då man ansåg att man hade god kunskap om det komplexa system som en människokropp är. Därför trodde utövarna av denna vetenskap att det räckte med att verkan hos en substans skulle vara välgörande enligt de rådande vetenskapliga modellerna för att rekommendera användandet av denna substans. Man litade ofta blint på vad som i teorin borde stämma. Men man litade först och främst på det som kallades “beprövad erfarenhet”, det vill säga så som man “alltid” hade gjort. Att en metod hade använts länge ansågs vara goda skäl att tro att den var verksam. Auktoriteten hos läkare som jobbat länge och “med egna ögon” sett hur ett läkemedel eller en intervention fungerade ansågs väga tungt.

Men så hände något. En marginell rörelse hade under en period argumenterat att våra teoretiska modeller om människokroppen fortfarande var bristfälliga, att “beprövad erfarenhet” tycktes skilja sig åt mellan länder och att patienters och läkares erfarenheter påverkades av en övertro till medicinvetenskapens förmåga att förstå den extrema komplexiteten hos mänskliga kroppar. Denna rörelse fick under några år genomslag. Det bildades nya tidskrifter i medicinvetenskaperna. Läroböcker skrevs om, läkare började utbildas i statistik. Men det viktigaste som hände var att kliniska experiment blev normen. I dessa studier valdes vissa av deltagarna i studien slumpmässigt som kontrollpersoner. Dessa fick en annan intervention än den som skulle studeras. Inte ens läkarna som gav patienterna i experimentet visste om de gav den riktiga interventionen eller om patienterna fick placebo. Denna process kan liknas vid en revolution. Resultatet är att vi idag vet i mycket större utsträckning vad som funkar utan att alltid veta hur eller varför. Men det som är viktigast är att vi också vet vad som inte funkar eller som faktiskt skadar patienters hälsa. När, är ni säkert nyfikna på, skedde denna revolution? Talar jag om det mörka 30-talet? Eller var det en reaktion på rasbiologins fasor på 50-talet? Nej. Den evidensbaserade revolutionen inom medicin fick sitt stora genombrott under tidigt 90-tal, för bara två decennier sedan.

Idag står vi inför en ny revolution. Det finns en liten marginell rörelse i akademin som i åratal har tillverkat intellektuella verktyg för att basera politik på evidens. För på många sätt famlar vi i mörkret när vi designar policy. Precis på samma sätt som medicinvetenskapen för två decennier sedan baserar vi politiska beslut på å ena sidan en övertro på teoretiska modeller, beprövad erfarenhet, intuition och en tillit auktoriteters goda avsikter. Vi vet till exempel väldigt lite om vilken typ av arbetsmarknadspolitiska åtgärder som funkar. Vi vet inte hur vi ska minska brottsligheten. Vi vet inte hur vi ska bekämpa den fetmaepidemi som skördar liv dagligen.

Det finns en serie hinder på vägen till en politik baserad på evidens. Jag avser att diskutera dessa i kommande inlägg. Men låt mig i korthet beskriva dem.

1. Ideologi/religion – en ideologi är ett kluster av värderingar och trosföreställningar som omfattar många olika politiska fält. Ett ideologiskt sätt att se på världen innebär att man anstränger sig för att leta efter evidens som bekräftar ens ideologi. En person som är ideologiskt lagd tenderar att se evidens som något som kan riskera att falsifiera delar av ideologin. Därför är ett ideologiskt synsätt oförenligt med en evidensbaserad inställning till världen.

2. Journalistikens homogenitet och bristfälliga kunskaper. Journalister har generellt sätt mycket dåliga akademiska färdigheter. Få journalister är disputerade, och ännu färre publicerar sig regelbundet i internationella publikationer. Om journalister hade en bred akademisk bakgrund hade detta inte varit så allvarligt. Men väldigt få journalister har läst naturvetenskapliga eller matematiska ämnen. De journalister som läst samhällsvetenskap har oftast undvikit kvalitativa studier och metoder. Därför är förståelsen för dessa ämnen särskilt begränsad. Dessa problem gör att få journalister bemödar sig att försöka förstå skeenden ur ett kvantitativt perspektiv.

3. Bristande kunskaper i statistik hos allmänheten. Allmänheten tycks ha stora svårigheter att förstå skillnaden mellan korrelation och kausalitet, begreppet risk, skillnaden mellan en linjär och en exponentiell ökning och andra viktiga teoretiska verktyg. Detta försvårar kommunikation mellan akademin, allmänheten och politiker.

4. Ett förakt mot vissa akademiska discipliner. Vissa akademiska discipliner, särskilt ekonomi och statistik får möta stort förakt bland allmänheten men också bland vissa intellektuella. Detta förakt innebär ibland att man vägrar att tro på något alls som utövare av dessa discipliner påstår.

5. Bristande akademiskt ansvar. Akademiker har ofta mycket lite att tjäna på att engagera sig i samhällsdebatten. detta gör att många avstår trots att det rimligen är ett ansvar att kommunicera sin forskning till allmänheten.

6. Samhällets komplexitet. En människokropp är extremt komplex. Samhället består av ett flertal sådana objekt som interagerar på ett sådant sätt att det är överväldigande för de flesta försök att göra modeller och förstå samband. Samhällets komplexitet är ett stort hinder.

7. Forskningsetiska överväganden. Ett experiment på en stor skala innebär att man utsätter vissa människor för en förändring som man kan tro är suboptimal. Detta gör samhällsexperiment till en etiskt komplicerad fråga.

8. Problematiska incitamentsstrukturer i den akademiska världen. Forskare vill publicera, vetenskapliga tidskrifter vill bli lästa och citerade, populärvetenskapliga tidskrifter vill bli lästa. Dessa incitamentsstrukturer innebär att kontroversiella teser som är positiva (ny diet botar cancer!) kommer att göras, publiceras och läsas av allmänheten. Tråkigare studier (ingen evidens för att drog X hjälper mot problem Y) förblir ogjorda, opublicerade eller olästa.

9. Övertro på teoretiska modeller/intuition/auktoriteter. Vi vet en del om hur samhället fungerar. Vi vet att om Riksbanken höjer räntan till 10 % imorgon så kommer vi ha en recession/depression inom kort. Vi vet att starka institutioner är viktiga för ett lands ekonomiska och sociala utveckling. Vi vet att tillit till varandra och statsapparaten är avgörande för att upprätthålla dessa institutioner. Men vi kan sällan veta: om vi gör X i situation S så kommer det att få effekten E över tid. De teoretiska modellerna är alldeles för enkla för att ge oss möjligheten att göra den här typen av förutsägelser. Likväl är det enkelt att överskatta dessa modeller.

4 kommentarer, Tyck till du med▶

Omargate med välvillighetens glasögon

Publicerad 16 april 2013, i filosofi, politik
En kommentar

I de första veckorna på grundkursen i filosofi får man lära sig en viktig princip, som präglar en filosofs sätt att närma sig ett argument. Principen kallas “the principle of charity”, eller “välvillighetsprincipen”. Enligt den här principen är det varje filosofs skyldighet att förutsätta att det argument man har framför sig är klokt och välmenande. Om mer än en tolkning är möjlig bör alltså filosofen välja den mest välvilliga tolkningen, även när den är den mest långsökta.

Principen innebär inte relativism. Ingen filosof läser Mein Kampf som en frihetsdeklaration eller som ett försvarstal för minoriteters rättigheter. Men principen är ett uttryck för en ambition att anstränga sig att tillskriva sina meningsmotståndare de bästa av åsikter inom rimlighetens gränser. Låt mig tillämpa principen på diskussionen kring Socialdemokraterna (S) och Oman Mustafa (OM).

Eftersom Omar Mustafa säger sig vara antirasist, försvarare av HBT-personers rättigheter och feminist så tror jag givetvis honom. Att hans engagemang i dessa frågor är förenligt med vad han säger innebär att jag inte anser att jag har skäl att tvivla på att hans åsikter är helt förenliga med ett modernt samhälle och med en förtroendepost i S.

S-ledningen (SL) tycks inte anse att OM kan ha en förtroendeposition i S. Varför? Givet att OM har värderingar som är helt förenliga med en förtroendepost i S, och det verkar orimligt att SL inte skulle förstå det, så finns tre olika förklaringar, som jag kan komma på.

1. SL är islamofober. OM är muslim och ledande företrädare för S anser att det är per definition omöjligt att ha åsikter som är förenliga med S om man är muslim. I så fall tillskriver SL muslimer en essentiell egenskap som är oförenlig med att engagera sig i Sveriges största politiska parti.

2. SL kan inte hantera mediadrev, och har sparkat OM från hans förtroendeposter därför att de är rädda att detta kommer att vara en belastning inför nästa val. De anser alltså att trots att OM är ordförande för Sveriges största muslimska organisation, och skulle därmed kunna nå ut till en potentiellt stor väljargrupp, så OM ändå en nettobelastning.

3. SL anser att det oförenligt med ett förtroendeuppdrag i S att ha en förtroendepost i en religiös organisation, Islamiska förbundet (IF), som de anser förespråkar traditionella värderingar i familjefrågor.

Av dessa tre olika förklaringar är 3 den mest generösa. Enligt den så har SL valt att distansera sig från en organisation som man uppfattar har åsikter som inte överensstämmer med S värderingar. Vilka skäl har SL att anse att IF har värderingar som strider mot S-värderingarna? Här får vi tillämpa välvillighetsprincipen igen. IF har inga formella principprogram eller deklarationer, så vitt jag kan se. I det textarkiv där den numera ökända “familjestadgan” återfinns, finns en rad andra texter. Vi skulle kunna tänka oss att dessa texter kan ge oss en indikation på vilken sorts värderingar IF:s medlemmar har. Om de flesta av dessa texter drar åt samma håll kan vi vara djärvare i våra slutsatser. Om texterna drar åt olika håll, så bör vi vara försiktigare.

T ex: om ni kollade i mitt bibliotek och hittade verk av Lenin, Marx, Mao, Stalin och Trotskij och verk av Schumpeter, Rand, von Mises och Nozick skulle ni inte kunna dra slutsatsen att jag vare sig är kommunist eller libertarian, men att jag hade ett politiskt intresse. Om de röda böckerna saknades skulle ni dock kunna göra ett tentativt antagande att jag är libertarian utifrån detta urval. Hur ligger det till med texterna i IF:s arkiv? De är tämligen homogena, och bilden vi får är av en organisation som har traditionella och, i en svensk kontext, mycket konservativa uppfattningar. En sådan kan beskrivas som att man anser att män och kvinnor är olika men jämlika, att familjen är samhällets viktigaste enhet, att reproduktion ska ske inom ramarna för ett äktenskap och att äktenskap bör vara mellan en man och en kvinna. Vidare laddas ord som ”naturlig” med ett normativt inslag. Det innebär att det som anses vara ”naturligt” anses också vara ”gott”. En sådan uppfattning ligger nära Sverigedemokraternas familjeideal, men var uppfattningar som kristdemokraterna försvarade för 10-20 år sedan.

Eftersom vi vill vara så generösa som möjligt kan vi inte vara säkra om IF:s uppfattningar verkligen är så konservativa som deras textarkiv antyder. Hur är det då med de talare och gäster som IF bjudit in? Är de radikala HBT-muslimer eller kanske FEMEN-aktivister? Hittar vi kritiker av hederskulturen som Sara Mohamed eller sekulära religionskritiker? Nej. De gäster som IF bjudit in är i vissa fall samma personer som skrivit texterna i arkivet. Även om vissa av gästerna också bjudits in till andra sammanhang så har dessa andra sammanhang över tid haft en betydligt mindre homogen skara föreläsare. Sammantaget anser jag att vi har tillräckligt med indikationer för att kunna säga att vi har skäl att misstänka att diskursen i IF är påfallande lik Sverigedemokraternas i familjefrågor.

Den relevanta frågan är då: är det legitimt att sparka en förtroendevald person, inte på grund av den personens åsikter, utan för att den personen är aktiv i en organisation vars åsikter man inte delar? Det beror förstås på vad man vill vara för sorts organisation. En rörelse kan vilja vara homogen, och då har man också goda skäl att exkludera personer som är med i andra rörelser vars synpunkter avviker från rörelsens. Min uppfattning har varit att S inte vill vara en sådan rörelse. Den här händelsen har förändrat den här uppfattningen hos mig. Genom att exkludera OM, och därmed alla människor som är aktiva i IF eller som är aktiva i en organisation som är mer konservativ än IF har alltså S dragit en linje mellan vad man anser vara acceptabla och oacceptabla värderingar. Jag hoppas att S kan tillämpa den distinktionen på ett systematiskt sätt mot icke-muslimer med liknande uppfattningar. Då skulle jag kunna känna mig trygg i att det som hänt nu inte är ett uttryck för islamofobi. 

En kommentar än så länge, lämna en till ▶

Cervenkas hårda pengar

Publicerad 10 april 2013, i ekonomi
Inga kommentarer än

Andreas Cervenka (AC) är krönikör på SvD näringsliv och skriver krönikor och blogginlägg som kan liknas vid ledare. AC argumenterar för bland annat följande idéer i en apokalyptisk och patosmättad ton.

1. Låga räntor leder till att bubblor bildas, oavsett hur de makroekonomiska förhållandena i övrigt ser ut.

2. Centralbanker runt om i världen borde begränsa penningmängden för att förebygga förekomsten av finansiella bubblor, även när det råder ekonomisk stagnation och deflation.

3. Att Lars E O Svensson, en av Sveriges mest aktade ekonomer, anser att Sverige bör sänka räntan och att hushållens skuldsättning bör åtgärdas med andra medel beror på att han “drabbats av ett intellektuellt virus”.

Jag är absolut ingen expert på dessa frågor, men jag skulle vilja göra er medvetna om att AC:s idéer anses vara marginella i debatten om dessa frågor. Låt mig förklara varför den bild som AC förmedlar är missvisande.

1. Låga räntor kan medverka till fastighets- och aktiebubblor bildas. Men andra faktorer spelar också en stor roll. Till exempel hur ekonomin i övrigt utvecklas, och hur skatter och subventioner ser ut. I Sverige har avskaffandet av fastighetsskatten förmodligen lett till att priset på fastigheter ökat i Stockholm, liksom befolkningstillväxt, urbanisering och ekonomisk tillväxt.

2. Om ekonomin växer snabbt är det en god idé att höja räntan för att bland annat förebygga fastighetsbubblor. Men om ekonomin inte växer och inflationen är runt 0 % innebär en räntehöjning en onödigt hög arbetslöshet, vilket kan leda till permanenta reduktioner av arbetsstyrkans produktivitet. Om fastighetspriser i en sådan situation ökar på ett bubbligt sätt, så bör de i första hand hållas i schack med politiska reformer (avskaffa ränteavdraget!).

3. När Cervenka påstår att världens främsta ekonomer drabbas av “ett virus” samtidigt som han okritiskt citerar och hejar på marginella aktörer på marknaden så visar han hur djupt ohederlig han är. Ingen påstår att ekonomin är en fullständig och ofelbar vetenskap. Men att avfärda världens främsta intellektuella som akademiska navelskådare, som AC gör, är ren rättshaverism.

Lämna den första kommentaren ▶

Icke-mänskliga apor

Publicerad 05 april 2013, i etik, filosofi
Inga kommentarer än

Våra kusiner, aporna, har det inte lätt. Samtliga icke-mänskliga aparter är utrotningshotade. Apor jagas för sitt kött, köps och säljs som slavar, fängslas under omänskliga omständigheter utan att ens vara misstänkta för brott, ibland för vår nöjes skull, ibland för att bli utsatta för experiment eller annan grym och förnedrande behandling. I det vilda lever alla apor i extrem fattigdom. De svälter, de drabbas av svåra smittsamma sjukdomar som enkelt kan behandlas, som tropiska tarmparasiter och malaria. De lever en otrygg tillvaro där de jagas av människor, rovdjur och för småskaliga utrotningskrig mot varandra.

Detta måste få ett slut. Det är oacceptabelt att icke-mänskliga apor behandlas som om de saknade känslor, tankar och personlighet. Det är lika oacceptabelt att vi romantiserar deras extrema fattigdom som att romantisera mänsklig fattigdom. Vår art är en rik art. Vi har råd att hjälpa våra kusiner ur det armod de utan egen förskyllan befinner sig i. Vi måste ta vårt ansvar och se till att icke mänskliga apor lever ett drägligt liv.

Lämna den första kommentaren ▶

Liten ordlista med definitioner

Publicerad 29 mars 2013, i etik, filosofi, politik
7 kommentarer

Gårdagens inlägg fick väldigt stor spridning. Det är jag mycket tacksam och glad för, även om de idéer det innehöll var vare sig nya eller originella. Jag tror dock att en del läsare var obekanta med en del av begreppen jag använde mig av, så därför kommer här nu en liten ordlista med definitioner av begrepp jag använde och som förekommer i debatten. Jag vill också tillägga att jag själv använde mig av dessa begrepp lite slarvigt. Så era missförstånd är främst mitt fel.

Ras (biologisk): En ras består av en grupp individer där den genetiska variationen mellan två godtyckliga individer i rasen är liten i förhållande till variationen mellan en godtycklig individ i rasen och en individ i en annan ras tillhörande samma art. Arten Homo Sapiens har idag bara en ras, rasen Homo Sapiens Sapiens. Tidigare har rasen Homo Sapiens Neanderthalensis existerat. Möjligen fanns då fler raser av arten Homo Sapiens.

Ras (social konstruktion): En ras är en kategori individer som utifrån språklig, religiös, geografisk, eller släktmässig tillhörighet anses höra samman i en ras. Normerna för att inordna specifika individer i olika raser kan variera. Till exempel anser vissa att en jude är en person vars mor var jude. Andra anser att en jude är en som utövar den judiska religionen. I Brasilien gör man en distinktion mellan en “preto” (svart) och en “mulato” (en person med en svart och en vit förälder). I USA anses en person med en svart och en vit förälder vara svart.

Social konstruktion: En social konstruktion är ett fenomen, en kategori eller en händelse som existerar i kraft av att vissa personer tänker, agerar och pratar som om de fanns. Till exempel: måndagar, bostadsrättsföreningar, nationer, raser, kungar, födelsedagar, namn, sagor och metaforer. Notera att sociala konstruktioner är inte mindre verkliga bara för att de är socialt konstruerade.

Naturlig sort: En naturlig sort är en kategori objekt som existerar oberoende av vad personer tänker och agerar. En naturlig sort definieras i termer av nödvändiga och tillräckliga villkor. Vidare så förklarar dessa villkor objekten i kategorins egenskaper. Ett exempel på en naturlig sort är metallen guld.

Stereotyp: En stereotyp är en föreställning om att vissa individer tillhörande en viss kategori har vissa egenskaper i kraft av att tillhöra den kategorin. En stereotyp är ett heuristiskt verktyg, alltså en förutfattad uppfattning av verkligheten som hjälper oss att handla och tänka snabbt. En stereotyp kan ha en positiv eller negativ karaktär. En stereotyp kan vara mer eller mindre sanningsenlig. En person kan ha en stereotyp utan att vara medveten om att det är en stereotyp. En person kan också ha stereotypen utan att vara medveten att hen har den.

Fördom: En fördom är en känslomässig reaktion hos en person som väcks av en viss individ i kraft av att den individen anses tillhöra en viss kategori. En fördom skiljer sig från en stereotyp i att en fördom är huvudsakligen emotionell, medan en stereotyp är huvudsakligen kognitiv. En fördom kan vara positiv eller negativ. Man kan vara medveten eller omedveten om sina fördomar.

Särbehandling: När ens fördomar och/eller stereotyper leder till en viss typ av behandling av en annan person. Ens fördomar förstärker ofta ens stereotyper som i sin tur förstärker ens fördomar. En person som man har positiva fördomar och stereotyper om behandlar man ofta mer positivt än om man inte hade haft de stereotyper och fördomar. Till exempel så har jag en positiv stereotyp om judar. Jag utgår från att judar är intelligenta. Så när en person som jag identifierar som jude pratar så tenderar jag att lyssna extra noga.

Diskriminering: Negativ särbehandling.

Rasism: En person är rasist om den har en uppsättning negativa stereotyper och fördomar mot personer som identifieras som medlemmar i en (socialt konstruerad) ras.

Rasistisk diskriminering: När den negativa särbehandlingen orsakas av rasistiska fördomar och/eller stereotyper.

Sexism: En person är sexist om den har en uppsättning negativa stereotyper och fördomar mot personer som identifieras som medlemmar i ett (socialt konstruerat) kön.

Strukturell rasism: Strukturell rasism innebär att rasistisk diskriminering utövas genom sociala strukturer eller att rasistiska stereotyper och fördomar förstärks och upprätthålls genom sociala strukturer. Till exempel kan en lag vara rasistisk om den kräver att personer som tillhör en viss ras inte har rätt att rösta. Vissa sociala strukturer som till exempel namn på vissa sötsaker, sagor och berättelser, bildspråk kan förstärka stereotyper och fördomar.

Internalisering: När stereotyper och fördomar påverkar världen på ett sådant sätt att de som är föremål för fördomarna antingen accepterar dem omedvetet tvingas förhålla sig till dem. Det kan ta sig uttryck i att de förverkligar stereotyperna, eller att de till varje pris försöker undvika dem. Till exempel så kan en svart man känna att stereotypen “har rytmen i blodet” påverkar honom på ett sådant sätt att han inte kan förhålla sig till musik utan att tänka på i vilken mån hans förhållningssätt påverkas av stereotypen.

Rasistiskt land: Ett land är rasistiskt när en majoritet av dess invånare och åtminstone vissa av dess samhällsstrukturer är rasistiska. Så vitt jag vet finns det inga länder som inte är rasistiska. Vissa länder är mer rasistiska än andra.

Antirasist: En person som försöker minska förekomsten av rasistiska stereotyper och fördomar, strukturell rasism och rasistisk diskriminering i samhället. En antirasist kan vara rasist.

Moralisk självbild: Vi har ett stort behov av att uppfatta oss själva som goda. Därför tenderar vi att anse att de som kritiserar oss moraliskt gör detta i kraft av ett intellektuellt eller moraliskt tillkortakommande. Av samma skäl tenderar vi att anse att personer som anser att vi är goda också är kloka och goda själva. Det kan vara ett skäl till att många uppfattar det stötande att bli kallade för rasister. 

Ondska/godhet: Kan inte förklaras här. Läsaren rekommenderas att läsa grundkursen i praktisk filosofi. Men en sak är klar. Att vara rasist innebär inte (med nödvändighet) att man är “ond”, och att inte vara rasist innebär inte (med nödvändighet) att vara “god”. Det finns andra aspekter av en persons karaktär som spelar roll.

7 kommentarer, Tyck till du med▶

Bäste Jasenko, du har fel. Låt mig förklara varför.

Publicerad 28 mars 2013, i etik, filosofi, politik
81 kommentarer

Det här blogginlägget ska försöka förklara varför Selimovic har fel, och varför det spelar roll. Först låt oss komma överens om vad vi pratar om: negativa stereotyper. En negativ stereotyp är en ogrundad uppfattning om en viss grupp människor som framställer de människorna som sämre på något sätt. Det finns många negativa stereotyper mot kvinnor, svarta, judar och så vidare. Men vissa grupper drabbas hårdare än andra i Sverige. Så långt är alla med på båten.

Men vem har de här stereotyperna? Är det SD? Skinnskallarna?Ja. Problemet är att det här inte är hela bilden. De här människorna är rasister. Men det är också du, jag, Jasenko och Jonas. Det är det här som Selimovic inte förstår. Vårt samhälle genomsyras av negativa stereotyper. Vi är alla rasister och sexister.

Låt mig ger er ett exempel. Jag är mot sexism. Men jag är sexist. Till exempel så lyssnar jag mer på vad män säger än på vad kvinnor säger när jag är på fester. Till exempel så föreställer jag mig en man när jag tänker “läkare”, “filosof” och “geni” och en kvinna när jag föreställer mig “elallergiker”, “miljömupp” och “irrationell”. Jag måste aktivt anstränga mig för att mina sexistiska stereotyper inte ska påverka mitt beteende och mina åsikter. Jag lyckas ibland, men inte alltid. Att vara sexist är inte något jag har valt, det är något jag har lärt mig av att leva i en sexistisk värld. Och du har inte valt att vara rasist. Det är något du lärt dig av att växa upp i en rasistisk värld. Men nu har en ny (nåja) idé dykt upp i debatten. Idén att vi kan motverka vår inlärda rasism/sexism genom att erkänna den och anstränga oss. Det är det (tror jag) som var poängen i Jonas artikel.

Det är raka motsatsen till det vi har fått lära oss. Vi fick lära oss i skolan att Hitler var rasist och ond. Och att alla rasister är onda. Men, sa svenska skolan, Sverige är ett land där alla är goda, eftersom vi hjälper alla och eftersom vi inte gasar folk. Det är lätt och trevligt att tro att man är god, och att det är andra som är onda. Problemet är att den här bilden inte stämmer. Svenskar är, liksom alla andra folkslag, rasister. Vi har inte en magisk moralisk kompass som finns i vårt DNA. Att tro att vi svenskar är mindre rasistiska än andra folkslag, i kraft av att vara svenskar, är en rasistisk (och befängd) uppfattning. Men det är också en uppfattning som gör oss mer rasistiska. Den gör oss mer rasistiska eftersom vi “vet” att när vi skojar om svarta så gör vi det för att vi är roliga, inte för att vi är rasister. Eftersom vi inte är rasister så måste de svarta som tycker att det är jobbigt att bli kallad för “apjävel” vara lättkränkta. Den senaste tidens debatt har handlat om just denna fråga. Kan det vara så att rasismen finns hos folk som inte är Sverigedemokrater? Kan det vara så att en snäll svensk tant som gör barnböcker är rasist? Det är en jobbig tanke för de flesta att begrunda. För det innebär att man måste granska sig själv, sina egna fördomar och sina egna tillkortakommanden. Det Selimovic gör är att återetablera det vi allra helst vill tro: att vi är goda. Det är problematiskt, eftersom det enda sättet att vara mot diskriminering är att förstå att man är bland dem som diskriminerar. När Selimovic säger att Sverige inte är ett rasistiskt land så förstärker han den där sagan som vi fick höra, den där de onda är någon annan. Därför har han fel.

 

 

81 kommentarer, Tyck till du med▶

Brev till Gustav

Publicerad 25 mars 2013, i klimatet, politik
Inga kommentarer än

Lämna den första kommentaren ▶
◀ Older Entries